Grönfinken
En dag när vi arbetade som vanligt i repan kom det in två damer med en skokartong. Jag hade en annan gäst just då, men blev ändå väldigt nyfiken och använde min lyhördhet för att få svar på vad det handlade om. Damerna hade hittat en fågel, som var så tam och fin. Den åt ur handen och var minsann ingen vanlig fågel. Det måste vara en undulat eller kanariefågel.
När jag var klar med min gäst och min kollega artigt hade skrivit ”undulat eller likande fågel” på upphittat-listan i datorn, tog jag över. Då min pappa är lite av en hobbyornitolog, så vet jag lite om fåglar. Jag öppnade skokartongen och gjorde en snabb bedömning. Det där är ju en grönfink. Ja, den har sån näbb för att den äter frön. Sen googlade vi det och insåg att jag hade rätt. Vi konstaterade att grönfinken förmodligen var i chock och kanske lite skadad. Men tyckte ändå att den skulle ha sin stilla gång i naturen.
Därför gick jag och min kollega ut med kartongen, öppnade locket och lät grönfinken flyga iväg. Men då. Precis innan den skulle sätta sig på grenen så missar den. Kanske hade hans fötter somnat. Hur som helst så var det ingen undulat eller liknande exotisk burfågel. Det var en grönfink. Dom lever i den svenska naturen. Och på Böda Sand. Den kanske var tam, den kanske hade blivit en campares bästa vän som damerna tog ifrån dem i en skokartong för att de trodde att det var en kanariefågel när det bara var en Böda Sands fink.
Kommentarer
Grannen med basker! säger:
rolig läsning!
Eva säger:
Tack du granne med basker 🙂
Kommentera