Sorg blir skapande…

Min plan att omvandla sorgen till skapande har gått ganska bra. Gårdagen var förstås oerhört sorglig med allt vad det innebär, men i dag känns det lite bättre. Jag tänker på det fina och förpassar det fruktansvärda.

Hur som helst la jag liksom på ett kol när det bestämdes att vi skulle åka hit, ett kol för att föda upp en isbjörn och en häst. Isa Svalbard och Pink Legolas. Färgen på Pink hade knappt torkat när djurtransporten lastades, men det gick bra. Eftersom Frank är hos mormor och morfar kunde vi ta ur bilbarnstolen och fälla sätena på vår familjecombi (ja, jag ska ju berätta om det där med bilarna, sen, men men) och helt sonika locka in djuren där. De bor på en varsin duk som är 120×80 cm så de tar lite plats.

Men nu är de hos sin nya vårdare och de fick bra betyg. Nu ska tomten bara försöka slå in dem i värdiga paket för att de riktiga ägarna ska få ta del av deras personligheter på julafton. Isa Svalbard kan se lite bister ut, men hon är lurig och varm och go som bara den. Hon älskar att bli kliad på magen och busa med Pink. Och Pink Legolas ser ju rätt tyglad ut där hon står, men tro mig, skenet bedrar, hon är full i bus och vild som den tokigaste My little pony du kan tänka dig.

Så vi får väl se hur det där kommer gå. Jag känner mig i alla fall nöjd över att de ska få bo på norra Öland hos de finaste barnen och är tillfreds med att sorgen kan bli skapande.

Vilket är lovande inför utställningen den 9-14 december i Wadköping.
Missa inte det!