Första snön

Igår vid den här tiden var Frank och jag på väg hem från vår morgonpromenad. Vi gick ut strax innan klockan sju, speglade oss i vattenpölarna och slirade på de hala löven på väg mot Rynningeviken för att kolla in landskapet med ett tunt täcke av snö. Den första snön.

På vägen mötte vi den skygga räven som i ett ögonblick stod och sirrade på oss hundra meter bort men sedan vände in i skogen igen. Annars var det bara vi. En traktor vars förare kanske tagit sovmorgon eller bara insett att det där med att böka i hagen en dag som denna var onödigt och utförde andra sysslor. Vad vet jag.

Jag vet i alla fall att det var kallt så in i norden. Om vi jämför med andra morgnar. Och nej, självklart var inte snön någon överraskning. Pappa Pohlman bär upp sitt namn med stolthet, det ska ni veta. Så trots både handskar och lovikkavantar tappade jag känseln i mitt avtryckarfinger och min annars ganska kvicka förmåga till att dokumentera försvann. Det där med Instagram var inte att tänka på om vi säger så.

Men det var vackert när solen kom upp över molnen, när änderna flög hit och dit och runt en liten bit och när isen hade tagit ett grepp om växterna. Fint när höstfärgerna värmer i kylan och isande när äpplena får en mössa av snö.

Och idag vid den här tiden har Frank och jag lekt en liten stund, vi har ätit frukost, han har somnat om och sover i vagnen på verandan, jag har målat garagedörren en sista gång och nu samlar jag kraft för nästa äventyr. Musta äpplen vid äppelgården. Och sen, sen ska jag banne mig sova middag så det förslår.

Då vet ni. Hoppas att ni får en fin lördag och frys inte i onödan.