9350 steg…

I skrivande stund är det dumt att påstå att jag inte har ont någonstans. För efter 9350 steg och Rävgången runt med pingvingång så känns det tydligt i de nedre regionerna, men ännu inte så tydligt att brorsan vill komma ut. Mer som: ”ha, skyll dig själv, vad trodde du när du gått så långt, att det inte skulle kännas?”.

Och jag kanske inte hade tänkt gå så långt, men den värmande vårsolen gjorde sitt kan man säga. Och jag tog paus på var och varannan bänk, men efter varje stopp var det mer svårstartat, ingen powerwalk här inte. Dessutom hade jag gravidstrumpbyxorna bakochfram, vilket innebär en söm på varje skinka, inte så bekvämt. Jag övervägde att sätta dem rätt innan nästa lager av leggings, men nej, orka. Det är liksom en bedrift svår att förstå när man inte har varit väldigt gravid och gått upp en si så där 20 kg. Tänker jag. Så förutom den lilla obekvämheten så var promenaden en bra ansträngning må jag säga.

Jag vet att jag vaggade mig upp på stan någon dag innan värkarna satte igång med Frank och i morgon har jag varit gravid i 40 veckor och 5 dagar och på den dagen föddes Frank. Så nog för att jag är oerhört otålig men det blandas ändå upp av en viss optimism. Så nu håller vi tummarna på att brorsan kommer innan helgen är slut, det skulle kännas som en bra deal.

Sen sägs det ju att man kan dricka champagne, äta ananas och ligga lite för att få igång det hela. Ordningen spelar nog ingen roll. Och nu när jag hör de förslagen i mitt huvud så låter det mycket mer trevligt än att få ont efter en sjuhelvetes långpromenad i vårsolen. Kanske borde provat det innan. Å andra sidan, jobbigt att vara salongsberusad mitt på blanka dan och saxa runt mellan stavgångare och pensionärer…

Preggostatus

Nix, ingen brorsa som kommit ut ännu. Och det kanske man kan förstå, är väl skönare därinne än här ute. Men jag är redo nu, lite nervös förstås. Det känns fortfarande overkligt även om det är självklart. Jag vet inte om jag skrivit det innan men denna graviditet har varit enklare fysiskt men lite jobbigare psykiskt, vilket t.ex. kan resultera i att när jag vaknar efter en hel natts sömn så kan jag i en millisekund tänka att jag inte är gravid för att jag inte har ont någonstans. Och det är ju tacksamt, att jag har sluppit smärta som i foglossning. Sen att min magmun tycks stå på vid gavel och spruta magsyra så att hälften vore nog, det hör förstås till graviditeten och börjar bli oerhört tröttsamt men gör inte mig trött i kroppen på samma sätt som jag upplevde när jag var gravid med Frank och hade foglossning.

Fast det är klart, jag är ju inte den smidigaste flodhästen i flocken om vi säger så och det som tappas på golvet ses som förlorat. Och jag kan vakna med kramp i vaderna och av sura uppstötningar, men det hör ju som sagt till även om jag ofta svär över just dessa åkommor. Nu är det ju heller inte så konstigt med tanke på att jag befinner mig i vecka 40+2. Och Frank föddes i 40+5 så då kan vi ju säga att det är rätt nära nu, haha.

Men är det inte då väldigt underligt att känslan om att jag kommer förbli gravid infinner sig som ett brev på posten, att nu är det såhär jag kommer se ut resten av livet, det blir ingen bebis. Skumt och onödigt. Sen funderar jag på hur det hela kommer att strata, det ska bli högst intressant att se hur den här förlossningen kommer att gå. Jag är förstås helt övertygad om att det kommer gå bra. Och har hört att hallonbladste ska vara bra, så det provar jag nu. Gott och som bensin för halsbrännan, tydligen 😛

Så förutom att jag svär över ständig halsbränna så kombinerar jag min rastlöshet med lathet, bakar alldeles för mycket, äter frukost tre gånger om dagen och boar lite grann. Sover minst två timmar mitt på dagen och smyger runt i mjukisbyxor och tittar på serier på Netflix. Och kolhydratladdar, haha, dumt att köpa nötter och godis till förlossningsväskan och bara smaka lite då och då…

Yeah well, brorsan kommer när han kommer men jag hoppas att jag slipper bli igångsatt och att förlossningen kommer gå lika bra som förra gången, men lite snabbare bara.
Japp, då vet ni.

Lördagsgodis och legobygge

Förra lördagen däremot så var det Frankdag. Eller hela helgen blev för familjen med fokus på Frank. På något konstigt vis så känner jag mig eller kände jag mig lite stressad för att jag inte gjort så mycket bara med Frank. Det är klart jag har, men allt kommer verkligen bli annorlunda med två barn. Det måste ju bli annorlunda när familjen expanderar och det blir två godingar att älska så att det nästan gör ont.

Så för att uppmuntra honom och mig så ägnades lördagen åt legobesök på Klossbutiken och sedan lördagsgodis i soffan i kombination med att bygga ihop det Frank hade köpt. Jajamensan, man kan tydligen inte få för mycket lego och med en liten peng från mormor och morfar så blev det påökning i Ninjafamiljen. Det är verkligen bara lego som gäller nu och allra helst Star Wars, Ninjago eller superhjältar. Vi tror att det började med en legokatalog och sedan har det spårat ur, haha.

Men jag tycker som bekant också om lego så jag är inte precis svårövertalad när det gäller den biten. Sen kan man titta på legoserier med ovan nämnda. Visserligen är det inte direkt med någon pedagogisk underton i de avsnitten, men det är ändå vårat ansvar som föräldrar att lära honom vad som är rätt och fel. Sen att även ketchupflaskan blir ett svärd vid matbordet kan ju tyckas tröttsamt, men som sagt, sunt förnuft och tydliga regler om vad som är rätt och fel så är nog inte legoserier något som ger Frank men för livet. Eller vad tror ni?

Hur som helst så gillade Frank den stora Ninjan och den stora Batman på Klossbutiken. Även om han var lite blyg föst så fick båda varsin kram, dock glömde han ge Ninjan en puss, men det skulle han göra nästa gång de sågs har han sagt. Gullunge.

Och det här med legobutikerna, det är bra grejer ändå. Som öppna förskolan fast med endast legotema. Vi åker gärna både till Klossbutiken och eBrix i Marieberg, det gör liksom ingenting om man inte köper något. Det är helt okej att sitta och leka och bygga, spatsera runt och önska sig saker för pengarna man har i sin sparbössa, och att få höra Franks önskningar och funderingar är självklart värt ett besök då och då.

Så har ni barn som gillar lego eller om ni själva gör det och ännu inte här besökt någon av dessa butiker, så gör det!

Kulturell lördag

Idag är dagen då jag har beräknad förlossning, men enligt statistiken så är det bara 4,7 % som föder på just den dagen. Och jag verkar då rakt inte höra till dem. Men det är okej även om vi förstås längtar väldigt mycket. Frank frågade innan hur man gör för att öppna och släppa ut brorsan, han lutade även ansiktet mot magen och sa att du får komma ut nu. Men det verkar inte vara något som lillebror tog till sig. Och hur man öppnar, tjaaa, till svar fick han att jag typ ska bajsa ut honom.

Så istället för att vagga omkring hemma så tog vi oss en kulturell lördag med besök på Galleri Örsta där konstnären Karin Broos hade vernissage. Det var ett bra tag sedan jag var på vernissage, men när en sådan begåvad konstnär visar sina verk och mamma dessutom utlovade lunch på Goda Rum efteråt, så var det ett självklart utflyktsmål för denna lördag.

Och ni ser ju själva, hur fasen kan man måla så himla bra och fotografiskt. Kolla in ljuset på soporna som ligger utanför soptunnorna t.ex. Det är ju som att man vill plocka upp dem och försöka få ner de i tunnorna. Makalöst måleri, med andra ord. Sen kanske inte Frank och Jocke var lika häpna över det, men nog är det bra att vara lite kulturell mellan varven.

Sen var det alltså lunch på Goda Rum. Jag har aldrig varit där innan, men det var ju sannerligen ett trevligt hak och himla god mat. Jag åt en smarrig bit kolja med potatismos och handskalade räkor (hur skalar man annars om inte med händerna?). Frank mumsade i sig plättar med grädde och sylt och Jocke tog en nattbakad köttbit, också intressant ordval på ett stycke kött. Tusen tack mamma och pappa för maten!

Yeah well, det har hittills varit en lugn och skön lördag och just nu känns det sannerligen inte som att brorsan behagar anlända idag. Klart att det är lite spänt, som ni ser, men inga konstigheter. Fortsättning följer…

Det blev en kladdkaka

Jamenvisst. En kladdkaka blev det minsann och jädrar vilken god. Livsfarligt. Ni som minns min gravitet med Frank vet att jag blev en bagare då med och sedan föga förvånad över att jag gick upp 25 kg. Den här gången har jag inte bakat lika mycket, jag har kunnat träna en del men inte alls som önskat. Varit förkyld och givetvis gått upp minst 20 kg. Och ja, jag har insett att jag hör till dem som går upp i vikt lite runt om och överallt, pretty much när jag är preggo och inte bara får en liten gullig mage, haha, men nu är det ju ingen som helst idé att lägga energi på sånt trams.

Sen inbillar jag mig att min väg tillbaka till min starka kropp kommer att gå lite fortare denna gång, men vi får väl se om jag kommer jazza runt i början och böla för allt och inget.

Hur som helst, vill ni baka en onödigt onyttig kladdkaka så gör ni såhär, hittade receptet på ”mitt kök” men frilansade lite.

Du behöver:

2 ägg
2 ½ dl socker
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
100 g smör
1 dl mjöl
½ tsk salt – jag hade i två nypor flingsalt
150 g Toblerone

Så här gör du:
Sätt ugnen på 175°C. Smält smöret i en kastrull. Vispa ägg och socker poröst. Blanda ihop de torra ingredienserna och häv ner i smeten, blanda runt allt. Hacka Toblerone. Jag la halva mängden i botten på en smörad och cocosflingad form, haha. Bra ord. Cocosflingad. Istället för ströbröd. Sen hällde jag över smeten och la på resten av Tobleronen. Skjuts in i ugnen i 15-20 minuter. Jag hade kakan inne i en sisdådär 17 minuter sen tog jag ut den och la på minimarshmallows och sedan in med rackaren i ugnen igen i typ 5 minuter.

Sen var det bara att försöka få en bit på en assiett, förundras över att jag för första gången har bakat en sån jädra kladdig kladdkaka och sen sluka den med en kula vaniljglass. Mumma!

För visst ska man väl kolhydratladda inför ett maratonlopp? 😉

Kiddon kvar i kaggen

Tack Ylva Maria Thomson för inspiration. Kolla by the way in hennes grymma skulpturer här!

En prins är född, grattis kronprinsessan Viktoria och prins Daniel. Och vilken himla tur att brorsan i min mage inte behagade komma ut samtidigt, skulle ju bli ett sånt tjat då, jaha du lille vän är minsann född samma dag som prins Oscar Carl Olof. Men klart att Franks lillebror ska få en egen dag, frågan är bara vilken. Och vänta bara så ska ni få höra på kungligt namn när den här krabaten tittar ut, jojo!

Med andra ord är det lugna gatan här. Jag är i något slags mellanland där latheten tar över ambitionerna, den där rackarns väskan är inte packad än, jag tänker bara på att baka en kladdkaka men hamnar således i soffan eller sängen och slötittar på serier till jag somnar och stånkande tar mig upp några timmar senare och suckar åt min oförmåga att jag inte gjort någon nytta. Ha.

Men igår kväll tyckte jag att jag i alla fall fick en hint om att det kunde vara på gång snart, och det är ju inte så konstigt, BF (beräknad förlossning) är ju på lördag. Så då blev jag lite stressad och skrev en lista på vad jag tyckte var lämpligt att jag hade förberett. Men äsch, vara höggravid och oföretagsam tycks vara mer lockande. Jag menar, lite spänning i vardagen vill man ändå ha kvar. Och som den tävlingsmänniska jag är så kan ju ”packa-förlossningsväskan-på-kortast-möjliga-tid” bli en ny punkt i förslagsvis Gunniess rekordbok.

Så jag sitter här en stund och hoppas att min tankekraft ska bli verklighet och saker ska styras upp. Förutom de väsentliga sakerna som ändå är bra att ha när jag ska föda livet ur mig så har jag som ni ser bockat av det här med att göra en skulptur av min kroppshydda. I måndags fick jag nämligen hjälp att gjuta av min kagge. När jag var gravid med Frank var jag inte ett dugg intresserad av det men nu tänker jag inte vara gravid någon mer gång så då är det lika bra att passa på.

Jag ansade så gott jag kunde på sina ställen för att slippa ofrivillig bikinilinjevaxning och smörjde in mig med en hel burk vaselin, jajamensan, bjöd in min konstnärliga kompis Erika och bad henne klä in mig med gipsbinda. Hon har ju precis som jag läst bild för lärare och då är det minsann inget konstigt alls med nakenfisar som ska skulptureras eller målas av, så hon var en perfekt kandidat för uppdraget. Sen var det gipsbinda från hals till lår. Sen höll jag på att svimma av. Allt för konsten. Jag ville liksom inte ligga ner eftersom kroppen (läs tuttar och sidfläsk) skulle flyta ut på sidorna då och inte få en trovärdig form, så jag stod upp. Som en staty i en si så där 40 minuter, det gick ganska bra. Mannen fick komma och mata mig med Dextrosol och Aloveradryck när jag började bli lite yr, men då kunde vi i alla fall göra klart den stora skulpturen och jag kunde sedan sätta mig i badkaret och andas ut. Ni ser ju själva, tar lite tid att täcka en sådan kroppshydda, haha.

Nu ska jag bara göra den ännu mer snygg, konst som är vitt är ju inte riktigt min kopp te, om vi säger så. Kanske att jag funderar på det en stund nu och ser om det blir något gjort, eller en kladdkaka eller en powernap 😉

Då vet ni. Med andra ord. Kiddon är kvar i kaggen punkt nu.

#steffhjärtafia

Man skulle ju kunna tro att jag bara ligger på min kammare och förkovrar mig i gravidkilon, onyttigheter och tvserier. Men riktigt så är det inte, även om jag spenderar halva min tid på det viset. Men nog har jag fått vara med på roligare saker än så minsann.

Förra lördagen var det nämligen dags för bröllop i Linde mellan min kära kollega och vän Annsofie och hennes Stefan. Magiskt fint, uppstyrt och avslappnat på en och samma gång. Härligare människor får man leta efter. Vigseln ägde rum kl 16 i kyrkan med hänförande sång från både solokvist och manskör. Solokvisten var dessutom ytterligare en kollega till mig som tog ton, jösses vilken stämma den donnan har. Jag har inte hört henne sjunga innan, men oh my god vad grym hon var. Så nog blev det lite rörande tårar i ögonvrån allt. I min väska låg endast Novalucol, Läkerol och näsdukar. Allt vad en förkyld gravid på bröllop kan tänkas behöva. Och ungefär vid denna tidpunkt hade jag bara en eyeliner kvar, men äsch.

Hur som helst efter den fina vigseln i kyrkan med gulliga barn och finaste bröllopsparet så var det brudskål och middag på Stadshotellet. Och kom igen vilken god mat det bjöds på! Brudparet hade egen kock som sannerligen inte sparade på krutet, top notch rakt igenom; hummersoppa, råbiff, oxfilé med sikrom och så en läskande god chokladkaka med hjortronmousse som avslutning. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

Jag tog förstås tillfället i akt att hålla ett tal på rim för att på något vis förklara min kärlek till bruden och önska brudparet all lycka i framtiden. Och när talen var slut och faten slickade så dukades middagen bort, klockan visade 00.30 och det var dags för brudvals. Och sen dans. Åh jag må då säga att den där dansen hade jag längtat efter, disco tillsammans med grymmaste kollegorna och finaste bruden var grande finale på hela kvällen, trots högklackat och höggravid så stuffade jag av några låtar och blev toksvettig innan mannen och jag åkte hem och landade i säng kl 03.00 isch.

Med andra ord en sjuhelvetes bra lördag. Hade det inte varit för att jag var så himla gravid hade jag dansat fram till frukosten dagen efter, men nu fick det vara bra så. Och jag är så otroligt glad för Annsofie och Stefan, deras historia är verkligen en kärlekssaga av rang och kommer så vara i nöd och lust.

Tusen tack för att vi fick vara med och dela er dag och hoppas att presenten från oss och Inputgänget kommer finnas med er till döden skiljer er åt 😉

Vad de fick, det vet ni om ni löser rebusen.

Med 29 dagar kvar…

Det går så där för mig och mitt immunförsvar kan vi säga. Immunförsvaret blir tydligen per automatik sämre när man är gravid, borde ju vara tvärtom med tanke på alla åkommor man blir utsatt för, men nej, så jobbar inte kroppen. Och det är ju synd. Väldigt synd.

Extra synd är det när man (som i undertecknad) inte har något som helst tålamod och vill bli frisk innan första nysningen påkallar uppmärksamhet med påtagliga konsekvenser. Av tidigare erfarenhet så vet jag ju att jag kan vara förkyld i en smärre evighet, tur då att man bara är gravid i nio månader och att det idag är prick en månad kvar till beräknad ankomst av lillebror.

Men kombinationen av halsont, ont i örat, halsbränna, nästäppa, hål i en tand, rethosta from hell och gravidåkommor som kramp i vaderna, allmänt stånkande och stönande på grund av en si så där 17 extra kilon, det är inget jag rekommenderar. Över huvudtaget. Kan du låta bli, så låt bli för Guds skull. Var för sig, överkomligt men som en kompott, nej tack!

Det knasigaste i kråksången är att jag var förkyld vid precis samma tidpunkt när jag var gravid med Frank (läste det på bloggen, för sånt kommer man som tur är inte ihåg) och som jag minns det så lyckades jag bli frisk till förlossningen. Måtte det bli så även denna gång. Oklart vad det är för trams det här egentligen eller om det finns någon baktanke med att träna magmusklerna, göra knipövningar och testa sitt tålamod 29 dagar innan beräknad förlossning.

Jag är som ni förstår inte alls road av det och önskar bara att jag får vara frisk nu. I vanlig ordning kunde det ju varit värre, men ens eget mående är ens närmaste issue så nu hoppas vi att något av ovanstående symptom är över imorgon när jag vaknar.

Och så hoppas jag förstås att ni är friska och klarar er undan statistiken för vabruari.
Yeah well.
Det kan bara bli bättre!

Vaccinet till trots…

För två veckor sen när jag var hos barnmorskan så tog jag vaccin mot svininfluensa, jag är ju så att säga i riskgruppen (gravid alltså) för att bli sjuk så det var lika bra att lyda rekommendationerna. Och i samma sekund som vaccinet pumpades in i min axelmuskel och jag nästan kände hur det rann ut i kroppen så önskade jag att jag inte kommer bli sjuk överhuvudtaget på väldigt länge. Åtminstone inte bli drabbad av några biverkningar. Jag vet mycket väl att ett vaccin för svininfluensa inte råder bot på dagisbaciller och annat ovälkommet som skapar kaos med ens immunförsvar. Men kom igen, räcker det inte med gravidkrämpor av olika slag och ett blåmärke på armen?

Tydligen inte. Och inte heller hjälper det att vara hyfsat positivt inställd till sin tillvaro, man blir sjuk ändå. Det har nämligen Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi bestämt klartgjort i SVTs programserie ”Min sanning” (se det om du känner för lite matnyttig kunskap, särskilt om du är eller ska bli mamma). Så att jag sitter här och önskar mig frisk har ingen som helst påverkan på min rethosta och täppta näsa. Typiskt tråkigt.

Så nu kan vi säga såhär, helgens mål var att inte föda barn, kissa på mig och få kramp i vaderna samtidigt som jag hostar så att jag kiknar. Och det har jag ändå lyckats med, i alla fall det förstnämnda. Tyvärr mår jag inte mycket bättre, är för rastlös för att vara sjuk så igår inhalerade jag frisk luft lite för länge och spraymålade Franks tripp trapp, säkert onödigt på alla sätt och vis. Och att jag blir drabbad av hosta när jag blir förkyld, det är lika sant som det är sagt. Som Bergär’n säger i Bilarfilmen. Men det kunde varit värre, men det här är fasen bra tröttsamt det med.

Jag försöker välja mina biverkningar men glädjer mig ändå att man får ta en shot med Cocillana trots att man är gravid, sen att jag blir bakis och illamående av det, det får jag liksom ta. Jag hostar inte ihjäl mig nattetid och jag får sova. I två dygn. Minst.

Summan av kardemumman, jag är just nu väldigt gravidtrött och otålig på att vara sjuk. Dålig kombination, halsont vs halsbränna. Hallå, ge mig styrka!

Second floor

Försökte ta lite kort idag när det var ljust, men prick den ljusaste tiden på dygnet tycks jag vara mest trött, så jag tog en lur då. Men vet ni, jag har hittat mitt kamerastativ så då gick det att fotografera med längre slutartid och lura sig lite med dagsljuset. Stativet hade jag ställt i ett hörn på jobbet, förresten. Bra gömställe.

Hur som helst. Som ni ser har mellanrummet fått sin tapet och jädrar vad bra det blev, tycker ni inte? Och dörren har fått den finaste turkosa färgen och jag är alldeles kär i övervåningens rumsindelning och funktion.

Och nej, jag tror då rakt inte att bebisen kommer bli yr i huvudet av mönstret på väggen, och som sagt, blir det trubbel så lär vi ju märka det om några år så då tar vi det då. Men förhoppningsvis sover ju brorsan och inte ligger vaken och blir yr när det väl är dags att sova i egen säng. Och för er oroliga själar så kan jag säga att planen är att brorsan ska sova hos oss i ett babynest till en början och så småningom flytta ut till mellanrummet. Så fundera inte på det, det ska nog bli bra ska ni se.

Så nu är Franks gamla bebiskläder tvättade och inlagda i skåpet, spjälsängen är hopbyggd, väggen har fått fler tavlor och en stor trasmatta har lagt sig på sniskan mitt i rummet. Mattan hittade jag på Lagerhaus rea till det eminenta priset av 75 kronor. Jag vet, för billigt och dumt att inte köpa den. Sen köpte jag ett sånt ”mattstopp” på IKEA och la under, mattan ligger blickstilla och är dessutom tjock och go att gå på. Sen har den fått några rondellkuddar, men de ligger bara där ibland, blir så joxigt att krocka med de på nätterna när det är fyllekörning på grund av full blåsa…

Och idag när gravidappen säger att vi går in i vecka 35 med endast 41 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum så känns det ändå väldigt skönt att the secound floor är så uppstyrt för tvåbarnsmorsan att jag kan börja fundera och reflektera över mer allvarliga saker som förlossningsbrev, amning, själva förlossningen och hur det ska gå när Frank bara får gå 15 h i veckan på förskolan. Att jag alltid ska göra det roligaste först, haha. Men just i det här fallet så är det ju både svårt och dumt att börja i fel ände.

Summan av kardemumman. Övervåningen är redo för hela familjen. The master bedroom är komplett med fungerande TV på väggen, (Netflixtips tas tacksamt emot), DOT:sen från Muuto fyller sin funktion och blev även som en installation i sovhålet. Mellanrummet har ett något för vitt område där i hörnet vid Stringhyllan för att jag ska vara nöjd, men jag hittar på något och så är ju Franks rum makalöst bra. Men det får jag dokumentera en annan dag när det är något sånär ljust ute 🙂

Det var väl mest det och som sagt, oerhört skönt med ett färdigrenoverat hem, även om hjärnan snurrar vidare på nya projekt och drömmar, dock inte när det gäller inomhus…

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Arbetar heltid som inredningssäljare på Input Interiör och driver mitt företag vid sidan om.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 8 år och Erling 5år. Har tre hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier