Evas höstflora

Av bara farten blev jag en florafotograf. Nästan som en festis. Jag är en festis. En florafotograf. Det är som att det satt i stövlarna. Att jag var tvungen att föreviga de stackras blommorna som blivit lurade av naturen. Smultron stod i blom. Rosorna sträckte sig mot skyn och gräsmattan var sprudlande av Bellis.

Nej, jag vet väl inte vad de heter egentligen, men mamma, min mamma hon kan hon. Det är i alla fall sådana små som ser ut som prästkragar, fast typ dvärgprästkragar. Som växer i gräsmattan och sträcker sig bara lite, lite högre än grästråna för att få fatt i höstsolen. Bellis alltså.

Och de är så vackra och oförstående där de står och huttrar i hösten. Med hopp om våren och sommaren. En tydlig längtan om att ge blanka fan i vintern och bara blomma för att snart är det vår. Men förlåt fina blommor, jag måste göra er besvikna. Det bli inte vår nu. Jag vill det minst lika mycket som ni, men tyvärr. Det kommer bli kallt som bara den. Ni kommer huttra av från stjälken och önska att ni aldrig blev till en knopp den där varma hösten 2011.

Därför har jag räddat er. Ni fick samsas i en vacker bukett till min kära far och dessutom ställa upp som modeller. Det är nog ändå få förunnat den 12 november. Och jag tycker synd om er, men bedömde att ni skulle få ett lyckligare slut tillsammans med min mamma och pappa…