Efter 11.36

Åka hemMackan

Här kommer nog det sista inlägget i kategorin TMI (too much information). Om hur det var efter 11.36 för prick en vecka sen.

Så låg han där på mitt bröst, alldels röd och skrynklig. Jag förstod det inte. Våran Frank. Vi hade gjort det, fött fram det nya livet. Och jag var hungrig. Jättehungrig. När frukosten plockades fram strax efter klockan 7 trodde jag att jag var hungrig, men så fort jag drack lite nyponsoppa började jag må illa. Nu förstår jag att det kan ha att göra med de där spineaknölarna (googla det för närmare info), man kan tydligen känna sig illamående då. Det trycker ju på, på alla möjliga konstiga sätt. Spydde gjorde jag som tur var inte. Hur som helst så åt jag ingenting förrän Frank var ute. Det gick inte, jag hade fullt fokus på mitt maraton.

Men när han låg där på mitt bröst, då suktade jag efter smågodiset och drickan och hade en egen liten fest under tiden som Karolina och Christina stängde igen gäststugan. Väldigt konstigt det där. När jag sen skulle resa mig upp och försöka ta mig till duschen kändes det som om det var kvar en tennisboll down stairs och jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna göra nummer två. Men allt blir bättre. Så är det bara.

Sen när gäststugan var stängd fick vi lite tid för oss själva, jag som var vrålhungrig och undrade när de skulle komma med de där beryktade mackorna, tyckte att jag kunde fått in den brickan på en gång, men efter en stund var den serverad och jag fick i mig den i ett nafs. Är nog den godaste mackan jag har ätit. I alla fall där och då.

Vi var en familj på tre, Frank var och är den finaste lilla gossen jag har sett. Så klart. Han är ju vårat barn. Vem han är lik återstår att se. Huvudsaken är att han mår bra och idag fyller han en vecka, vilket borde firas med något gött.

Summan av kardemumman är att min förlossning gick över förväntan bra. Vilket jag tror har att göra med att jag var så pass mentalt förberedd som jag bara trodde att jag kunde, plus att jag är så förbannat envis när det kommer till kritan. Och även om det inte handlar om något duktighetstest så är jag stolt över att jag klarade det utan bedövning. Och jag är väldigt tacksam över att Karolina och Christina hade koll på mitt brev under hela förloppet och visste vad jag önskade mig.

Så tips från mamma Hjort, läs på om hur det kan gå till, vilken smärtlindring du eventuellt vill ha och skriv ett brev om du har speciella önskemål. Och ja, det gör ont att föda fram livet ur en, men det är värt varendaste gladiatorvrål.

Sen pep vi upp till BB en stund, träffade en barnmorska som längtade efter sin semester, jag åt svettiga potatisplättar i plastlåda i väntan på att få träffa barnläkaren som skulle undersöka underverket. Sen när klockan var runt 20 åkte vi hem. Om allt är i sin ordning får man åka hem efter minst sex timmar. Och Frank var godkänd. Vi klädde på honom alldeles för stora kläder och satte honom i babyskyddet. Sen åkte vi hem. Overkligt och underbart.

Kommentarer

  • Johanna säger:

    Så härligt att läsa om er lilla guldklimp och hur det gick till.
    Stort grattis till lilla stora Livet! 🙂

    Den 29 januari 2013 kl. 21:33
  • Eva säger:

    Tack Johanna! 🙂

    Den 29 januari 2013 kl. 22:25
  • Jessica säger:

    Jätteintressant att följa tycker jag. Tack för att du delar och ett stort Grattis!

    Den 29 januari 2013 kl. 23:06
  • Eva säger:

    Tusen tack Johanna 🙂

    Den 1 februari 2013 kl. 07:30
  • Eva säger:

    Tack Jessica!
    Hoppas allt är bra med dig!

    Den 1 februari 2013 kl. 07:31
  • Sofia säger:

    Aha! Kom liksom in på fel del av din härliga blogg. Här fanns ju beviset!
    Stort grattis till Frank. Nu ska jag läsa alla bäbbe-detaljerna.

    Den 6 februari 2013 kl. 22:09
  • Eva säger:

    Gör gärna det Sofia, men jag varnar dig för inlägg med way to much information 😉 men det blir ju så när man föder fram livet, så håll till godo.

    Den 7 februari 2013 kl. 00:52

Kommentera