Preggopeng – ja tack!

Jag har ju glömt att berätta att jag fick rätt till gravidpeng. Preggopeng. Gött mos. Det känns ändå som en seger även om det var en aning utdragen process. Men i fredags fick jag besked om det och gjorde high five eftersom jag har förstått av mina andra kollegor att det kan vara väldigt svårt att få inom förskolan. Lite som ett lotteri tydligen.

Konstigt med tanke på att min uträkning utifrån statistik visade att jag som pedagog på en småbarnsavdelning lyfter ca 800 kg per dag och då gör jag inte mer än någon annan. Så tack försäkringskassan för att ni förstår att det frestar på att vara lyftkran på dagis, även om jag så gärna hade arbetat med de små liven.

Och i skrivandes stund sitter jag i telefonkö hos försäkringskassan, de kör nämligen inte med en överföring till min bank utan skickar en lapp med utbetalning som dessutom kostar 25 kronor att lösa in, trots att jag i fredags när jag pratade med en handläggare försäkrade både henne och mig att jag hade angett mitt kontonummer.

Men tjaa, vad ska man säga, är det x antal handläggare som arbetar med allas ärenden så förstår jag att det blir lite krångel, men det ska väl ändå inte jag betala 25 kronor för? Nu när jag sannerligen får vara rädd om pengarna. Happ.

20 minuter i kö, jag började på plats 163, nu är jag på plats 35, det var först 49 handläggare som arbetade för att hjälpa mig och nu är det 45, det finns hopp. Dagens ärende, jag undrar såklart varför de inte satte in min första efterlängtade utbetalning på mitt konto…

Det är en spännande framtid att ha en stormig relation med försäkringskassan, men ack så tacksam för att jag lever i Sverige och har tillgång till denna försäkring. Så det så. Bara lite ovan att bli missförstådd om vartannat. Men preggopeng – ja tack!

10 minuter senare. Kontentan, försäkringskassans slarv kostar minst 25 kronor. Jahapp. Då vet vi det, bara till att gå till ICA och ta ut pengarna, betala 25 kronor och sen gå till banken. Vuxenpoäng eller pensionärsvarning? Nästan lika smidigt som en banköverföring, särskilt med tanke på att jag går med myrsteg. Ha. 

Späckhuggaren och jag

Stödvila med målarbyxa och späckhuggare…

Jo, tydligen är det bra att sova med en kudde mellan benen för att det liksom blir skönare då. När man är preggo alltså. Så jag har provat med vanliga sängkuddarna och piffkuddarna. Men de ligger inte precis kvar där hela natten. Dessutom har de inte så stor volym.

Så kom jag på att jag har en lång kudde i källaren, lite som en korv. Man kan även ha en amningskudde om man nu har en sån. Men det har jag inte. Jag vet att jag har en korvkudde i källaren. Men den har jag inte hittat.

Istället fick jag syn på en späckhuggare och tänkte att den borde fungera lika bra. Lite fet kanske. Men fungerar okej. Den simmar förstås iväg och återfinns på en strand längre ner vid fotänden framåt morgontimmarna. Men när jag somnar på vänstersida med en fena mellan bena så känns det ok.

Och som att en amningskudde är överskattat, går lika bra med en späckhuggare…

Så var det med det.

Piffigt preggo

Hur fort kan en vecka gå när det är vila som den fylls med till största delen? Tydligen tillräckligt fort för att det redan ska vara fredagskväll och läggdags. Men den här veckan har jag i vanlig ordning tagit stödvilor, jag har dessutom målat ränder på byrån och bakat med världens bästa mamma. Sen har jag piffat till mig likt Grynet med lockar och läppstift, minglat med myrsteg på gala och applåderat åt talare på Pecha Kucha. Spridda skurar av kreativitet och inaktivitet. Precis lagom för ett preggo som mig.

Och fredagens bästa var att jag träffade en vän som utbildar sig till barnmorska, bra med en sådan vän som kan ge tips och råd och dela med sig av sin kunskap. Hon säger att jag ska se förlossningsrummet som en hinderbana och röra på mig mycket, äta och kissa. Och jag ska banne mig försöka göra min bästa sportsliga prestation på den där hinderbanan, men inte förrän i januari. Och det har jag och magen kommit överens om. Inte titta ut förrän i januari, lillen, hör du det?

Tack Sofie för dina tips. Nu känns det lite bättre även om jag fortfarande tycker att det är lite läskigt det där med att föda barn, men som sagt, kvinnokroppen är till för det och förhoppningsvis hinner jag få lite mer kunskap innan det är dags. Nu ska jag i alla fall sova på saken, sprattla lite med benen och lägga en späckhuggare mellan knäna. Joråsåatt.

Vad jag menar med det kan ni ju fundera på, jag yttrade nyss meningen; jag går och hämtar en späckhuggare i källaren…

Sov gott godingar!

Randiga intryck

Som sagt. Randigt. Och färgglatt. Förstås. Och jösses vad jag gör det här ordentligt och långsamt. Det har ju givetvis att göra med att jag måste vila mellan varven, men det är bra eftersom det krävs en viss torktid innan jag kan måla nästa lager.

Så kanske att det här är ett av mina första preggotips, måla om en byrå mellan stödvilorna, då kommer den förmodligen bli precis så som du hade tänkt dig. Särkilt om du i vanliga fall har snabbhet som en relativt god egenskap så kommer du förmodligen bli förvånad över att det blir bra även om det tar lite längre tid. Jag är lite förvånad att jag inte är klar än, men jag har ju inte så bråttom eftersom jag har sagt till lillen i magen att du inte kommer ut förrän i januari.

Hur som helst, så tar det sig och från den här vinkeln ser det förbannat bra ut, vad tror ni, stommen är svart och lådorna är som ni ser snart helt randiga, tror ni på allvar att vårat barn kommer bli matad med för mycket intryck eller är det lika bra att vänja knodden från början?

Föräldragrupp och Frode

Jajamensan. Idag gjorde vi debuten i en föräldragrupp. Magen, mannen och jag. Det gick ganska bra. I vanlig ordning var det väl jag som pratade mest och då sa jag inte ens särskilt mycket, mer än att jag gärna går en kurs som handlar om Försäkringskassans regler, vill veta det mesta om hur jag ska få ut ungen samt få koll på det här med amning.

Sen skulle vi göra en avslappningsövning. Det gav motsatt effekt. Jag vet inte vad jag gjorde som blev fel. Kanske var det, det där bäckenbältet som stramade åt så hårt runt höften att jag omöjligt kunde slappna av. Jag försökte. Jag andades med långa djupa andetag, slöt ögonen, satt så skönt som jag kunde och lyssnade på instruktionerna. Men jag blev alldels svettig, var tvungen att öppna ögonen, röra på benen och torka svetten från pannan. Jag ville slita av mig kläderna och springa naken därifrån med mina rastlösa ben, men så får man inte bete sig om man är på kurs. Så jag andades vidare och undrade vad det var frågan om.

Jösses vad jag skulle behöva avslappna mig, men kanske att metoderna som Cecilia Frode kör med i hennes enmansföreställning ”Ängelen” är en bättre början, än att spänna åt bäckenbältet och åka iväg på en föräldrakurs. Det kanske räcker med att bajsa på halmattan och så börjar man gråta lite. Sen släpper det.

Eller så tittar jag bara på hennes föreställning en gång till och nöjer mig med det. Om en vecka är det ju träff igen, då kanske jag är avslappnad nog. Och då handlar det dessutom om amning. Ja jädrar i min lilla låda vad bra det här kommer bli. Sen.

Kram so long, nu ska mamma Hjort måla lite byrå.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=GLxqnOs7QoQ[/youtube]

Hot mama

Under tiden som jag försöker fokusera på studier vill mina ben springa maraton. Stödstrumporna är på och det här med en godnattssömn tycks vara ett minne blott, och jag förstår ju att det verkligen kommer vara det när lillen kommit ut, men nu, kom igen. Jag är i v 31 och har alltså ett tag kvar. Dessutom är jag sjukskriven för att jag ska vila och inte böka omkring, men som sagt, benen är inte alls med på den biten så kanske att jag ska försöka kompensera benen med resten och dra runt ett varv med dammsugaren. Eller nåt. Det är sannerligen ansträngande nog och borde bota rastlösheten i benen en gnutta i alla fall. För det här är inte alls bekvämt. Katten kan få mina ben så kan hon springa runt kvarteret några varv. Bra idé.

Förresten så måste jag tacka Ina för tipset om Losec för halsbrännan. Herregud. Nu är den som bortblåst, så himla skönt. Tack för det! Vi var by the way hos barnmorskan i går, allt är i sin ordning och ni som tycker att jag är liten, nej, nej, jag följer minsann den där kurvan så ni behöver inte fundera mer på det. Sen är det ju komiskt att jag rapporterar in en ny åkomma varje gång jag träffar min barnmorska. Men nu hoppas jag att det får räcka såhär, för från och med nu kommer besöken vara varannan vecka och det vore ju så himla tråkigt om nya åkommor skulle ta mig sällskap dit varje gång. Lite tragikomiskt liksom.

Aja, nu ska stödstrumporna, benen och jag försöka komma överens.
So long gott folk!

Trerätters

Oj vilken lördag. Gick precis inte upp på stan, då hade jag inte kommit långt. Jag tog cykeln och höll mig fast i Jockes axel. Ha. Perfekt preggofärdmedel. Cykel alltså, inte Jocke. Vi startade dagen med bästa Moder Tereza och hennes man med frulle på Fröken Brogrens Veranda. Som sagt. Sen tittade vi i barnaffärer och i sportbutiker.

Pep in till Mackan och Matteus på Kaffemästaren och tog varsin kaffe i våra fina KeepCups. Strosade vidare på stan, köpte ett ex av Leva & Bo och mötte upp Jockes kusin och bror för lunch. Smällde i oss varsin pizza på Paolos för att sedan rulla vidare. Jösses vad ansträngande det var att äta en pizza, jag fick svettningar och blev alldeles matt. Men gott som bara den var det. Är fortfarande mätt i matmagen.

Godismagen däremot behövde Ben & Jerry’s och bebismagen står rätt ut. Och nu blir det soffhäng med fötterna i högläge och ”Så mycket bättre”.

Om jag köpte stödstrumpor eller hittade några fotriktiga skor, nej. Jag gjorde några tappra försök till skor och glömde helt bort stödstrumporna, kom på det nu när mitt ben återigen är som en Hedenhösklubba. Lillen i magen blev däremot bortskämd med det ena och det andra. Livsfarligt att titta på barnkläder ju. Härregud.

Restless legs å så…

Kläder från bland annat Lindex och Kappahl. 

Ja jädrar i min lilla låda. Precis när jag har godkänt att jag är sjukskriven och därmed tar det otroligt lugnt så säger mitt vänstra ben, nej, nej, nej, mig lurar du inte så lätt. Vad är det för hittepå. Restless legs. Kom igen!

Jag blir tokig. Vill spola ner det i toaletten, riva los det och klubba med det i marken likt en Hedenhös för att få det avslappnat, men se det går tydligen inte för sig. Alltså jag vill ju ha båda mina ben, så klart. Men varför inte leva i symbios med resten av mig? Vad ska jag göra?

Jag ska börja med att ta en sväng på stan, köpa ett par stödstrumpor och sätta på båda på samma fot, sen ska mannen och jag flanera runt i diverse butiker. Om pappa Jocke får välja ska kläder i ovanstående stil eventuellt inhandlas till lilen. Vi får väl se, ett par fotriktiga skor för myrsteg med rastlösa ben står högt upp på min önskelista…

Och nej, det här är inte mina vanliga rastlösa ben, de har jag lärt mig att leva med, det här är ytterligare ett tydligt symptom på att jag är preggo, får man flest poäng om man kan bocka av så många symptom som möjligt innan ungen är ute? Och vad vinner jag i sånt fall då?

Nåväl. Hoppas att ni får en fin lördag, jag ska göra mitt bästa för att finta bort det rastlösa benet.
Först frukost på Fröken Brogrens.
So long godingar!

Sjukskrivning it is

Jag har aldrig tidigare varit sjukskriven från mitt arbete och då har jag ändå jobbat sen jag var 16 år. Nog för att jag har varit hemma med feber, magsjuka eller irriterande förkylning, men aldrig så att jag har fått ett papper med läkarintyg på att jag är sjukskriven en längre tid för att jag inte kan utföra mitt arbete.

Det är som sagt det bästa just nu för min kropp och för min krabat i magen, men det är ändå konstigt att inte gå till jobbet. Jag saknar redan mina bästa kollegor och alla härliga barn. Tur att jag får hälsa på.

Och lite svårt att inse att det är okej att vara sjukskriven, även fast min höga arbetsmoral och mitt förnuft inte riktigt samspelar än så är det här rätt. Så nu godkänner jag det här och sen är det inte mer med det. Jag ska samla mina krafter och för en gångs skull försöka vara en god hemmafru. Jag kanske till och med börjar baka. Ha.

Då vet ni hur det är med det. Jag tassar fram med små, små steg för undvika smärta och vilar så mycket att jag borde bli superstark inför förlossningen. Kanske att jag slänger ihop en och annan tavla också. Den som lever får se.

Låsasshoppar

Pryttlar från bland annat; HM, Lagerhaus, Littlephant, Familyroom och Fab.

Jag är hemma från jobbet eftersom kroppen säger vila. Ni vet. Huvudet säger fortfarande jobba men behöver också vila. Det här med allt på en gång och magsjuka gör ju inte att kroppen känns helt hundra. Förstås. Dessutom har jag smittat min stackars man med den där magsjukan. Heja Evakim! Så fort krafterna är tillbaka blir det sanering av hemmet. Bara så ni vet.

Det här med att träffa en doktor för att förhoppningsvis få bekräftelse på att jag inte kan utföra mitt arbete, det har gått lite troll i det kan vi säga, men imorgon ska jag kravla mig iväg med hopp om en förnuftig doktor som förstår min kropps smärta. Jag har ju precis börjat förstå att det inte går att arbeta med så kallad bäckensmärta och falsk ischias. Så för mitt eget bästa och för krabaten i magens bästa så håller vi tummarna imorgon, ok?

Under tiden forsätter jag att smutta på blåbärssoppa och låsasshoppa. Det är inte så ansträngande.