Igår vid den här tiden var Frank och jag på väg hem från vår morgonpromenad. Vi gick ut strax innan klockan sju, speglade oss i vattenpölarna och slirade på de hala löven på väg mot Rynningeviken för att kolla in landskapet med ett tunt täcke av snö. Den första snön.
På vägen mötte vi den skygga räven som i ett ögonblick stod och sirrade på oss hundra meter bort men sedan vände in i skogen igen. Annars var det bara vi. En traktor vars förare kanske tagit sovmorgon eller bara insett att det där med att böka i hagen en dag som denna var onödigt och utförde andra sysslor. Vad vet jag.
Jag vet i alla fall att det var kallt så in i norden. Om vi jämför med andra morgnar. Och nej, självklart var inte snön någon överraskning. Pappa Pohlman bär upp sitt namn med stolthet, det ska ni veta. Så trots både handskar och lovikkavantar tappade jag känseln i mitt avtryckarfinger och min annars ganska kvicka förmåga till att dokumentera försvann. Det där med Instagram var inte att tänka på om vi säger så.
Men det var vackert när solen kom upp över molnen, när änderna flög hit och dit och runt en liten bit och när isen hade tagit ett grepp om växterna. Fint när höstfärgerna värmer i kylan och isande när äpplena får en mössa av snö.
Och idag vid den här tiden har Frank och jag lekt en liten stund, vi har ätit frukost, han har somnat om och sover i vagnen på verandan, jag har målat garagedörren en sista gång och nu samlar jag kraft för nästa äventyr. Musta äpplen vid äppelgården. Och sen, sen ska jag banne mig sova middag så det förslår.
Då vet ni. Hoppas att ni får en fin lördag och frys inte i onödan.
Från en soluppgång vid Rävgången till en solnedgång genom badrumsfönstret. Från en företagsfotografering till en promenad på andra sidan stan. Från fyrklöver och fredag till sovmorgon och lördag.
Från en livlig förmiddag med Frank till en arbetsam eftermiddag med mannen. Till farmor med Frank och från hushållssysslor till hantverkare. Såga av och lägga pannor på snedden, spika läkt och få en frisk fläkt.
Från solgula löv i kvällssol till ombonad höst i skymning. Från en svan i horisonten till en trasslig fjäder i vattenbrynet. Från varma husfasader till kylig afton. Från god middag till filmtajm i soffan. Skratta gott, hålla hand hårt och lyssna på en bra låt. Från soffan till datorn och allt går runt igen.
Sakna Frank och bli lite kärlekskrank. Från tekoppen till sängen och sova nu. Morgon, middag, kväll. Att det här blivit en bildblogg är ingen skräll…
När grannarna på ren rutin plockar fram morgonens frukost smyger vi förbi utanför fönstren i gryningen på väg mot en solhälsning. Alldeles ensamma med djuren, räven raskar förbi och brunänderna syns till bland sothönorna innan solen ger sig till känna med sitt bländande sken och änderna är puts väck. Ordningen likt andra morgnar är återställd, sothönorna och familjen svan på ena sidan och soluppgången och enstaka grupperingar av gäss på andra sidan av stigen. Längre bort radar hägrarna upp sig på varsina stenar och jag försöker smyga mig inpå dem, men misslyckas då Frank talar i tungor och jag är allt annat än hemlig i mina knallrosa stövlar som skrapar mot marken.
Och precis som innan börjar andra morgonmotionärer göra sig till känna med kameror i högsta hugg, kikare runt halsen och solsken i blick. Så klart. Men först när solen kommit fram och brunänderna gömt sig.
Och jag säger såhär, nåt ska jag ju ha för att jag fick sova sju timmar i natt, en magisk morgon firade jag alltså det med.
Nu satsar vi på en finfin fredag kamrater!
Skrivet den 11 oktober 2013 i kategorin
Rävgången |
1 Kommentar
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Innan jag visar garaget så måste jag dela med mig av morgonen. Eftersom Frank vaknar 05.20 och är i sitt esse, bestiger berg och pratar med katten så är det inga svårigheter att komma upp på morgonen även om jag helst av allt vill sova ett tag till. Men det är inte aktuellt. Så därför gick vi ut på promenad extra tidigt idag. För att fånga dagen från första stund, så att säga.
De första vi mötte var två rådjur som åt äpplen från komposten, frosten och dimman gifte sig med varann och i hagen stod korna blickstilla som om de tänkte att om vi inte rör oss så ser de oss inte. Men Frank och jag gick inte på den lätta.
Fåren däremot lattjade runt lite och fick sig ett spratt när gässen lättade en bit bort. Rönnbären var frusna och familjen svan åt frukostbuffé med sothönorna i soluppgångens varma sken.
Örebro och Rävgången kan också, det är tydligen inte bara på Öland som solen går upp och hänför mig. Haha. Och mitt nya favoritmotiv tycks vara en fjäder i motljus, gärna en där nattfrosten börjar smälta och varje vattenpärla speglar horisonten. För att inte tala om dropparna. Igen. De där dropparna alltså, titta noga så ser du soluppgången i varje droppe. Uppochner.
Aja. Ni ser ju själva. Trots att jag gärna vill dra täcket över huvudet och försöka få Frank att somna om så är just dessa pigga morgnar anledningen till att hela dagen blir bra. Med andra ord en fantastisk frostig fredagsmorgon.
Så, igen. Carpe fucking fredag kamrater!
Skrivet den 4 oktober 2013 i kategorin
Rävgången |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Morgonens filosofi blir eftermiddagens lektyr. Höstens kontraster med varma toner mot klarblå himmel. Suddiga sniglar med skarpa hus lyser upp i skuggan.
Solen reser sig över trädtopparna och belyser deras praktfulla höstlöv. De exploderade cigarrerna är som naturens sockervadd där de står stilla i vattenbrynet och bara väntar på att få dela ut sina frön som ska flyga sin kos. Kanadagåsen leker herren på täppan i sin ensamhet och svanen lyser upp bland sothönorna. Solen värmer fortfarande men i skuggan droppar näsan kall av köld. Den K-märkta telefonstolpen agerar klätterställning åt den rödaste av rankor och ormbunkarna bildar ett tapetmönster i motljus.
Frank sover gott i vagnen och jag kryper på alla fyra för att föreviga maskrosens giftermål med solen. Kossorna står som siluetter på ängen och ju mer klockan blir desto fler möter jag och ju färre hälsningar blir det på vägen.
Och ännu en strålande morgon läggs till arkivet. En morgon som man vet leder till en alldeles ypperlig dag…
Nerfallna höstlöv ser ut som uppkäftiga grodor på vår väg. Ju högre solen stiger ju fler människor möter vi. Först är det bara Frank och jag tillsammans med älvorna som dansar över Svartån och i svackor. Spindelnäten som bildar ett virrvarr så långt ögat kan nå, gässen som hörs på avstånd och en mossig farbror på en trädstam som liknar Ebbot Lundberg. Drömmar om fiskelycka på en brygga, kossorna som i stillhet äter frukost och flugan som har morgonstund på en maskros så rund.
Jag samlar på magiska morgnar. Spindelnät i motljus och spegelblanka sjöar. Känner mig som Bröllopsfotografen när jag skjuter från höften och svassar fram med kameran i högsta hugg.
Försöker vässa mitt minne och komma på vad fågelarterna heter, snicksnackar lite med tidiga skådare som tar sin frukostmacka vid Oset. Kärrsnäppa, strandpipare och brushane. Träffar en Bengt som röker pipa och en snubbe som fick syn på en enkelbeckasin, eller var det en dubbel. Hur som helst så var han tvungen att ta en stöt av elstängslet för att få fatt i fågeln. Du förstår att de är inte så vanliga såhär på hösten. Den där enkla eller dubbla beckasinen.
Enstaka svalor tar följe med sensommarens morgonsol trots att termometern bara visade fem grader i morse. Nu, tre timmar senare är det kyligt i skuggan men skönt i solen på förstukvisten och benvärmarna känns aningens överflödiga.
Och just nu känns det som om det inte gjorde så mycket att Frank levde rövare i kiosken i natt, för med en sånhär morgon tror jag nog att den här onsdagen kommer bli utmärkt. Fast det är klart, varje chans till vila kommer jag ju ta.
Hoppas att ni får en utmärkt onsdag!
Soluppgången var säkert magisk, jag anade det när rullgardinen drogs upp och jag såg den rosa himlen på avstånd. Men jag var inte lika rask i benen som Frank, så vi låg kvar en stund och fnittrade innan vi klädde på oss och återigen begav oss in i dimman.
Denna förmiddag var dock inte lika solig och magisk som senast vi promenerade sida vid sida med dimman, spindelnäten och djuren. Men vi hade annat ypperligt trevligt sällskap, min kära vän Elenor och hennes dotter Kerstin. Dessutom toppade vi promenaden med en lunch på Naturens Hus.
Fast det är ändå något särskilt med den där dova dimman som ligger tät över promenadstråket, som i dag var lite annorlunda än vanligt, inte bara i färg utan också i riktning. Vi tog en sväng runt Oset och pratade om livet, skrattade åt tokigheter och konstaterade att utmaningar i vardagen är bra för det glada humöret.
Sen var allt runtomkring grått, på ett sätt suddas kontrasterna ut och på ett annat blir de mest tydliga ännu mer tydligt. Den vita svanen lyser upp där borta bland sothönorna, fotbollen skvallrar om livliga aktiviteter på stranden och spindelnäten gömmer sig i den färglösa palletten. Kalvarna tittar nyfiket på åkgräsklipparen, hägern sträcker på sig och näckrosbladen bildar ett mönster i vattnet…
Efter en natt med icke godkänd sömn och en dag med hårt arbete så tog vi en kvällspromenad längs med ån som kantades av motionärer, fiskare och båtar som speglade sig i vattnet. Jag kan inte bli nog tjatig om hur bra det är här runt omkring och inte sluta förundras över närheten till allt jag kan tänkas behöva. Förslagsvis en groda på en brygga en söndagskväll i september eller en fröskida som kan se ut som en hjort…
Men förutom en dag med hårt arbete och en kvällspromenad så var orsaken till den icke godkända sömnen en natthungrig Frank och ett sent somnande på grund av ett finfint kalas. Och det här med att Frank är hungrig på natten är väl som det är just nu, men att jag blir så trött att jag inte orkar bära tillbaka honom till sin säng, det blir aldrig riktigt bra. För då är det såhär, Jocke sover som en stock och vaknar eventuellt om Frank sparkar honom i ryggen, Frank sover på tvären och jag försöker sova på min totala kroppsbredd. Och så jävla bred är jag inte. Så ni förstår ju själva, det blir inte bra. Mer om det i en mammarapport tror jag och självklart ett eget inlägg om det finfina kalaset.
Men först ska jag nog försöka sova lite, hoppas på att Frank har samma agenda så att vi kan ladda för en solig måndag.
Tack och god natt!
Kom ihåg att det bara är trycka på bilderna så blir de större…
När jag bad Jocke dra upp rullgardinen imorse och såg soluppgången bakom dimman förstod jag att det var lika bra att stiga upp. Frank var redan redo där han låg bredvid mig och gick igenom morgonbönen och skrattade.
Jag tog på mig träningskläder, med ambitionen att besöka utegymmet, fixade välling och packade ner Frank i vagnen. Kameran tog jag givetvis med. Först tänkte jag bara ha den för säkerhetsskull, knäppa något kort och pinna vidare mot träningen. Tacka vet jag säkerhetsskull.
För när kohagen kryllar av magiska spindelnät är det svårt att inte stanna upp och ge sig på det bästa fotografit inom kategorin ”spindelnäten och daggen”. För att inte tala om när jag närmar mig sjön och inte ser vad som är vad, det är bara änderna som bevisar för mig att det är vatten där. Och min vetskap förstås. Eller när en vit regnbåge uppenbarar sig och jag blir förtrollad av naturen. Har ni sett så vackert?
Ja, vad ska jag säga. Det var väl en himla tur att jag gick in i dimman, struntade i träningen och förevigade ovanstående. Men nu, två timmar senare blir det frukost, morgonbestyr och uppladdning för en carpe fucking fredag.
Hej så länge!
Ovanstående bilder tog jag på söndagens kvällspromenad…
Kylan och hösten gör sig påmind på morgonpromenaden, läpparna blir torra och näsan lite snuvig. Men friskt är det och så skönt att hälften vore nog. Och vackert.
I morse möttes vi av en spegelblank Hemfjärden där änderna står på huvet och käkar frukost och där sothönorna är lika många som näckrosbladen.
Promenadstråket skvallrar om höst, de allra finaste röda löven har fallit av sin kvist, gässen flyger kors och tvärs och daggen ligger som en matta över gräset.
Frank låg på ett fårskinn i vagnen och jag hade vantar på mig till en början, innan takten slog in och jag blev svettig. Men nu, nu är det sommar igen. Jag sitter på verandan och värmer mig i solens strålar och bredvid mig sover Frank i hängmattan. Vilken kille.
Och nej, inte sover Frank hela tiden, han har sprungit runt i sin gåstol och gjort krocktest på inredningen, så nog är en stödvila i hängmattan i väntan på pappa Jockes hemkomst inte så dumt. Och ja, jag tror att det blir en till promenad innan kvällskylan kommer åter…
