Äntligen här

Jajamensan. Nu är vi äntligen här, här där solen lyser lite oftare och värmer lite mer, där fåglarna kvittrar lite högre och där våren kommit lite längre. På Öland. Mitt Öland.

Där pärlhyacinterna växer fritt på ängen utanför, där skogen har ett täcke av vitsippor och där gräsmattan är full av skruvad gräslök.

Här där promenaden blir så mycket finare med havet som destination, där de vitkindade gässen ståtligt spatserar på strandkanten och där vinterns hårda tid lämnat sina spår…

Här där vi kan ge Frank ett ställe att längta till, där jag vill att han ska få upptäcka naturen och omgivningen som jag gjorde när jag var liten. Han krafsar glatt med sin tumvante i sanden och skrattar när pappa Jocke kastar sten i vattnet.

Ja, nu är vi äntligen här där jag trivs som bäst, även om jag så klart saknar pappa Pohlman och mamma Ulla, men tyvärr kan det ju inte alltid vara som det har varit trots att jag föredrar det…

Och som ni märker har vi ett fungerande internet, ryck mig i fjädern som sagt. 

Kommentera