Gjort är hjort…

När jag tog ut en av mina första löner på företaget belönade jag mig med en sparkdräkt. Nu när jag ville belöna mig och mitt nya kontor för att bokföringen och deklarationen är gjord köpte jag en hjort.

En hjort i vinterpäls med ståtliga horn. Mamma och jag tog en tur över landsbygden, passerade hus som tagna ur en barnteckning för att så småningom komma till uppfödaren på Jakobssons möbler i Odensbacken. Jag var så glad över hjorten. Som om den vore levande. Det blev kärlek vid första ögonkastet där den låg på schäslongen i väntan på att få pryda väggen på kontoret. Jag fick till och med låna dess horn.

Och så kom ögonblicket när hornen skulle pryda hjortens huvud och platsen för ståtligt spejande skulle utses. Vad händer då tror ni?

Nej. Hjorten skenar inte iväg av egen fri vilja, äter upp kaninen Bobby eller skrämmer livet ur Wilma. Nej. Däremot spräcker Jocke skallen på hjorten. Svordom, sveda och värk. Min älskade man är så stark att hjorten blir av med ett öra, förlorar fästet för ena hornet och får en spricka i bakhuvudet. Ring 112. Eller åtminstone Jakobssons möbler där den är uppväxt.

Alltså. Det sägs att den redan var död, men för mig dog den på riktigt nu. I samma stund som lobotomeringen och den brutala misshandeln var ett faktum visste jag inte var jag skulle ta vägen. Min hjort är död och väggen lika kal som innan. Ett mord har begåtts och jag måste ut på ny hjortjakt…