Det här med gräsklippning…

Jag gillar det här med att klippa gräs. Särskilt om gräsklipparen går av sig själv, då blir det mer som en surrande promenad på lite mer än en timme. Det har sin charm på något vis. Klart att det inte är det mest harmoniska att gå fram och tillbaka, lunka i gräsklippartakt och bli skakis i händerna. Särskilt inte när jag överraskas av en mus utan huvud och får inälvor på min högra stövel…

Men jag hinner fundera, äta nygräddade hallon från dagens soltimmar och se hur fint det blir. Jag vandrar gräsklipparlinje upp och ner, tänker på när jag klippte gräset hemma för första gången, när pappa Pohlman tydligt visade hur jag skulle göra, hur viktigt det är att inte missa någon strimma och att man därför ska klippa omlott. Pappa Pohlman har sannerligen lärt mig mycket.

Och om man klipper gräset med för långt antal dagar emellan så behöver man kratta. I alla fall om pappa får bestämma. Nu är han visserligen inte här, men jag vill ju ändå att det ska vara som det brukar. Och eftersom jag råkade vänta lite för länge med klippningen blir det lite krattning på det hela. Men som sagt, det bli rackarns fint. Sen.