Eva, Wilma och Hanna Hellquist

Vi har ju som bekant en katt. Ja vi. För nu är den även min katt. I början när jag skulle lära känna Wilma och bo under samma tak som henne var jag inte alls särskilt förtjust. Men nu när vi har varit sambos i nästan ett år så fungerar det alldeles utmärkt. Hon sover i sin fula bur och kommer och lägger sig på min mage på morgon och gosar in sig vid min hals. Det är svårt att gå upp då. Vi har det ju så mysigt. Om jag äter yoghurt till frukost slickar Wilma ur skålen. I går smakade hon gröt, det var inte lika gott.

När jag jobbar hemma så ska hon helst sitta på datorn, bakom datorn, på tavlan, i mitt knä eller på skrivbordet. Om hon inte sover i sin favorit Arka fåtölj förstås. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men jag tycker väldigt mycket om Wilma. Vi har blivit bra kompisar. Vi busar och gosar om vartannat. Och ibland tar vi tokiga kort för att få skratta lite. Det är roligare än lustiga huset. Vi behöver minsann inte åka till Gröna Lund, nej, nej, det räcker med att trycka på en knapp på datorn. Idag visade jag även den funktionen för min pappa, det blev succé! Men här är i alla fall Wilma och jag.

Jag tänker på Hanna Hellquist mest hela tiden när Wilma finns i mina tankar. Så Hanna, jag tror jag förstår din kärlek till Isa nu. Förövrigt så tycker jag väldigt mycket om dig med, Hanna Hellquist.