Det vete katten…

Ja, nu är det lite jobbigt, för Wilma har inte kommit in sen igår. Katten, alltså. Förmodligen har hon sin time of her life eftersom hon aldrig tidigare har spenderat en natt ute. Hon är visserligen 14 år så man kan ju tycka att hon kan få bestämma själv hur hon vill spendera sin lill-lördag. Men ändå. Vi visslade oss trötta igår och när klockan var 00.30 så gick jag och la mig med en tår i ögonvrån. Fasen oxå. Hon brukar nämligen alltid komma när vi visslar. Kattrackare.

Jocke och jag inbillar oss att hon är inlåst i någons garage eller skjul eftersom hon är en nyfiken liten rackare. I somras hoppade hon tex in i en öppen bil, det märkte chauffören först något kvarter bort så då var det bara till att åka tillbaka med henne. Jodå.

Men jobbigt är det när jag inte vet var hon håller hus. Hon har ett rött halsband där Jockes nummer står, så om hon inte leker Pelle Svanslös med alla andra katter i området, ligger och trycker i ett garage eller, Gud bevare mig väl, har blivit skadad så hoppas jag att hon pinnar hem snart eller att någon rar själ hör av sig till Jocke för att det sitter en go liten blöt katt i deras knä. Jomenvisst.

Fortsättning följer…