Blixtar och dunder

Blixtar och dunder är inte det jag är mest förtjust i. Eller jo, blixtar och dunder magiska under med Diggiloo Diggeley var lite av en succé när den kom. Men annars, NEJ tack!

I går morse vaknade nästan alla i Örebro upp av en dunderknall, likaså jag. Klockan visade 04.23. Jag blev rädd. Gick upp och drog ur kontakterna till datorerna och kröp tillbaka till Jocke för att hålla honom i handen. Men innan jag gjorde det blev jag varse det fantastiska ljuset, det var nästan som om någon hade satt en gul lins på fönstren. Jag tänkte att jag skulle ta kort på det där fina ljuset, men jag vågade inte riktigt gå upp igen. Och eftersom det visade sig att det bara blev en dunderknall just då så somnade jag om och glömde att ta kort.

Men senare, håll i hatten vilket oväder! Som tur var gjorde Jocke och jag en utflykt med bilen så att myten om att vara trygg just i bilen kunde skydda mig från min värsta rädsla. Jag kände mig i alla fall trygg där, även om himlen var ljus av blixtarna nästan hela tiden. På ett ställe låg det ett halvt träd mitt i vägen. Jag försökte dessutom fotografera blixtarna, men det är svårt, för då måste man så att säga vara snabbare än blixten, men en av de 20 000 blixtnedslagen fångade jag allt.

Så mycket som det åskade här igår gjorde det den gången som min så kallade åskfobi föddes, då var det nämligen så att det skakade i hela huset, skallrade i fönsterrutorna och plingade i telefonen, då var jag liten och de övriga i familjen förstod inte riktigt min rädsla, bara min elefant som fick skydda mig. Nu har jag ju Jocke så det går ganska bra, men jag är livrädd om det åskar på nätterna, man kan ju faktiskt dö.

Jag vet att jag inte är världens längsta kvinna och att sannolikheten att bli träffad av en blixt när jag gör allt för att skydda mig mot just blixten är minimal, men ändå, finns ju de som tror att de kan dö av en spindel…