Det där med karaktär

Det var säkert så att jag skrev mitt malliga inlägg om kost och träning precis innan påskmaten dukades fram i mängder och min karaktär blåste bort med vindarna från havet. För dra mig baklänges vad jag har ätit, jag har ätit potatisgratäng, grillat lamm, ostar, såser, smörgåsar, kladdkaka, korv, Jansson, ägg, lax, sill, pasta, McDonald’s, en gnutta kvarg, en glassbåt och några nötter. Det är inte katastrof förstås, men det är absolut inte enligt plan. Det har gått hyfsat på dagen men jättedåligt på kvällarna. Typiskt.

Och jag har ingenting att skylla på mer än att min karaktär uppenbarligen hade en deal med övriga boende i huset att det är bara till att ta det som bjuds, och om vi säger så här, sa karaktären, det är bara påsk en gång om året, du blir bjuden på godsaker och då är det banne mig oartigt att tacka nej om din egen bror har grillat kött i 3,5 timme och din egen man gjort öns godaste potatisgratäng, då är det bara att du släpper det där med kycklingfilé och grönsaker.

Så jajamensan, jag föll för grupptrycket, unnade mig så att säga semester med all inclusive. För jag menar, blir vi dessutom bjudna på middag så är ju inte jag den som kommer med min matlåda. Åhnej. Nån måtta får det vara. Men nu däremot, nu blir det banne mig skärpning, visserligen har jag tränat på kanske världens minsta gym fyra gånger, så, så stor fara på taket kanske det inte är, men ni vet känslan. Den där känslan som trycker på likt påskmaten fortfarande fanns kvar i strupen, den nafsar mig i fläsket och uppmuntrar mig till nya tag och kommer ut där bak som skruttibangbang.

Inte bra. Inte alls bra.

Men gott. Synd bara att magen sätter sig i huvudet och jag tänker strunt.
Yeah well, nya tag, i morgon är en ny dag!