Jag ska väl inte hålla på och älta det här egentligen men jag förmår mig inte riktigt att komma på bättre tankar. Jag tittar på bilder från sommaren och tycker att det är helt sjukt att vi då kunde ta ett kvällsdopp hela familjen vid bryggan på Öland kl. 21.20, springa i vattnet och spegla oss i solnedgången. Och det är ju sånt man ska komma ihåg nu när man är dödens trött vid samma tidpunkt, det har varit mörkt som på natten sen kl 16.00 och det är svårt att lura sig själv till ljusterapi och gladlynta påhitt.
Jag har visserligen inte provat ljusterapi, men jag känner att det ändå inte funkar. Mig lurar man inte så lätt, haha. Kanske att lösningen är att fly landet till sydligare breddgrader. Men innan dess så ska jag fortsatta titta på ljuvliga sommarminnen. Och rätt vad det är så har jag ju kommit på bättre tankar, snön kanske kommer och ljusnar upp det hela och sen så är det ju vår igen.
Det är så irriterande att jag blir förbannad på mig själv, vad har jag att känna mig oglad över? Nej precis, inte ett jävla dugg. Jag har allt jag kan drömma om och lite därtill. Kom igen nu fru Hjortsberg, tänk efter, upp med smilbanden och försök se mindre ut som en ledsen hund. You can do it 😉
Och just det, inte nog med denna sinnesförvirring, jag har även varit förkyld i tre veckor vilket innebär, ingen träning, så klart. Men med tanke på att det är min bästa terapi så känns det ju extra drygt att inte kunna självmedicinera med motion och endorfinpåslag. Halsont i skrivande stund, irriterande så hälften vore nog. Om jag ändå var träningsfrisk, då skulle nog resten blir bra ganska fort.
Jag tror det är såhär, jag måste varit en björn i mitt förra liv, min själ tillhör en björnhona och har således gått i ide. Jag får se det så och försöka önska att jag blir en kanariefågel eller annat exotiskt djur nästa gång 😉
Men nu bestämmer jag såhär, hej då länge november, du kan dra åt schmelvete och välkommen december, nu tar vi omtag, famntag, hantag och kyss och kärlek så blir allt bra. Så gör vi.
Önskar er en fin 1:a advent!
Fenomenet Black Friday är ju konsumtionshets utan dess like, men ändå passade jag på. Om jag inte tycker att jag passar in så kan jag ju passa på istället, haha. Så jag klickade hem julklappar till mig själv, två par snygga och sköna skor från Gram shoes.
De där med svanen, kom igen så fina! Och de andra svarta villhövde jag med, med argument att jag inte har några fina lågskor utan då bara går omkring i Nike Air Max. Så för den kontorsråtta jag är så blir det där ypperliga julklappar, funderar dock på att bara slå in skokartongerna och börja använda skorna redan nu. Allt för att lätta upp min melankoliska sinnesstämning.
Och en guldranding kostym, jo jag tackar ja. Dock är inte korvdräkten till mig, även om det hade förstärkt mitt smeknamn sen min tid på IKEA, men det är Franks luciakläder. Eller han säger det i alla fall, att han helst ville vara en sumobrottare men att vi inte hittade någon sådan dräkt så då blir en korv med bröd och tomtemössa minst lika bra.
Finns väl livliga diskussioner om Lucia men på vår förskola så får barnen vara utklädda till vad de vill eller inte alls, och är det någon som inte har kläder så kan man låna luciakläder på förskolan. Jättebra ju. Det gulligaste, Franks förskolebuss ska nämligen komma och lucca hos oss på mitt jobb. Tänk er en hel busslast med gulliga luciaungar. Och en korv med bröd 😉
Sing hallelujah! Eller midnatt råder går också bra.
Nu är det dags för en solig söndag ser det ut som, det livar alltid upp 🙂
Jag tror att min återkommande höstdepp anföll mig med buller och bång i år (synonym; med stort oväsen, ja, inuti mitt huvud), jag har liksom förträngt att jag sannerligen kan bocka av kriterierna för en ”årstidsstyrd depression”, särskilt med tanke på att sommaren var så magisk. Att jag har rest mer än någonsin tidigare i år och att Brittsommaren höll mg i handen i början av oktober.
Sen blev allting brunt. Och grått och dimmigt. Minns inte senast jag såg solen. Jag känner mig som väderprognosen, grå och tråkig. Som att jag spolat bort min kreativitet i ett varmt sommarhav, förlorat drivet till att motivera och inspirera andra så pass att jag helt sonika inaktiverat mina Instagramkonton. Skönt visserligen, men ändå.
Jag tycker ju egentligen att det är jätteroligt och att det är ett intressant socialt fenomen, men när applikationen ”skärmtid” på telefonen berättar för mig hur många timmar jag lägger ner på att scrolla igenom bilder efter bilder utan något egentligen syfte till ett bättre välmående så fick jag lov att ta en paus.
När det känns som att man har byggt upp ett tivoli av självkritik och inte riktigt förmår sig att hoppa av sin karusell byggd i gråskala så är det ju omöjligt att inspirera någon annan om jag inte ens hittar motivationen för att själv steppa upp.
Mitt förnuft får förstås nypa sig i armen var och varannan dag tack vare det fantastiska liv jag lever med min fina familj, men när jag utan anledning fäller en tår och känner mig otillräcklig, då är det inte jättemuntert. Och det är ju ingenting som har inträffat, än att just hösten har dragit sin mantel över landskapet och att det lackar mot jul. Lite som när den första snön kommer och det blir kaos, man vet liksom om det men lyckas ändå inte förebygga och ligga steget före.
Så hold your horses, ni behöver inte vara oroliga, jag behöver bara en viss radioskugga för att istället lägga tid på det som jag mår bra av. Som det här, skriva av mig, samla sommarens bilder i långa rader och kanske till och med hinna måla något då och då. Försöka locka fram kreativiteten fast dagarna aldrig uppnår fulltgott dagsjus.
Jag tror att det kommer fungera, och min paus från Instagram kanske inte blir så långvarig eller så blir den det, jag ska bara analysera några varv till inne på mitt tivoli för att få svar på vem jag tror att jag är, vem jag vill vara och vem jag är. Låter allvarligt, är nog inte en sån big deal egentligen, bara börja tro på mig själv igen och fatta vad som är viktigt…
Så, let’s blogga igen. Upp och ner, hur som helst, glatt och melankoliskt, som livet är. Alltid finns det ju något att glädjas åt även om man skulle behöva ljusterapi dagarna i ända. Yeah well kul om du hittade hit igen 😉
Och för två veckor sedan var som sagt mannen och jag gäster på ett alldeles magiskt bröllop på Marstrand. Jocke var bestman och jag var hans fru med kamera alltid redo (no shit). Denna gång säkert mer irriterande än helgen innan. Men äsch. Som tur var hade bröllopsparet bokat en riktig fotograf, som tar så fina bilder att jag smäller av. Kolla in hennes sida här vetja.
Det var Jockes bästa vän sen barndomen, Albert som gifte sig med sin makalöst vackra brud Camilla. Hur snygg får man vara liksom? Jag får dåndimpen. Och dra på trissor, jag kände mig inte så tokig jag heller, särskilt inte med tanke på att jag lyckades få till någon slags håruppsättning. Men nu ska vi ju inte prata om mig. Nej och åter nej.
Jag tror väl inte att det behövs några ord här egentligen. Men allt var så himla genomtänkt och fint. Vi kom dit på fredagen, åt varsin hamburgare på hamnkrogen innan en godnattssömn på Marstrands Havshotell. Eller jag sov som en stock, bestmannen sov väl sisådär. Sen världens godaste hotellfrulle med havsutsikt för att sedan pimpa lite i festlokalen när Jocke arbetade upp sin nervositet inför kvällens tal. Min man alltså, han överraskar emellanåt så att jag blir alldels rörd.
Men innan tal och skål och klackarna i taket var det en superfin vigsel i kyrkan på ön, färja över och rispåse i hand. Lyckotårar och vackert uppklädda gäster i långa rader. Hårresande sång och gulliga ungar med rosenblad.
Ja, jag säger då det. Bröllopsyra när den är som bäst. Albert och Camilla, ni är fantastiska och jag är så glad att jag har lärt känna er och önskar er all lycka.
Skrivet den 23 september 2017 i kategorin
Herr och fru |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Jag sitter och går igenom korten jag tog på bröllopet för tre veckor sen, blir alldeles yr av all kärlek och filstorlek. Som sagt, jag knäppte kort från höger och vänster, betedde mig som Hacke hackspett på julafton, möjligtvis något irriterande men inbillar mig att jag var smidig som en ninja. Ha.
Vissa bilder skarpare än andra. Förstås. Men det har vi ju redan gått igenom. Skillnad på proffs- och hobbyfotograf, i runda slängar. Men nu har jag nog rensat klart och tycker att jag med stolthet kan lämna över en hel drös med kärlek.
Så fint ju, att bli herr och fru. Nästan så att jag vill gifta om mig.
Skrivet den 23 september 2017 i kategorin
Herr och fru |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Förra helgen var jag någon slags bröllopsfotograf. Och det gick ju bra, som ni ser. Det är en himla tur att man har minneskort nu förtiden och inte behöver böka med filmrullar på 24 eller 36 kort, för då hade det gått dåligt. Jag sköt från höften och knäppte kort som om jag hade smatterband i fickan. Lika bra att ta för många och sen ta bort än att fota för få kort och sen ångra sig. Svårt att göra om någons bröllopsdag liksom.
Det kanske är det som är skillnaden på en hobbyfotograf och en som är proffs. Jag måste ju knäppa en hel drös bilder för att vara på den säkra sidan med att jag fångar några favoriter med mina till synes avancerade Canon. Ha.
Hur som helst så var det ett väldigt roligt uppdrag och jag är tacksam att jag fick brudparets förtroende för uppgiften. Nu ska jag bara gå igenom alla bilder igen och sortera ytterligare så att herr och fru Thorin kan minnas sin fina dag när de blev äkta makar. Men här har ni i alla fall ett bra smakprov må jag säga.
Länge leve kärleken!
Och just det, hittade du hit så är det nästan läge att köpa en trisslott med tanke på att senast jag bloggade var den 18:e februari. Men det är aldrig försent att vända blad och börja om, så kanske att det kan bli lite mer bröllopsyra här snart med tanke på att mannen och jag var gäster på ett alldeles magiskt bröllop på Marstrand nu i helgen.
Bara så ni vet.
Skrivet den 10 september 2017 i kategorin
Herr och fru |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
1. Väldigt gravid med Erling. 2. Innan jag blev gravid med Erling. 3. Sommaren 2014. 4. Februari 2015 och min målbild nu. 5. Precis 3 år sedan idag. 6. Fuck lagom säger jag 😉 7. Stå upp för dig själv. 8. En käftsmäll kan oxå vara bra. 9. Och nu, träningsbild sen i torsdags.
Så här var det, jag har ju tränat till och från innan jag fick kids och försökte hålla igång under graviditeten med Frank men fick foglossning, latmaskt och svinont. Så då gav jag upp träningen för några månader, många månader.
Jag mådde piss i mig själv efter att Frank föddes, jag gick upp 25 kg under graviditeten och ville helst inte visa mig för folk för att jag inte kunde se mig som en tjockis (missförstå mig rätt, jag, Eva vill inte vara tjock, andra får se ut precis hur de vill, men jag, nej tack), inte hade några kläder som passade och tyckte att det var ett jävla skämt att folk sa, ”så fort du börjar amma så tappar du dina gravidkilon”. Så fan heller, jag tappade ingenting mer än tålamodet. Så den gången var det först efter att jag slutat amma som jag dels kände att det hände något med kroppen och att jag ville börja träna igen. Då bestämde jag mig för att göra det ordentligt. Jag har väl uppenbarligen någon diagnos då det är allt eller inget.
Min kompis Gustav som jag tränar med hjälpte mig med ett kostschema och ett träningsupplägg, jag ville prova var jag kunde styra min kropp och bestämde mig för att ge det 12 veckor, all in. Och sanningen är ju att 12 veckor är en väldigt liten tid i ditt liv för att nå ett mål och för att fortsättningsvis stäva efter att må bra, vara stark och trivas i sig själv. Sen var det inte jätteglatt att äta torsk, ris och broccoli i två veckor, men fan den som ger sig, jag minskade i vikt och blev bara mer och mer peppad till att fortsätta min resa.
Tips här om du vill köra ett sådant upplägg är att vara överens med nära och kära, för då har du din ”ätardag” på lördagar och sen äter enligt schema de övriga dagarna, dvs inga sötsaker och undanflykter för ev fika. Jag tyckte att det var svårt och åt lite gott på fredagskvällarna och sen körde jag på schema igen på söndagarna. Vägde och mätte mig varje lördagsmorgon och räknande ner veckorna, dagarna till midsommar som då var mitt mål, precis som nu. Magrutor till midsommar, haha. Ytligt, men träningen för mig är inte bara att jag blir fysiskt stark utan största delen är min psykiska hälsa, jag mår så himla bra och älskar att mina kläder passar igen, att jag har en stark kropp som passar ihop med den bilden jag har av mig själv i huvudet.
Hur som helst. Denna graviditet gick jag återigen upp 25 kg fast jag hade lovat mig själv att inte göra samma misstag som förra gången, men under tidens gång slog det mig att det inte var några misstag, jag åt inte mer än vanligt men gick ändå upp en jävla massa i dubbel bemärkelse. Den här gången kunde jag dock träna längre tid in i graviditeten för att jag inte hade ont. Och efteråt visste jag ju vad jag skulle göra för att komma tillbaka till den form jag trivs i.
Jag köpte Olgas bok och Lofsans bok, skummade igenom och la dem på hyllan. Säkert lite dumt eftersom jag är en av de sämsta på att knipa, men fasen. Får försöka komma ihåg det helt enkelt 🙂
Så då tänkte jag att jag kör bara, börjar träna, det som känns bra det känns bra och känns det dåligt så slutar jag med det. Första gången jag var på gymmet tror jag Erling var 2 månader, jag grät av lycka när jag åkte därifrån, haha.
Sen dess har jag tränat hyfsat regelbundet på gymmet. I somras när vi var på Öland gick och sprang jag nästan varje dag, vilket var starskottet till viktnedgången. Jag beställde hem träningskläder i min vanliga storlek som då satt alldeles för tight men som idag passar utmärkt. Bra grej det där ändå, fina träningskläder med färg som motiverar till fortsatt träning.
Redan i somras tänkte jag förstås på vad jag stoppade i mig, även om jag hittills inte har dragit igång något kostschema, men planerar att göra det efter påsk fram till midsommar för att förhoppningsvis ha min bästa sommarform 😉 Men på bara de här tre veckorna när jag har jobbat så känns det som att det händer grejer, säkert för att jag har möjlighet till fasta mattider och att jag tränar fem gånger i veckan och dessutom kan gå en rask promenad på lunchen för att få in lite förbränning. För mig var det inte lika enkelt när jag var hemma, främst för att jag inte hade förberett mig lika väl med matlådor och dylikt och dessutom gärna försökte hinna annat när Erling sov eller själv ta en stödvila.
Magrutorna görs som bekant inte på gymmet utan i köket. Man kan väl säga att det är 80% kost och 20% träning som behövs för att komma dit man önskar, och så en vilja av stål och ett pannben av jävlar anamma. Då löser det sig. Och ursäkter för att inte hinna träna är inte aktuellt, det finns 24 h på dygnet, det räcker med att du tränar 30 min per dag för att få en hälsosammare livsstil och jag tycker faktiskt att det inte borde vara så svårt. Jag kan också ursäkta mig, men nu är jag så bestämd och har mitt mål inprintat i huvudet, så blir jag inte sjuk så kan nog inget stoppa mig. haha. Dessutom är det min skyldighet att ta hand om mig själv, det finns ingen annan som kan se till att du blir stark, äter bättre, får snyggare armar, osv. Det är bara upp till dig själv. Jag kan peppa, andra i din närhet kan peppa, men gnäll inte över att du inte hinner prioritera in träningen i vardagen, ibland kan det vara så, absolut, men om man hittar sin grej och gör det till en del av vardagen så kommer du ganska snabbt märka att du mår bättre och hur frän kroppen är som svarar på den behandling den får. Precis som när man inte tränar och allt som oftast äter fel sorts mat, då är det inte konstigt att man får ont och inte går ner i vikt, om det nu är det man önskar.
Yeah well, det här blev ju rätt utdraget. Men summa summarum. Bestäm dig. Organisera. Planera. Utför. Upprepa. Var stolt över dig själv. Klappa dig själv på axeln. Svär ner det är tungt, men ta nya tag! You can do it! Var hård fast snäll, mår du dåligt över dina beslut och känner ångest, sluta. Mår du bra och känner att det här ger dig något, fortsätt. Tjatar någon om att du bara äter avokado på fikat, berätta som det är, just nu ingår inte sötsaker i min kost, jag har ett mål som jag vill uppnå, det betyder inte att jag aldrig mer kommer äta en bulle eller så gör det just det, men just nu, nej tack. Stå upp för dig själv så kommer du dit du vill.
Jag försöker och brottas lite med det varje dag, exploaterar jag mig för mycket, är jag för egoistisk, ska jag visa att jag tränar eller inte. Jag vill inspirera och peppa precis som jag blir inspirerad och peppad av andra som tränar och sliter och som tex visar det på Instagram utan att skämmas en millimeter. Sen tränar jag kl. 05-06 på vardagsmornarna, det är min kopp te, min rutin. Din kanske blir en helt annan tid på dygnet, men den tiden är utmärkt för mig. När jag åker till gymmet sover resten av familjen, när jag kommer hem hinner jag göra mig i ordning, skjutsa Frank till förskolan och äta frukost på jobbet innan mina kollegor kommer. Och när jag kommer hem från jobbet kan jag vara med familjen. Jag trivs med det. Förutsättningen för mig är planering, in i minsta detalj. På söndagarna lägger jag fram träningskläder och jobbkläder för hela veckan, kvällen innan fixar jag matlåda för frukost, lunch och mellis. Sen rullar det på, jag somnar aldrig senare än 22 på kvällarna och jag har mitt mål i sikte. That’s it. Gör din grej.
Och nog fan är jag trött när klockan ringer 04.21, jag snozzar en gång, minst, smyger upp, äter en flicknäve cashewnötter och åker till gymmet. Min motivation är att komma dit jag vill, jag vill vara stark, jag vill att det ska synas att jag är stark, jag vill orka må bra länge och jag vill ha en positiv och glad inställning till det mesta och inte bli förbannad på mig själv och min omgivning för att JAG inte har gjort det bara JAG kan för att må bra.
Det kanske låter helt fanatiskt och mitt mönster som jag har nu kommer jag säkert inte kunna ha för alltid, men nu fungerar det och jag är pigg varje morgon tack vare min start på gymmet. Sen kommer det sömntåg både innan och efter lunch, var så säker, men det är bara att nypa sig i kinderna eller ta en kopp kaffe om man gillar det. Och självklart är det enklare att få hjälp av någon, ta hjälp av någon, kolla om någon kompis vill hänga på, men det handlar ändå om att det är du som måste bestämma dig. Ditt val.
Så, vad äter jag då? Alltid havregrynsgröt och ett ägg till frukost, just nu äggmacka med kaviar, inte så nyttigt med kaviar, men gott. Ibland har jag äpple och kanel på gröten och ibland hallon och blåbär. Väldigt sällan med mjölk till, bara blivit en vana att äta utan mjölk. Sen äter jag mellis då är det typ 100 g kvarg med kokosflingor, chiafrön och hallon och blåbär på, samt ett ägg, en frukt eller en avokado till. Och den där kvargen är smaksatt i sig själv eller naturell med fun light, bra så. Jag dricker dock inte kaffe, men det borde jag väl, men tycker att det luktar godare än vad det smakar och blir dessutom yr av koffeinet. Haha, tålig. Till lunch äter jag vad som, men ofta mer mat än vad man kan tro, sen mellis igen och så middag. Vi har just nu ICA’s matkasse så det blir både till matlåda och middag. Och so on. Sen tänker jag som sagt köra ett kostschema senare i vår för att fixa sommarformen till trivsel.
Det var väl det hela. Ett slags brandtal till omotiverade träningssugna, kan vi säga. Provocerande eller motiverande, välj själv. Jag är i alla fall evigt tacksam för Gustav och Terezas ord och tydlighet, ”du har bara en kropp så ta hand om den” och ”du behöver inte be om ursäkt inför någon annan att du inte tränar, det är bara du själv som förlorar på det”.
Så ja, jag kör på och jag gör det för att jag mår så bra av det.
Och vill du av någon anledning ha tips på vägen så hjälper jag gärna till med min lilla men ack så goda erfarenhet.
Kan jag, kan du!
Skrivet den 18 februari 2017 i kategorin
Ego Eve,
Träning å sånt |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Skrivet den 23 januari 2017 i kategorin
Ego Eve |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Japp, det blev en skön promenad i dimman i morse. Vilket inte hör till vanligheterna att jag drar på mig underställ, fodrade fotriktiga skor, dubbla vantar, stoppar ner Erling i vagnen och tar med kameran på en definition av ”morgonstund har guld i mun”. Men idag hände det, med råge. Anledningen till att det inte händer så ofta nu som när jag var mammaledig med Frank är att jag vill hinna göra så mycket annat när Erling sover och under de få timmar Frank är på dagis. Säkert felprioritering eftersom jag älskar att vara ute och att fotografera, men ändå. Allt har väl sin tid…
Tur då att jag valde en så vacker morgon som idag, så att den känslan kan ransoneras ut andra dagar när jag håller mig till hushållsnära tjänster på hemmaplan och bara tänker att det vore fint att hinna gå ut också mellan matlagning, blöjbyte och någon slags återhämtning.
Anyway, fint var det och en svan i morgonbestyr mötte vi. Hon var kanske inte supersamarbetsvillig utan ville helst borra ner huvudet i sin fjäderboa och titta på mig på avstånd. Jag uppmuntrade till fotosession och gav komplimanger med hopp om att hon inte skulle anfalla och jag skulle få ta några kort.
Och nog fick jag det som ni ser, men inte den där bilden som jag önskade när hon sträckte på sig och viftade med båda vingarna. Just då var jag inte beredd med kameran, jag är ju inte riktigt som Mathias Klum om vi säger så. Sen knäppte jag bilder till batteriet i kameran tog slut och Erling vaknade. Men i två timmar lunkade jag runt, (läs höll mig hårt i vagnen för att inte halka) och tänkte, fasen vilken perfekt frostig förmiddag.
Så var det med det. Nu satsar jag på att sy julröda vimplar till Jockes förtret.
Tack för att just du titta in här och hoppas att du gillade bilderna 🙂
