Lucka 7 – Berätta om en person som betytt mycket för dig.


Betytt och betytt. Betyder och kommer alltid betyda. Vem skulle jag vara utan min pappa, pappa Pohlman. Vi pratade om det här i veckan, pappa och jag, det här med skolan idag, föräldrarnas roll och hur viktigt det är med föräldrar som bryr sig så att det slår gnistor om relationen. För det har det gjort mellan varven och särskilt när jag gick på högstadiet.

Pappa och jag är som tvillingar till sättet vilket han uppenbarligen såg tidigt eftersom han och mamma fick tjata sig törstiga på mig gällande mitt engagemang i skolan. Och då menar jag skolan från högstadiet och sen gymnasiet, innan och efter det skötte jag mig mer eller mindre utmärkt efter mina egna krav och val.

Men högstadietiden var nog ingen lätt match för mina föräldrar. Och som jag minns det var min pappa stenhård när det gällde skolan, uppförande och hyfs. Jag fick inte vara ute och härja på kvällarna och om jag var det skjutsade han mig och hämtade mig så att jag kom hem ordentligt. Just då var jag förstås inte jätteförtjust i att spendera mer tid hemma än att umgås med diverse kompisar på olämpliga tider. Men nu, nu känns det som ett himla bra slit från mina föräldrars sida, att de inte bara struntade i mig utan stod på sig. Var det nej så var det nej och blev jag förbannad så fick jag drämma igen dörren till mitt rum, böla lite, lyssna på hög musik och sen var det inte mer med det. För jag blev förbannad.

Men hade inte pappa varit den dominanta snubben fylld av rutiner, regler och kärlek så hade jag nog knappt gått i skolan. Jo, det hade jag väl, men jag hade fortsatt spela biljard på lektionstid på högstadiet även efter att mina lärare ringt hem. Nu blev det som ni förstår ett jävla liv gällande den händelsen och jag skärpte till mig en aning.

Sen är det säkert så att Curlinglandslagets bedrifter känns fåniga i jämförelse med vad mina föräldrar gör för mig. Men pappa och mammas åsikt är att om man har barn så ska man hjälpa dem så länge man kan och jag är givetvis så tacksam att jag får dåndimpen.  Och önskar innerligt att jag kommer kunna bygga en lika kärleksfull och vårdande relation med Frank.

Så förutom att pappa Pohlman är min ständiga väderrapport så är han alltid mitt bollplank i alla situationer. Vi pratar i telefon flera gånger om dagen och träffas titt som tätt. Och mamma också förstås, men pappa och jag har en särskild relation och därför får han vara min lucka sju.

Och kom ihåg, hälsa ordentligt med fast handslag, titta i ögonen, sträck på dig och gå rak i ryggen!