En ostämd klagosång
I takt med att snön rasar ner från taken och smälter bort rinner min näsa som Nilen i en strid ström. Detta förkylningshelvete som bara går runt som en dålig karusell på tivoli gör klagosången ostämd och dagarna oändligt täppta. Vabruari gör sig sannerligen skäl för namnet, trots att jag inte behöver vabba så räknar jag in mig i det facket. Dock har jag tagit med min snuva till smittokällan och arbetat ändå, eftersom jag som tur är inte har någon feber, men ändå. Idag är jag ledig så då snorar Frank och jag ikapp. Puh…
Som ni vet är dagisbaciller livsfarliga och så småningom hoppas jag att mitt immunförsvar fattar grejen och samarbetar med mig så att arbetet kan utföras med bättre energi och mindre rinnig näsa. Månaden ut arbetar jag halvtid och sen är det game on på heltid och då vill jag verkligen inte vara sjuk. Nu hinner jag ju så att säga vila upp mig mellan arbetspassen även om effekten tycks utebli då jag är inne på min tredje vecka av sveda och värk. Jojo.
Och så klart, det är inte värre än en förkylning, men ni vet ju själva, när ambitionerna är bortom allt snorpapper i hela världen så är det typiskt tråkigt att vara förkyld mest hela tiden. Som tur är, är ju februari så kort så innan vabruari är slut får vi verkligen hoppas att den täppta näsan åter är funktionell, till dess kan Frank och jag roa oss med att se vem som snabbast har slut på 100 näsdukar, nyser flest gånger på en dag eller hostar högst.
Yeah well. Kramar från krya familjen. Hoppas att ni alla mår bra och slipper lägga dagar i facket för vabruari!
Kommentera