Fröken Nord

Idag gick min blivande man och jag till den fina butiken på Järnvägsgatan, Fröken Nord, med hopp om att finna en bröllopsklänning. Jag provade några olika storlekar och kom snabbt fram till att det här kommer gå vägen. Dessvärre kan jag inte riktigt bestämma mig vilken färg och form den ska ha exakt.  Men helt klart är att jag ska köpa en klänning där. Tänk att 50–tals kläder kan få en att känna sig så tjusig. Jag vill gå i klänningar varje dag som stramar åt på rätt ställe och framhäver min fina figur. Eller jag kände så när jag var där i alla fall och drog in magen och sträckte på mig.

Men som ni vet är jag en stark förespråkare av sparkdräkten, så det här med klänningar kommer nog bli som en tillflyktsort för det goda självförtroendet när det vankas fest. Och sommar. Då ska jag vara ”håll-käften-snygg” som Carolina Gynning brukar säga.

Och bara för att, så var jag tvungen att prova den där alldeles gulliga klänningen med blommor på pyjamasblå grund. Jag hade sett den på en modevisning på bröllopsmässan och blev förtjust. Sen när jag stod där med den på mig, blev jag än mer förtjust och förstod att jag kommer nog inte från fröken Nord utan den här klänningen.

Så fick det bli. Så snart ska jag vara sådär gullig och fin. Det roliga med den här klänningen och det här märket är att det inte finns någon annanstans i Sverige. Så nu är jag både, unik, retro och gullig på samma gång. Och det känns härligt. Lika härligt som vårsolen mot min kind.

Även om jag egentligen inte vill vara så särskilt gullig. Men ibland måste jag ju bortse från boxen för att få nya perspektiv på tillvaron.