Pappa Pohlman och Snövit

Förmodligen har ingen undgått det otroliga snötäcket som har spritt ut sig över landet och inte minst över Närkeslätten. Detta resulterade i att Evas alltjänst fick rycka ut för att underlätta för pappa Pohlman och mamma Ulla. Mamma Ulla fick vara inne eftersom att hennes knä är paj, hon fick läsa en tidning om att baka paj istället.

Men pappa och jag fick ihop en effektiv ”skotta-snö-kedja”, och vips så var garageuppfarten tömd och tomten fylld av ännu mer snö. Och det innan frukost. Så nu hoppas jag att det inte ska snöa så mycket mer på en gång, så att varken pappa eller jag behöver skotta mer snö idag i alla fall. Snödjupet kontrollerades även och uppmätte 20 cm. Bara så att ni vet.

Flagga för far

I dag fick pappa Pohlman en för tidig farsdagspresent, fast ändå inte en dag för sent. För som han har längtat efter en flaggstång. Det är roligt att ha en flaggstång på biltaket. Med mina nya falkögon ser det i alla fall kul ut.

Frost, julmust och kantareller

I fredags tog jag fram min vinterjacka. Det visade sig vara ett tecken på att det senare på kvällen skulle snöa och att ICA hade fått in den första pallen med julmust. Mums. Tur att Böda Camping på Kanal 5 börjar sändas snart så att längtan till sommaren inte blir allt för stor. Visserligen tycker jag att frostiga ormbunkar och frusna kantareller i en skog med en matta av mossa är vackert och rofyllt. Men sommaren är min tid.

Hur som helst så tog jag mig tiden att göra en fältrapport av en bit skog i lördags morse. Det var underbart. UNDERBART! Just då kände jag att jag ville bo i skogen, bygga mig en mullekoja bakom en rotvälta, äta blåbär till förbannelse och somna på mossan med blicken upp mot de svajande trädtopparna.

Och precis där det var som frostigast, där solens strålar ännu inte hade nått marken stod dom. Dom som i kantarellerna. Jag fick en nostalgikick och var tvungen att ringa mamma och berätta, ”mamma jag har plockat tre kantareller och den ena är ungefär 10 centimeter lång”. Lycka. Senast jag plockade kantareller (för jag plockar inte svamp, om jag plockar, så plockar jag kantareller), var när jag var liten och hela familjen var ute i skogen med fika och filt. Det var tider det. Och nu x antal år senare uppenbarade sig samma lycka. Med en liten bukett kantareller begav jag mig hemåt med glatta steg på den mjuka mossan. De frusna kantarellerna fick värma sig i pannan och serveras till söndagsfrukost. Mumsfillibabba!

Grönt är skönt

Vi har en stuga. En lite stuga som man kan mysa i. Där lugnet likt gröna läkarrockar sänker sig över inredning och natur. Jag gillar att vara där. Ibland skulle jag vilja vara där längre för att få ta del av lugnet och det gröna helt och hållet. Nu blir det bara i spridda skurar. Likt höstregn. Skurar av barr. Men på kvällen när man inte märker att det regnar barr och värmeljusen och katten spinner ikapp, då är verkligen grönt skönt.

Fröken Hostmedicin

Jag är verkligen lärare nu. Jag cyklar till skolan med min hjälm på huvudet. Nej, jag kanske inte har fotriktiga sandaler och full kontroll på vad som står i min lärarkalender för läsår 2010-2011. Men jag har arbetat i två veckor. Och ja. Jag har blivit förkyld. Fröken Hostmedicin.

Jag har visat 3:or hur en symaskin fungerar. Under böljande skratt och glädjande rop rasslade det till i slöjdsalen. Jag har försökt undervisa en 6:a i bild med blandade resultat. Jag har höjt rösten och hört elevernas andetag i tystnaden. Vi har skrattat och lyssnat på musik. Gjort armband av gamla knappar och broderat trassel.

Jag tycker om mitt arbete. Jag säger att jag ska till skolan. Men jag ska till jobbet. Ja, jag är faktiskt lärare nu. Även om jag inte har en bruksanvisning trots fem år på universitetet. Är inte det konstigt så säg, hur kan en utbildning om undervisning inte ge mig alla verktyg som krävs? Alla verktyg kanske är svårt att ge, men sunt förnuft kanske inte hjälper alla gånger, särskilt inte när ett spel på mobilen är mer viktigt än att lyssna på sin lärare…

Jag har antagit utmaningen med ett leende på läpparna. Kanske att jag kommer höja rösten, men jag ska skratta och inspirera de små liven till skapande verksamhet. I morgon är en ny dag full med bild på schemat, jag är taggad till tänderna och stolt över att eleverna fatiskt vill göra high five och hälsa på mig på stan. Fast jag har hjälm.

Lite nervös…

… är jag allt. Det är nära nu. På fredag ska jag ha mina första lektioner i bild. Jag ska alltså få undervisa i bild också, det känns otroligt roligt och spännande. Hoppas att jag kan förmedla min glädje för ämnet till eleverna. Jag har ännu inte träffat eleverna, så min riktiga debut som Fröken Hjortsberg har jag alltså inte gjort än.

Huvudet är fullt av nya intryck. Jag funderar på hur jag ska lägga upp lektionerna, hur jag ska nå alla elever. Jag funderar så mycket att jag försökte kasta komposten i brevlådan igår. Det är mycket som snurrar runt. Men jag har ett leende på läpparna och jag har installerat mig lite i textilsalen. Idag cyklade jag t.ex. till jobbet med tre stora ramar vars storlek mätte 50×50 cm, och som hade uppspända tyger på sig. Det var inte helt lätt, men vad gör man inte för lite extra känsla på betongväggar…?

Inte nog med det så har jag sytt mig en maskot. Den heter Pricken. En vaktmästare påpekade att jag nog var lite för gammal för gosedjur, men jag menade på att även vuxna behöver trygghet i nya miljöer. Så nu har jag en kompis som ska inspirera mina elever och som ska stötta mig och få mig att skratta. Ni ser ju själva vilken goding, det går ju inte annat än att le åt det där flinet.

Finsafari

Jag var och klippte gräset hos mamma och pappa idag. De har en väldigt fint blommande trädgård. Med olika växter och djur. Jag träffade bland annat några humlor, en gul nyckelpiga, en igelkotte, ett löv som liknade ”skriet” av Edvard Munch och en massa fina blommor.

Det där livrädda lövet. Jag tycker att det visar rädslan för att bli överkörd av en gräsklippare. Som tur var så var gräsklipparen inställd på en högre nivå, så gräsklipparen skrämdes bara. Skrämdes precis så mycket så att Lövskriet nästan självdog.

Undra när jag ska börja skriva barnböcker?

Hemma i Örebro

Nu är jag tillbaka i Örebro efter en mycket händelserik månad på Öland. På onsdag börjar jag på mitt nya arbete. Mitt arbete som fröken. Fröken Hjortsberg. Syfröken. Jag är nervös. Som tur är har vi en vecka innan eleverna kommer, så då kanske jag kan bli hyfsat förberedd i alla fall. Förberedd för hur det är att arbeta som lärare. Eller hur det är att arbeta i ett lärarlag. Nåväl. På onsdag får jag se vad som händer…