Frostig fog

Japp, det blev en skön promenad i dimman i morse. Vilket inte hör till vanligheterna att jag drar på mig underställ, fodrade fotriktiga skor, dubbla vantar, stoppar ner Erling i vagnen och tar med kameran på en definition av ”morgonstund har guld i mun”. Men idag hände det, med råge. Anledningen till att det inte händer så ofta nu som när jag var mammaledig med Frank är att jag vill hinna göra så mycket annat när Erling sover och under de få timmar Frank är på dagis. Säkert felprioritering eftersom jag älskar att vara ute och att fotografera, men ändå. Allt har väl sin tid…

Tur då att jag valde en så vacker morgon som idag, så att den känslan kan ransoneras ut andra dagar när jag håller mig till hushållsnära tjänster på hemmaplan och bara tänker att det vore fint att hinna gå ut också mellan matlagning, blöjbyte och någon slags återhämtning.

Anyway, fint var det och en svan i morgonbestyr mötte vi. Hon var kanske inte supersamarbetsvillig utan ville helst borra ner huvudet i sin fjäderboa och titta på mig på avstånd. Jag uppmuntrade till fotosession och gav komplimanger med hopp om att hon inte skulle anfalla och jag skulle få ta några kort.

Och nog fick jag det som ni ser, men inte den där bilden som jag önskade när hon sträckte på sig och viftade med båda vingarna. Just då var jag inte beredd med kameran, jag är ju inte riktigt som Mathias Klum om vi säger så. Sen knäppte jag bilder till batteriet i kameran tog slut och Erling vaknade. Men i två timmar lunkade jag runt, (läs höll mig hårt i vagnen för att inte halka) och tänkte, fasen vilken perfekt frostig förmiddag.

Så var det med det. Nu satsar jag på att sy julröda vimplar till Jockes förtret.
Tack för att just du titta in här och hoppas att du gillade bilderna 🙂

 

9350 steg…

I skrivande stund är det dumt att påstå att jag inte har ont någonstans. För efter 9350 steg och Rävgången runt med pingvingång så känns det tydligt i de nedre regionerna, men ännu inte så tydligt att brorsan vill komma ut. Mer som: ”ha, skyll dig själv, vad trodde du när du gått så långt, att det inte skulle kännas?”.

Och jag kanske inte hade tänkt gå så långt, men den värmande vårsolen gjorde sitt kan man säga. Och jag tog paus på var och varannan bänk, men efter varje stopp var det mer svårstartat, ingen powerwalk här inte. Dessutom hade jag gravidstrumpbyxorna bakochfram, vilket innebär en söm på varje skinka, inte så bekvämt. Jag övervägde att sätta dem rätt innan nästa lager av leggings, men nej, orka. Det är liksom en bedrift svår att förstå när man inte har varit väldigt gravid och gått upp en si så där 20 kg. Tänker jag. Så förutom den lilla obekvämheten så var promenaden en bra ansträngning må jag säga.

Jag vet att jag vaggade mig upp på stan någon dag innan värkarna satte igång med Frank och i morgon har jag varit gravid i 40 veckor och 5 dagar och på den dagen föddes Frank. Så nog för att jag är oerhört otålig men det blandas ändå upp av en viss optimism. Så nu håller vi tummarna på att brorsan kommer innan helgen är slut, det skulle kännas som en bra deal.

Sen sägs det ju att man kan dricka champagne, äta ananas och ligga lite för att få igång det hela. Ordningen spelar nog ingen roll. Och nu när jag hör de förslagen i mitt huvud så låter det mycket mer trevligt än att få ont efter en sjuhelvetes långpromenad i vårsolen. Kanske borde provat det innan. Å andra sidan, jobbigt att vara salongsberusad mitt på blanka dan och saxa runt mellan stavgångare och pensionärer…

 

Tisdagstok…

Efter gårdagens promenad i skymning så fick jag lite vårkänslor och tog fram en vårjacka och mina rutigaste Converse. Innan jag tittade ut genom fönstret ordentligt. Jag hade nämligen fullt sjå med Frank, min morgonträning har bytts ut mot morgonkamper med den där oerhört bestämda och envisa tvååringen, men det hör tydligen till 😉

Och när jag väl tittade ut genom fönstret och såg att vädret ba’ ha, du kan glömma att det är vår idag, så fanns tiden till förnuftigt ombyte inte. Men det blev bra. Jag jobbar ju som tur är inne på Örebros snyggaste kontor och där passar det bra med gnissliga Converse och en krypande vårkänsla.

Hur som helst så kom solen och räddade upp det hela, lagom till att jag skulle åka hem från jobbet. Jag ville kompensera morgonens kamp och ta en utflykt med familjen innan solen gått ner. Jocke och Frank fixade mackor och filt och var redo när jag kom hem. Och vi hann nästan äta mackorna innan det blev mörkt, men bara nästan. Vi såg två svanar, sex rådjur som käkade middag i skogen vid utfodringsplatsen och så hörde vi gässen säga god natt innan det blev för mörkt.

Fast när vi satt där och åt våra mackor i månljus med mobilens ficklampa för att hitta gurkan i burken och diverse motionärer knastrade förbi i gruset kändes det lite väl ambitiöst med en kompenserad utflykt med kvällsmacka. Haha. Men Frank tyckte det var toppen, jag frös i vanlig ordning om fingrarna men annars var det banne mig ett bra tisdagstok.

Tänk om nån månad, då är det fortfarande ljust när kvällsmackan ska intas utomhus och inte alls så tokigt…

 

Isande promenad

Vi har nyligen kommit in från en isande kall promenad vid Rävgången. Magiskt fint i solnedgången, kallt om kinderna och en sovande Frank i vagnen. Min bror har varit hos oss idag och vi har haft jättemysigt, ätit god korvstroganoff, fixat en affär åt mig på nätet, tictail (återkommer om det) och så har Frank döpt Per till Peris och busat ned honom.

Frank är dock lite förkyld, årets julklapp för småglin tycks vara feber, snuva och hosta, men han är vid gott mod ändå. Och idag verkar det som om febern har släppt. Hoppas att ni mår bra och att ni har en skön ledighet.

Nåväl. En himla fin promenad var det trots att det var rätt kyligt.
Kram so long!

 

Båten och Benny

På fredagen efter vårat event på jobbet var det Jockes tur att gå på sjön, som man säger om man är sjöman, eller vad vet jag. Jag har åkt Finlandsfärja en gång, aldrig mer, paddlat kanot på högstadiet, ja roligt och rott en vanlig liten båt, så nog har jag varit på sjön allt. Men inte som en sjöman.

Nåväl. Jocke gick på ut på sjön med Räkbåten, värsta skepp och hoj, liksom. Och eftersom risken att jag skulle somna stående efter Design in Town var överhängande bestämde jag att Frank och jag skulle cykla och titta på sjörövaren, menar, sjöräkan och vinka till honom. Frisk luft och fin kväll. Bra idé.

Och vi vinkade. Vi cyklade bredvid båten, över ån, ner mot Oset. Och vi vinkade. Men ingen Jocke vinkade åt oss, han hade fullt fokus på räkorna. Och det är ju okej förstås, en tokig mamma i chockrosa jacka med ett nyfiket barn på cykel som frenetiskt vinkar till Räkbåten kanske inte är så roligt att kännas vid. Haha.

Men det var en fin kväll. Och förutom det så träffade vi en fotograf, fotografen Benny, med en kamera nästan värd att döda för och med berättelser från fototävlingar som jag inte visste fanns. Fascinerande och intressant att prata med främlingar med lika intresse. Och vill ni se några av hans enastående bilder så kolla in hans sida här. För vad sägs om nedanstående fyrverkeri?

 

Sensommarykling

Nu kan man ju tro att jag har glömt ett c där på rubriken, men om ni frågar Frank så är det precis så där man stavar till cykla och främst uttalar det, ykla. Ikväll yklade vi till kossorna när jag kom hem från jobbet. Jag menar, Britt verkar ju vara här så då får man ju passa på att sällskapa med henne i sensommaren. Och Frank älskar verkligen att cykla. Och jag älskar förstås att kossorna och naturen finns några tramptag bort och att vi tillsammans kan busa på kullen och titta på djuren.

Min älskade lilla cowboy och jag.

Sen cyklade vi hem och plockade tomater, eller pomater som Frank säger och åt för glatta livet.
Ännu en fantastisk kväll till minnesbanken.

Om någon funderar på varför inte Jocke var med så var det för att den hjälten målade garaget så snart kan jag visa er ett helt färdigt garage. Det är banne mig inte illa, såhär ett år efter att grävskopan tog sitt första tag i gräsmattan här utanför…

 

Nationaldagen

Just nu smattrar regnet mot fönsterbläcket och sömntåget har precis dundrat in på perrongen efter en hyfsat händelserik nationaldag. Fint med en extra dag ledigt med Frank förstås men nationaldag som i firande har vi inte haft. Hur gör man egentligen? Hur firade ni? Många tycks fira med jordgubbstårta pimpad med svenska flaggan och det är väl bra nog, men det var inget som hände i den här familjen.

Vi kan väl säga att Frank och jag firade med att vara hemifrån så mycket som möjligt eftersom Jocke har sågat sten hela dagen, och den där stensågen som alltså äntligen är vår till låns tjuter som bara den. Och Frank ville nämligen inte alls ha på sig sina hörselskydd. Så vi gick på promenad efter lunch. Han somnade som en stock och jag passade på att fota, precis som förr när vi var ute och gick promenader när Frank var bebis och jag var mammaledig. Härliga tider.

Som tur var regnade det inte en droppe då, det var superskönt och varmt. Jag gick i bara linne och lyssnade på fåglarna, andades in den friska luften och tänkte att jösses vilka godsaker det finns i hagen om korna kommer och är hungriga. Klöver, blåklocka, smörblomma, ryschpysch och annat på latin. Fint som snus alltså.

Och nog saknar jag reflekterande promenader i måsarnas skri och näktergalens skönsång, men raska morgonpromenader med disco i öronen är också en bra start på dagen. Dessutom har jag semester snart så då kan hela familjen gå på tur och Frank kan få kasta sten i vattnet och skratta åt plumset.

Det blir bra det, lika bra som vilken nationaldag som helst.

 

Lucky me

Somnade på soffan och vaknade när solen gick upp. Solen sa hej, följ efter mig! Jag sa, okej, jag kommer. Plockade ner kameran, satte på mig hjälmen och cyklade iväg mot solen, fångad av älvorna som dansar över fälten, intresserad av bävern som simmade under bron jag stod på och glad av årets första sädesärla som trippade fram på isen. Lucky me. En sädesärla och bäver på en och samma morgonstund.

Vidare runt Oset, sångsvanar som håller morgonmässa med gässen, krickorna som putsar sin fjäderdräkt och sothönan som speglar sig i vattnet.  Vindstilla med ekande fågelsång, glada tillrop från skrattmåsar och hungriga knölsvanar. Lucky me. Bländande solsken och motion innan klockan sju.

Frost i gräset och en grågås redo för avspark. Skimrande starar, lekfulla tofsvipor och uppkäftiga kanadagäss.  Osets enda lada lyser upp som en stor varningsflagg på åkern, spegelblanka fuktängar och ornitologer på span. Lucky me.

Vilken bra start på helgen! Hinner jag inte ut i solskenet mer idag så gör det inget. För nu ska det ätas frukost, sen ska jag städa hela huset och fotografera Daleri. Hej händelserika lördag och vårsol!

Hoppas att ni får en fantastisk helg!

 

Rosa mexitegel

I morse när jag klev ur duschen och tittade ut genom fönstret såg jag att grannens villa i vitt mexitegel hade fått en varm rosa ton och på en gång förstod jag att himlen var i sitt esse. Jag grabbade tag i kameran, sprang ner i bara handduken, öppnade dörren, skrämde ett rådjur och knäppte två kort innan grannarna fick syn på mig och undrade vad jag höll på med.

Egentligen visste jag att jag inte skulle hinna ut till det rosa skimret men jag gjorde ändå ett tappert försök. Rafsade ihop min indianoutfit till dagens maskerad på jobbet, tog på mig det som låg närmast, laddade om kameran och cyklade iväg mot mina jaktmarker.

Och började jakten på att fånga morgonens magiska ljus. Det gick väl hyfsat bra må jag säga, men hade jag varit på plats en halvtimme tidigare så hade jag nog suttit kvar där än alldeles mållös av morgonens rosa sken.

Istället blev det på med indiankläderna, maskerad för hela slanten och popcorn högt och lågt.

Men hur som helst en finfin morgonstund.
Imorgon har pappa Pohlman dock varnat för snö, så då är nog himlen allt annat än rosa…

 

Vårtecken

Vårkänslorna i söndags var verkligen påtagliga. Jag vrickade nästan foten på en tussilago, mötte ett gäng gäss och blev bländad av solen. Promenadstråket som är ekande tomt på morgonen när soluppgången och jag möts var full av en strid ström glada motionärer med solsken i blick.

Frank hade sina solglasögon och pussmun. På en brygga längs med ån stod metspöna och väntade på fiskelyckan och knopparna på träden stack ut som rådjursklövar fulla i spring. En stubbe bildade en skyline, citronfjärilen hade fått feelings för värmen och Wilma blev en solkatt. Grannens bin hade hittat ut ur kuporna och hönsen snackade med tuppen som om de inte sett varandra på hela vintern.

Det var helt enkelt en perfekt söndag för tema vårtecken i fotoutmaningen. Och som pappa Pohlman sa, det är bäst att passa på för i skrivandes stund smattrar regnet mot rutan och bakslaget i vårvärmen drar in över landet. Och jag säger som vanligt när det gäller väder, bli inte så himla misspepp och förbannade nu, för tro mig, våren kommer på riktigt, kylan ska bara spela oss ett spratt först…

 
1 av 3123