Konferensrum a lá Deermountain Design

Joråsåatt. Vill ni boka konferens för en mindre skara så vet jag ett väldigt fint ställe, dock krävs särskilda restriktioner för att få tillgång till konferensrummet. Men fint är det. Och nu är det nästan, nästan klart. Det är bara underredet till bordet som ska svetsas ihop av en Stanley. Sen så får jag äntligen duka till fest eller konferens, eller i alla fall avnjuta en middag på tu man hand med min blivande.

För nu har vi nämligen köpt en stor matta som är anpassad för uterum, lameller till fönstren och fått en pimpad ljuskrona av Pohlman. Och jag tycker att det blir så fint, så fint, och det är ju tur eftersom det är Jocke och jag som bor där. Vore ju konstigt om jag skulle göra det fult.

Men jag kan säga att det vara nära att det brast när vi skulle sätta ihop de så kallade gardinerna, som persienner fast på fel håll ni vet, lameller. För där var bruksanvisningen inte okej och tålamodet var under all kritik. Till råga på allt har jag som bekant skurit mig lite, lite i pekfingret, men så illa att det inte går att böja. Så det gick sådär helt enkelt. Vi gjorde det ena igår kväll och resten idag och idag gick det mycket bättre.

Så som sagt, nu är det snart dags för den första konferensen och jag gillar det starkt. Det bästa av allt är att Jocke och jag är ett sånt rackarns bra lag att det mesta blir top notch så att säga.

 

 

Stughäng

Eftersom vi har haft långledigt har vi spenderat några dagar i stugan, med undantag för middag, svensexa och möhippa. Jocke åkte till stugan i onsdagskväll och jag kom dit i torsdags med mamma och pappa med hopp om att ta det lite lugnt. Och just då gick det ganska bra faktiskt. På fredagen gick det riktigt dåligt, då uträttade vi nämligen en massa ärenden för att få uterummet och hallen klar. Vilket vi inte hann helt då fredagskvällen spenderades med middag och flaggstångsresning. Men vi han inhandla det som önskades för att uterummet skulle bli mer som ett konferensrum och hallen mer som en funktionell hall. Så nu börjar det bli riktigt fint, även om det inte var meningen att uterummet skulle bli ett konferensrum…men, men, fortsättning följer.

 

 

Före och efter

Stugan börjar bli allt mer färdig, även om jag tror att en sommarstuga aldrig ska vara riktigt klar. I alla fall inte en som Jocke och jag har, för då skulle vi nog bli för rastlösa.

I dag kom elektrikern och gjorde ett ryck. Så nu hänger det inte fula sladdar lite här och där längre. Dessutom lyser lampor som tidigare bara varit detaljer utan funktion i inredningen. El till nya uterummet är dragen så att vi kan sitta där med värmestolpar på kvällarna och mysa.

Stolarna är hopskruvade och underredet till det massiva lärkträbordet ska beställas av en svetsare. Jag längtar till jag får duka upp till fest och ser fram emot när de stora sakerna är klara, så som uterummet, golvvärmen i hallen och gäststugan. Det sistnämnda kommer dock dröja ett tag till, men som sagt, en sommarstuga utan sysslor skulle för mig vara som en stuga utan liv…

Men visst är både matplatsen och hallen tjusigare nu än innan?

 

 

Frost, julmust och kantareller

I fredags tog jag fram min vinterjacka. Det visade sig vara ett tecken på att det senare på kvällen skulle snöa och att ICA hade fått in den första pallen med julmust. Mums. Tur att Böda Camping på Kanal 5 börjar sändas snart så att längtan till sommaren inte blir allt för stor. Visserligen tycker jag att frostiga ormbunkar och frusna kantareller i en skog med en matta av mossa är vackert och rofyllt. Men sommaren är min tid.

Hur som helst så tog jag mig tiden att göra en fältrapport av en bit skog i lördags morse. Det var underbart. UNDERBART! Just då kände jag att jag ville bo i skogen, bygga mig en mullekoja bakom en rotvälta, äta blåbär till förbannelse och somna på mossan med blicken upp mot de svajande trädtopparna.

Och precis där det var som frostigast, där solens strålar ännu inte hade nått marken stod dom. Dom som i kantarellerna. Jag fick en nostalgikick och var tvungen att ringa mamma och berätta, ”mamma jag har plockat tre kantareller och den ena är ungefär 10 centimeter lång”. Lycka. Senast jag plockade kantareller (för jag plockar inte svamp, om jag plockar, så plockar jag kantareller), var när jag var liten och hela familjen var ute i skogen med fika och filt. Det var tider det. Och nu x antal år senare uppenbarade sig samma lycka. Med en liten bukett kantareller begav jag mig hemåt med glatta steg på den mjuka mossan. De frusna kantarellerna fick värma sig i pannan och serveras till söndagsfrukost. Mumsfillibabba!

 

Grönt är skönt

Vi har en stuga. En lite stuga som man kan mysa i. Där lugnet likt gröna läkarrockar sänker sig över inredning och natur. Jag gillar att vara där. Ibland skulle jag vilja vara där längre för att få ta del av lugnet och det gröna helt och hållet. Nu blir det bara i spridda skurar. Likt höstregn. Skurar av barr. Men på kvällen när man inte märker att det regnar barr och värmeljusen och katten spinner ikapp, då är verkligen grönt skönt.

 

Spegelblank kärlek

Jag och min kärlek var i stugan en sväng. Där var sjön alldeles spegelblank. Jag är kär i naturen när den visar sig från sin bästa sida. Jag skulle kunna sitta på den där bryggan och bara beundra. Men jag skulle klippa gräs. Så jag fick göra en liten fridans med den spegelblanka sjön i bakgrunden och ta med mig kärleken och gå hem. Men det var fint. Väldigt fint!