Blått är flott

Gamla minnen som sagt. Slog varsamt in mina gamla drejade kannor och koppar som skvallrar om en svunnen tid på konstskolan Kuben. Och en termin av svordomar, ocentrerade lerklumpar på drejskivan och en sjuhelvetes massa fikaraster med drejande damer i diverse åldrar. Fast de drejande inte samtidigt som de fikade. Men så småningom fikade det med sina funktionella tekoppar under tiden som jag satt kvar vid drejskivan och svor.

Det var inte populärt. Är det fika så ska man vara social och fika. Jag ville ju lära mig dreja. Som tur var kom Gösta Grähs till min räddning och även jag kunde få till några tekoppar som vägde mindre än ett kilo även om innehavaren av skolan undrade om jag verkligen skulle gå där. Men det skulle jag minsann. Och Gösta Grähs är inget hittepå, han är en fantastiskt duktig keramiker med ett originellt namn, bara.

Och tydligen har jag haft en fallenhet för brukskeramik med färgen blå. Blått är flott alltså.