Preggobryt och nedsatt stämning…

För en vecka sen fick jag preggobryt så att det stod härliga till. Fy hundan vad jag tycker att det är jobbigt med alla dessa hormoner som spelar mig ett spratt. Numera är jag snäll mellan 8-17 (dvs att jag lägger allt mitt krut på mitt jobb som jag verkligen trivs med och gillar) och trött, otålig och rätt trist i kommentarerna den övriga tiden, detta har resulterat i att jag blivit sjukskriven på 50%. Okej att Jocke kan ta att jag är en preggohäxa, men när det går ut över Frank så är det verkligen inte okej.

Nedsatt stämning, pratar fort och håller röda tråden. Det är min funktionsnedsättning. Förutom det första som ändå är en stor anledning till mitt avvikande beteende och min trötthet så är det ju sån jag är. Jag pratar fort, jag håller röda tråden och jag gör så mycket som möjligt på kortast möjliga tid för att upprätthålla E som i effektiv.

Men nu förstår ni att den gubben går inte, lillebror i magen berövar min energi och erlägger mig med trötthet och straff som i att vila. Och det är ju tur att lillebror, en läkare och min gnutta till förnuft har kommit överens om det så att jag inte dundrar in i någon vägg såhär lagom till jul. Det vore ju så förbenat onödigt menar jag. Sen är det ju inte en evighet kvar till brorsan ska komma ut, men fram till dess och fortsättningsvis är det ju bra om jag lyckas omvandla den där nedsatta stämningen till en normalglad nivå och inse att; 1. Jag är gravid. 2 då går man upp i vikt. 3 du ska bli tvåbarnsmorsa. 4. Jobbet är inte allt. 5. Du kommer vara i din livs form innan 40.

Jajamensan, tramsigt och hjärnspöken så hälften vore nog. Därför är inte det här med att vara gravid min paradgren. Och det får vara så även om livet i magen är magiskt och fantastiskt på alla sätt, men min egen känsla är som den är och den ska jag sova bort på måndagar och fredagar. Eller i alla fall ägna mig åt sådant som får mig att må bra och vara snäll dygnet runt.

Och det där brytet, det var mest gråt, ilska och trötthet på hur jag mår. Ligga på golvet i ett nyrenoverat sovrum och gråta en skvätt, vara tyst tacksam och ilsken. Och ett tappert försök till julstök med limpistolslimmat pepparkakshus och en son som inte ville bajsa. Eller baka, en mormor som är makalös och en morfar som är magnifik. Och förstås en man som är magisk och står ut med mig. Men just då jag var definitionen på frustration.

Ridå.

Äsch, vi gluttar lite mellan tygerna. Idag mår jag bättre, så länge jag får sova mitt på blanka dan, blank å blank, blir ju aldrig ljust, så finns det hopp om min godhet. Bara så ni vet.

Ers hövliga klurighet…

För er som missat alltså:

Deras hövliga klurigheter kreatören Eva och snickarhjälten Jocke har den stora glädjen att meddela att de väntar sitt andra barn. 

Födseln är beräknad till mars 2016.

Under hösten 2015 förväntas inga större förändringar i Evakims program. //

Ja, jag menar vi vill ju inte vara sämre än Kungahuset 😉

Efter 11.36

Här kommer nog det sista inlägget i kategorin TMI (too much information). Om hur det var efter 11.36 för prick en vecka sen.

Så låg han där på mitt bröst, alldels röd och skrynklig. Jag förstod det inte. Våran Frank. Vi hade gjort det, fött fram det nya livet. Och jag var hungrig. Jättehungrig. När frukosten plockades fram strax efter klockan 7 trodde jag att jag var hungrig, men så fort jag drack lite nyponsoppa började jag må illa. Nu förstår jag att det kan ha att göra med de där spineaknölarna (googla det för närmare info), man kan tydligen känna sig illamående då. Det trycker ju på, på alla möjliga konstiga sätt. Spydde gjorde jag som tur var inte. Hur som helst så åt jag ingenting förrän Frank var ute. Det gick inte, jag hade fullt fokus på mitt maraton.

Men när han låg där på mitt bröst, då suktade jag efter smågodiset och drickan och hade en egen liten fest under tiden som Karolina och Christina stängde igen gäststugan. Väldigt konstigt det där. När jag sen skulle resa mig upp och försöka ta mig till duschen kändes det som om det var kvar en tennisboll down stairs och jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna göra nummer två. Men allt blir bättre. Så är det bara.

Sen när gäststugan var stängd fick vi lite tid för oss själva, jag som var vrålhungrig och undrade när de skulle komma med de där beryktade mackorna, tyckte att jag kunde fått in den brickan på en gång, men efter en stund var den serverad och jag fick i mig den i ett nafs. Är nog den godaste mackan jag har ätit. I alla fall där och då.

Vi var en familj på tre, Frank var och är den finaste lilla gossen jag har sett. Så klart. Han är ju vårat barn. Vem han är lik återstår att se. Huvudsaken är att han mår bra och idag fyller han en vecka, vilket borde firas med något gött.

Summan av kardemumman är att min förlossning gick över förväntan bra. Vilket jag tror har att göra med att jag var så pass mentalt förberedd som jag bara trodde att jag kunde, plus att jag är så förbannat envis när det kommer till kritan. Och även om det inte handlar om något duktighetstest så är jag stolt över att jag klarade det utan bedövning. Och jag är väldigt tacksam över att Karolina och Christina hade koll på mitt brev under hela förloppet och visste vad jag önskade mig.

Så tips från mamma Hjort, läs på om hur det kan gå till, vilken smärtlindring du eventuellt vill ha och skriv ett brev om du har speciella önskemål. Och ja, det gör ont att föda fram livet ur en, men det är värt varendaste gladiatorvrål.

Sen pep vi upp till BB en stund, träffade en barnmorska som längtade efter sin semester, jag åt svettiga potatisplättar i plastlåda i väntan på att få träffa barnläkaren som skulle undersöka underverket. Sen när klockan var runt 20 åkte vi hem. Om allt är i sin ordning får man åka hem efter minst sex timmar. Och Frank var godkänd. Vi klädde på honom alldeles för stora kläder och satte honom i babyskyddet. Sen åkte vi hem. Overkligt och underbart.

Förlöst, del 4

När jag hör Christina säga att han är nog ute innan kl 12 så blir jag lite lättad. Bara en halvtimme kvar innan vi får träffa våran Frank. Om Frank nu inte är en Agnes. Men det skulle också gå alldeles utmärkt. Fasen vilken grej. Vårat barn. Och en halvtimme till av smärta i spridda skurar det kan jag stå ut med. Även om jag aldrig trodde att jag skulle vråla så här mycket. Rätt ut bara. Ronja Rövardotters vårskrik är ingenting mot det här.

När Christina yttrat denna mening så fattar jag att det där jag trodde var mitt livs moment i kategorin för eventuell halvoffentlig avföring i själva verket var just krystningsvärkar så tog jag i utav bara helvete när värken kom. Jag struntade i lustgasen och skrek rätt ut. Och tänkte hela tiden att nu går jag av på mitten, men det är det värt. Nu ska gossen ut. Jag kommer vilja vara en legogubbe som kan byta underkropp med någon sen, men det får det vara värt. Nu ska jag bli mamma. Så det så.

Åh jävlar vad det kändes. Jag kände mig som en häst som födde fram ett föl. Det sved och tryckte på som bara den. Tre krystningsvärkar senare var det liv i luckan. Bebisskrik och navelstäng och hej vad det går. Klockan 11.36 kom Frank till världen. 11.36 den 22 januari 2013. Ett magiskt klockslag och datum. Och nu blev jag nog lite religiös.

Franktastic!

Jag trodde att jag skulle böla av lycka, men var nog mest i chock och undrade om det var en pung på krabaten. Det var det. Frank var hos oss och jag var så jävla stolt över mig själv, jag var helt enkelt bäst. Även om jag sprack lite grann, men tro fan det när livet kommer ur en. När jag frågade Karolina och Christina om det såg ut som en aula down stairs så fick jag till svar att det mer var som en gäststuga, och det får väl vara bra nog…

Och känslorna efter den här förmiddagen och vad som hände sen…det får ni snart reda på. En sak är säker, att mössan gjorde lite av succé även om den var lite stor.

Förlöst, del 3

Här blir det kanske lite äckligt, men det är så det är bara. Eller så det var för mig. Så varning för känsliga läsare som är bra på att föreställa sig bilder. Ni får tänka på något annat en stund. Bilden nedan förskönar verkligheten en aning. Kan vi säga.

Nåväl. Under arbetets gång var det mest Karolina som kom in till oss och kollade läget men rätt vad det var så var Christina också där i rummet och de började möblera om och plocka fram diverse verktyg. Jag började ana att det var ganska nära nu. Vet inte vad klockan var riktigt men låt säga 11. Jag anade på deras framplockning av prylar, inte på den smärtan jag hade för jag tänkte hela tiden att det kommer bli värre.

Vid samma tidpunkt hade jag riktigt ont. Tydligen kunde man se huvudet nu. Okej, huvudet. Jag provade att lägga mig i vanlig gynställning för omväxlings skull, men se det skulle jag inte ha gjort för då fick jag nämligen kramp i benet, så lägligt mitt under en svordomsvärk à la gladiatorvrål. Nej. Så det var bara till att återgå till att stå på knä. Utnyttja tyngdlagen som sagt. Det gick bättre.

Och nu trodde jag på riktigt att jag skulle skita ut allt vad mina tarmar någonsin hade legat och ruvat på. Jag trodde inte att det som jag kände vid den här tidpunkten var så kallade krystningsvärkar utan jag trodde kort och gott att jag skulle skita ner hela rummet. Och efter att jag hade bajsat klart skulle det göra ännu mer ont och jag skulle föda fram livet. Vilket jag också berättade för alla som var där, att nu skiter jag på mig. Jag tror att jag klarade just den biten bra. Inget som man direkt reflekterar över när man vet att det är en liten människa som kan komma ur en när som helst.

Och kom ihåg, mellan värkarna hann jag nästan slumra till där jag hängde över sänggaveln, så det gör verkligen inte ont hela tiden. Absolut inte. Men glöm för fan inte att andas, slappna av i axlarna kändes som en omöjlighet vid det här laget. Men andas, långa djupa andetag. In genom näsan. Ut genom munnen. A. N. D. A. S.

Strax innan 11.30 säger Christina att jag tror att han är ute innan 12…

Dollys boobies

Seriöst. Har ni sett löpet? Jag erkänner rakt av. Förstår inte riktigt hur det gick till men jag vaknade med Dollys boobies. Bevisen för att fälla mig är bokstavligt talat gigantiska. Och jag anar att det blir värre. Värre som i smärta, tårar och storlek.

Den beryktade tredje dagen efter förlossningen har visserligen passerat, men några sprängande ömma Dolly boobies som kommer få mig att gråta har jag inte upplevt. Än. Bara fått en smärre chock av storleken som sagt. Och att den lilla pirayan suger musten ur mig. Nu kan vi snacka tutt-Eva. Härregud!

Waaay too much information! Ja, jag vet, men det tycks vara lite av min nya melodi. Och jag har varnat känsligare läsare, så kom inte och härja om det nu. Mitt huvudargumemt för dessa Big Mama inlägg är att jag själv har läst så mycket under graviditeten att jag vill delge min historia. Med hopp om att kunna sprida lite mental förberedelse. Då kan man ju tycka att räcker det inte med de berättelser som redan finns, nej, för varje graviditet och förlossning är unik. Så här med ställer jag mig i ledet för dem som fått gåvan att föda ett barn och helt tappat uppfattning om vad som är legitimt att dela med sig av. Ha.

Så är det med det. Tuttarna sitter där de sitter och bröstvårtorna är ömma så det förslår. Men jag säger som min barnmorska, de finaste skorna vill man ha på sig så då får man räkna med skoskav. Måtte det bara gå över någon gång. Och nej, den där silikonnappen man kan köpa på Apoteket funkar inte för mamma Hjort. Jag biter ihop ett tag till och får dåndimpen av gullungen som gör att jag får frilansprofylaxa när han beställer in mjölkglas efter mjölkglas…

Förlöst, del 2

Innan klockan 8 hade jag inte så många svordomsvärkar, det jag hade upplevt innan var nämligen ingenting mot vad som komma skulle. Så efter kl 8 drog det igång ordentligt och tensmaskinen gick varm på ryggen. Jag duschade lite och rörde mig runt där i rummet så gott jag kunde och tänkte på det där med hinderbanan. Stånkade och stönade men sa inte så mycket.

Ny kontroll kl 9 och öppningen till livet var mellan 7-8 centimeter. Jag fick beröm av barnmorskorna och undrade hur länge det var kvar på det här maratonloppet. Oklart. Jag arbetade mig vidare genom värkarna med tensmaskinen och stod på knä hängande över sänggaveln varvat med att försöka spatsera runt i det lilla rummet. Fager som den förstföderska jag är. Vuxenblöjan var numera en av mina nya bekantskaper som jag förstår är här för att stanna ett tag…

Eftersom jag inte ville ha någon medicinsk bedövning så sattes lite akupunktur, med det var väl mest hokus pokus och gjorde varken till eller från. Sen vet jag inte riktigt när lustgasen plockades fram, kanske runt 10.30, då hade jag nämligen ont. Ont så att jag skrek aj. Fast mer gladiatorvrålade AAAAAJJJ!!!

Till skillnad från vad jag trodde när jag skrev mitt förlossningsbrev så blev det tvärtom, när jag var tyst var det uthärdligt när jag skrek gjorde det jävlarimig ont. På riktigt. Och det var då jag tog till lustgasen. Nu kanske jag gör några besvikna här, men inte heller det var en wowupplevelse och thank good för att du fanns där i en slang, nej. Men jag andades vidare, blev inte ens salongsbersuad utan bara, jahapp. Synd, hade annars sett fram mot en salongsberusning mitt i det där maratonloppet, det kändes som om det hade livat upp stämningen lite.

Men se den gubben gick inte på mig…

Förlöst, del 1

För er nyfikna själar som undrar hur det här med att föda barn kan gå till, för er andra råder jag er nästan att hitta på någonting annat. Det är lite klibbigt faktiskt. När ett nytt liv ska komma ur en. Och tro mig, innan jag blev gravid var jag inte alls särkslit intresserad av det här, men nu efteråt är jag väldigt tacksam att mina vänner som har gått igenom det här har velat dela med sig av sina tips och berättelser,
därför väljer jag att berätta hur det var när Frank kom till.

Vaggade mig in på förlossningen 22 januari klockan 05.05, stegade upp på vågen och vägde in mig på en matchvikt över Bullets i gladiatorerna, ovetande om att jag skulle visa liknande stryka som denne gladiator några timmar senare.

Tensmasiknen var påkopplad och jag undrade om vi skulle bli hemskickade. Vi åkte inte in för att det var värkar enligt regelboken utan för att det hade kommit lite blod och mamma Hjort ville ha en kontroll efter något slags värkarbete i ett och halvt dygn.

Kontrollen skedde strax innan kl 7, jag blev godkänd och intagen. I samma veva blev jag av med den där slemproppen, herrejävlar vilken kladdkakssmet. Jag som trodde att det var den sär snorbusen jag såg i trosan för ungefär två veckor sedan. Men äsch, det var inget. Ungefär då gick vattnet också, så med andra ord var allt i sin ordning. Öppningen till nya livet var dock endast 3 cm och jag trodde att det här skulle ta hela dagen.

Klockan 7 var det även skiftbyte på födabarnfabriken och vi fick träffa barnmorskan Christina och barnmorskestudenten Karolina som skulle hjälpa oss genom hela förlossningen, de frågade mig hur jag tänkte mig med smärtlindring och då lämnade jag fram mitt brev. Klart att jag hade kunnat berätta där och då, men jag tyckte att det kändes bra med ett brev. Annars hade jag säkert glömt hälften. De båda tjejerna var världens gulligaste och jag kände mig väldigt trygg. Och de hade stenkoll på mina önskemål efter att de läst mitt brev.

Sen började snart den riktiga resan till att få ut det lilla livet…

Förlossningsbrev

Om man vill kan man lämna sina önskemål till barnmorskan på förlossningen i from av ett förlossningsbrev. För er som fött barn vet säkert vad det innebär, för er som ska föda barn kan jag säga att det kan se ut såhär…vad som är vad blir ni varse när ni hamnar i den här situationen.

Och hur det blev för mig, det ska ni strax få veta. Ni som vill se kreativa konstverk får återkomma om ett tag, jag lovar att höra av mig så fort jag är där igen…

Nu blir det lite ”bebisbubblablogg” av det här…

Lilla hjärtat

Jag skrev det här i natt kl 03. Nu har det avtagit lite, men jag är vid gott mod och nyfiken inför framtiden…

Värktimern är installerad i mobilen. Tensmaskinen är påkopplad vid ryggslutet. Vetekuddarna har tappat sin hetta och jag hinner slumra till mellan värkarna. Om det nu är såhär värkar känns, det kanske ”bara” är sammandragningar, hur ska jag veta? Och hur som, vad är skillnaden? Jag har talat med förlossningen två gånger, kollat läget lite bara, det kan vara så att jag ska föda barn väldigt snart eller så avstannar det hela.

Min kropp är som ett alarm med snoozefunktion. När larmet går andas jag in genom näsan och ut genom munnen, vrider på Tensen och tänker att det här kommer gå fint. Men svordom vad det känns. Regelbundna spridda skurar av smärta. Alltså inte som jag tror att det ska vara. Lång tid mellan larmen när jag bara ligger här och försöker förstå vad som händer, kort tid så fort jag går upp för att kissa.

Tidningsbilen kör gata upp och gata ner i kvarteret och jag funderar på hur ont det här kommer göra. Sen. Det är klart att det känns redan nu, men vad är det för känslor. Är det falsklarm eller är det igång nu, ska vi få träffa våran bebis snart eller kommer det avstanna och ännu en dag av väntan kommer utspela sig…?

Jag förstår inte riktigt det här. Jag ser min mage och jag känner livet där inne. Men jag fattar det inte. En Evakim. En hel liten människa. Vårat lilla hjärta.

Ingredienserna till den omtalade förlossningsväskan är uppradade på bänken i badrummet. Det ser ut som att jag tror att jag ska bo där ett tag. Det hoppas jag inte att jag ska, men förstår att det är lika bra att vara förberedd. Det är bara allsköns onyttigheter som saknas för att väskan ska vara komplett. Smågodis, energidryck och choklad. Borde köpt ostbågar. Tror att jag är sugen på ostbågar.

Låt mig säga såhär, jag återkommer i den här frågan, ni kommer bli varse Evakims nedkomst och hoppas, hoppas att allt kommer att gå bra!