Hotell Hagström

Vi befinner oss som sagt i Dalarna, närmare bestämt i Älvdalen med omnejd. Min mor kommer härifrån och varje år samma vecka firas Blybergsdagen med pompa och ståt. Eller i alla fall med marknadsstånd, fiolspel, tur med häst och vagn, lite loppis, uppvisning av snygga bilar, en kanin och så en herrans massa svettiga pensionärer som virrar runt bland nära och kära.

Och i år följde vi alltså med hit, för att släktforska lite på ytan, memorera namnen på alla mina kusiner och njuta av Sveriges fantastiskt fina natur. Vi bor på Älvdalens hotell, som förmodligen kommer bli ett av de finaste hotellen jag har bott på, men just nu finns mycket kvar att önska. Men så ska det inte vara klart förrän om ett år heller.

Men den inredningsstil som sakta smyger sig på är verkligen min kopp te. Här samsas loppisfynd med arvegods, femtiotal och musikrariteter. En receptionsdisk som ska föreställa en förstärkare, en frukostbuffé uppdukad på lådor som tillsynes innehåller material för en hel konsert och så grädden på moset, Hagströmsgitarrerna. Det är det som är grejen, Hagströms hotell i Älvdalen. Jag känner det på mig, det kommer bli top of the line. I alla fall för att vara Älvdalen.

Så när Blybergsdagen har firats av, vi har åkt häst och vagn så att Frank somnat, badad i Oxbergssjöarna, simmat en kilometer och ätit utsökt middag med mostrarna på hotellet far vi ner till älven som är där alldeles lugn och stilla, storlommen hojtar till och kniporna kör konstsim.

Dalarna är inte så tokigt ändå. Men nu vet jag inte om jag har satt min sista potatis för nu nalkas nämligen släktfotografering i Älvdalsdräkt, och ja, det är typ hundra grader ute och värmebölja, men är det dräkt på så är det dräkt på.

Önska mig lycka till!