Den alternativa påsken

Nej, nu är det väl lika bra att jag blandar upp dessa designklassiker med den alternativa påsken. Påsken som inte blev som vanligt men som blev bra ändå. Där vi försökte göra lite som vanligt fast ändå inte. Vi som i brorsan, hans kompis, Jocke, Frank och jag. Skillnaden förutom det redan nämnda att mamma och pappa inte kunde komma var väl att vi inte eldade lika mycket eller bökade i rabatterna, men vi åt och drack, slöade och shoppade. Klippte gräs och cyklade. Vi fick till slut en bra glöd för traditionsenlig korvgrillning och senare eldkonst.

Jag hann med både solnedgång, månsken och soluppgång. Fick ett träben till korvlunchen och träningsvärk till middagen. Frank sprang runt huset varv på varv, bara han hade en boll med sig. Frank lärde sig säga Per, helst vill han tydligen se hur många gånger i rad han kan säga Per. Senast idag har han tjatat om morbror Per som om det inte fanns en morgondag. Älskade Frank.

Vi besökte Ölandsföräldrarna titt som tätt, Frank fick kolla in Pelles traktor, han plockade blommor i deras gräsmatta och jag fick sova en timme på deras kökssoffa. Allt i sin ordning. Vi åkte till det numera välkända loppisstället där pengarna spenderades flitigt och samlargenen slog frivolter, samt firade påskafton på Kalmars gator.

Så ja, nog blev det en bra påsk ändå, även om den var alternativ och inte som vanligt…

Vad vi gjorde för loppisfynd får jag visa er senare, om ni är nyfikna. 

Hemma igen…

Jag förstår om ni har tröttnat på Ernst och hemmet nu. Själv hittade jag den bilagan i rabarbern när vi kom hem idag, lite knölig och sliten av fukt, friska vindar och sol. Men äsch, jag var kvar på framsidan ändå och artikeln var lika välskriven i det exet som i något annat, så den får hamna i lådan för inbördes beundran i alla fall.

Ja, men då har vi alltså lämnat påsken och Öland för den här gången. Det hade förstås inte skadat att stanna några veckor till nu när solen värmde så gött, fåglarna kvittrade så grant och Frank och Wilma trivdes som bäst i den fina naturen. Men plikten kallar och dessutom ska jag iväg på utbildning med mitt nya jobb onsdag till fredag. Det ska bli väldigt spännande och intressant med nya kollegor och ny kunskap.

Men innan jag visar mer av Öland och den alternativa påsken så får ni nöja er med ovanstående…

Frank hos Bondbönan

Ni ska inte tro att jag har glömt bort hur man gör när man bloggar, absolut inte. Det är bara det att nu när det är vår och vackert väder är det ju rätt mycket roligare att vara ute än att sitta inne och fingra på tangenterna, så därför var det ett tag sen jag skrev. Men nu måste jag berätta om gårdagens äventyr.

Förutom att mamma och pappa har tagit med mig till den där ön nu igen så fick jag hälsa på Bondbönan och hennes sisådär 140 kor igår. Hallå. Etthundra. Fyrtio. Kor. Det är jättemånga mu det. Med väldigt många långa tungor. Flera meter långa tungor om man skulle sätta ihop dem. Fast jag hälsade inte på korna för att se deras långa tungor, nej det var mest för att mamma tycker så mycket om kor och dessutom trodde att jag skulle bli förtjust. Och nog blev jag förtjust allt.

Först var jag supermodig och gick runt inne i ladugården och pekade på alla hungriga kossor, de tog sig friheten att slicka på mig och jag försökte parera mellan tungorna likt en actionhjälte i Matrix. Dessvärre var jag inte så snabb, särskilt inte när de kom från alla håll. Men det var väldigt spännande att se kossorna och att få klappa dem. Lite sträva tungor måste jag säga och rätt dregliga, men äsch, det ingår tydligen. Och det var ju bara på mina kläder som de slickade så det var ingen fara. Jag blev faktiskt inte ett dugg rädd.

Men sen när jag skulle hälsa på kalvarna blev jag lite mer försiktig, de små rackarna var nämligen väldigt nyfikna och dessutom fick jag syn på en traktor, spännande värre. Så då hade jag tittat klart på korna och ville se mer av traktorn som brummade.

Plus att vi gick till bondens bevattningsbrunn som vaktades av två svanar och ner till havet och fick en ordentlig dos havsluft innan vi åkte hem igen. Alltså, har ni inte hälsat på kor någon gång så gör det, de ser inte alls ut som på mjölkpaketen fast de låter mu, har superlånga tungor och är nyfikna och rara.

Jag hoppas att jag får komma till Bondbönans gård någon mer gång, hon var minst lika snäll och rar som korna och jag är väldigt glad att mamma, pappa och jag fick komma dit. Men nu ska jag vila lite innan vi ska ha middag här ikväll, förresten så har min morbror kommit och hans kompis.

Happy skärtorsdag nu för sjutton.

Jag skulle bara…

Jag skulle bara gå och lägga Frank som hade somnat i min famn när jag tittade ut genom fönstret och fick se en gigantisk fullmåne. Ni förstår ju själva, månen viskade till mig, kom min vän jag ska visa dig en grej.

Frank kröp till rätta i sin säng och jag rev fatt i stativet och kameran likt en brandman på utryckning, hoppade i Jockes stövlar och tog bilen ner till havet, till månen. Där stövlade jag ut i mörkret, letade vinklar och vrår och var glad att jag inte läst Skumtimmen. Tittade bakom mig ibland och hoppades att ingen skulle ha samma uppsåt som mig, för då hade jag blivit livrädd och månen och jag hade inte alls fått den stunden som vi nu fick. Som tur var, var det bara månen, vågorna, fåglarna, fyren och jag där. Så rädd blev jag aldrig. Jag menar, det här är ju mitt andra hem. Mitt paradis.

Jag frös förstås snabbt om fingrarna men tyckte givetvis att varje fotografi var värt något slags pris i åtminstone Ölandsbladet.  Så trots att slutartiden uppnådde 30 sekunder på nästan varje bild så tryckte jag av ett gäng till känseln försvunnit fingertopparna och strumporna hasat av fötterna och lagt sig som en rul framme vid tårna. Högst obekvämt för både fötter och fingrar, men allt för konsten vet ni.

Så ja, jag skulle bara lägga Frank men blev utlockad av fullmånen som ville visa Högby fyr i månljus och det är jag väldigt tacksam för, särskilt med tanke på att jag får visa er utan att ni behöver frysa om fingrarna och bli rädd för skuggmönster i månsken…

Äntligen här

Jajamensan. Nu är vi äntligen här, här där solen lyser lite oftare och värmer lite mer, där fåglarna kvittrar lite högre och där våren kommit lite längre. På Öland. Mitt Öland.

Där pärlhyacinterna växer fritt på ängen utanför, där skogen har ett täcke av vitsippor och där gräsmattan är full av skruvad gräslök.

Här där promenaden blir så mycket finare med havet som destination, där de vitkindade gässen ståtligt spatserar på strandkanten och där vinterns hårda tid lämnat sina spår…

Här där vi kan ge Frank ett ställe att längta till, där jag vill att han ska få upptäcka naturen och omgivningen som jag gjorde när jag var liten. Han krafsar glatt med sin tumvante i sanden och skrattar när pappa Jocke kastar sten i vattnet.

Ja, nu är vi äntligen här där jag trivs som bäst, även om jag så klart saknar pappa Pohlman och mamma Ulla, men tyvärr kan det ju inte alltid vara som det har varit trots att jag föredrar det…

Och som ni märker har vi ett fungerande internet, ryck mig i fjädern som sagt. 

Kompenserar mörka november

Alltså. Jag skulle ju pärla armband för glatta livet förra lördagen. Det gick jättedåligt. När farbror Räv och jag kom dit strax efter 12 var pärlorna slut och lokalen fullproppad av pärlande hjältar. Typsikt också. Fast bra förstås att det kom så många och gjorde armband. Nu har jag i alla fall köpt ett.

Och det där självporträttet med mustaschen blev sålt för en femdundring, och jag bestämde att hälften av pengarna ska gå till mäns hälsa och hälften till kvinnors, jämställt och bra. Så när mörka november lurar runt knuten så ägnar jag mig en gnutta åt välgörenhet och drömmer mig bort till Öland och våren, ljuset och fåren…

För er som undrar så beställer man armbandet här och om ni har någon movembergrej på gång så kan ni läsa mer om det här. 

Humle och dumle

Eller egentligen humlor och blommor. Men det har ju inte riktigt lika klang som rubriken. Så vi kör på det. Humle och dumle, hälften höst, hälften sommarsurr i augusti.

En samling humlor från Ölandsföräldrarnas trädgård, humlor som surrade glatt i början på augusti men som nu kanske inte surrar mer. Jag vet inte så noga hur det är med de där fina små djuren om de kanske har lagt sig för att vila upp sig till nästa sommar eller om en humla bara blir en sommar. Pappa Pohlman vet säkert, och kommer bergis upplysa mig om det imorgon, så till dess är det oklart.

Hur som helst så var inga humlor kvar där nu när jag tog ett varv med kameran i trädgården. Nu var hösten påtaglig, halva gårdsplanen full av löv som täcktes av perfektionistens regndroppar. Där fanns några ståtliga färggranna blommor och så de kyliga vindarna. Men mest höst. Nästan så att jag fryser till av tanken. Och så är det något särskilt med de där perfekta små runda vattendropparna, hela världen är ju där och dessutom uppochner. Har ni tänkt på det?

Och så humlorna, de vill jag ta upp i min hand, klappa snällt och önska dem ett härligt liv med mycket nektar och kärlek. Fast som ni förstår hoppar jag över det första, knäpper några kort istället och önskar de ett härligt liv med mycket nektar och kärlek.

Så är det med det. Humle och dumle kan du va!

Mopedist javisst

Signalhorn

Som sagt är mitt intresse för diverse fordon hyfsat överhängande och ihärdigt. Så fort jag ser en fräsig bil, moppe, motorcykel eller annan annorlunda farkost så hojtar jag till Jocke och han gör detsamma till mig. Det och fåglar är väl ungefär lika uppseendeväckande när det gäller min uppmärksamhet. Och igår träffade vi på en hel radda med mopeder som stolt stod uppställda och trotsade regnet.

Det var en snubbe vid namn Richard som hade dessa godingar i sin samlarfamilj, han berättade entusiastiskt om de olika modellerna för andra nyfikna, jag lyssnade lite på avstånd och kikade på detaljer och dekaler. Han hade även en cykelbil från Spanien som tydligen var för rolig för att inte köpa, en och annan tjusig traktor samt en sidovagn till en Ural. Och alltså än mer intressant för våran ryss, men vi lät sidovagnen stå på vänt och nöjde oss med att betrakta mopederna.

Nog vore det bra roligt att trampa igång en sån där gamling och ta en tur. En gång provkörde jag en kompis trampmoppe när vi gick på högstadiet. Det gick så där. Jag gjorde en klassiker, gasade i stället för att bromsa och körde rakt in i en häck, inte som i röv utan som i buske. Buske som i trädgårdshäck alltså. Ja ni fattar. Då var det inte lika roligt, inte när ägaren till häcken kom ut och stirrade på mig. Sen lyckades jag komma därifrån lika fort som jag kom dit och sen skrattade jag väl nästan så att jag kissade på mig. Det är tydligen lite så jag gör när jag kör moppe…

Nåväl. Ovanstående samling finns i alla fall att beskåda på Öland vid Skördefesten, om någon skulle vara minst lika nyfiken som mig.

Lördagens familjefoto

Igår hade vi en lagom lat lördag. Segade lite på morgonen och höll oss mest hemikring, tog en lunchkorv från Rosas, tittade på folk i Löttorp och misströstade de uteblivna fynden på loppisrundan. Typiskt tråkigt. Fast ekonomiskt. Och Frank fick vara med om sin andra cykeltur, det verkade vara uppskattat det där. Fast är nog lite roligare om det inte är duggregn och så förbenat kyliga vindar, men rosig om kinderna och glad blev han allt.

Vi strosade runt bland gamla mopeder i ömsom sol och ömsom regn, försökte visa regnbågen för Frank och avslutade Ölandsvistelsen på bästa sätt. Nämligen med en kroppkaksmiddag hos Pelle och Vailet, tillika mina Ölandsföräldrar. Jag tryckte i mig tre kroppkakor från Ninnis för att sedan ligga utsträckt på deras kökssoffa, prata lite strunt med Vailet och imponeras över hennes ständiga hetta i köket. Hon eldar på i sin gamla spis som om det inte vore en morgondag, 27°C är inga konstigheter. Frank satt vid bordsgaveln i Valiets gamla barnstol och höll låda, inspekterade Pelle och smakade lite på kroppkakorna. Eller, ytterst lite på själva potatisen.

Så förutom ett kommande inlägg på tjusiga mopeder och ett från P och Vs trädgård så var gårdagens familjefoto lite åt det tjåsiga, som en Lundsbergare säkert skulle uttrycka det. Ha. Men skönt och nu är vi hemma i Örebro igen efter en lång resdag genom de småländska skogarna…

Bara så ni vet. Alltså.

Seasalt kitchen

Istället för att åka till Borgholm igår styrde vi skutan längre söderut och hamnade i Färjestaden, främst för att besöka Susanne på hennes nya place Seasalt Kitchen och ta en lunch. Men också för att kolla in lite skördeyra, fingra på en tjusig skrivmaskin och besöka Ölands ända HM och Lindex.

Och tydligen för att tappa plånboken på en busshållsplats, inse att jag inte kunde betala lunchen, älga tillbaka till min röda plånbok som låg och sken några hundra meter bort och inse att den var intakt där den blivit tappad. Puh. Frank är inte att lita på när det gäller pengar, det vet vi ju i och för sig redan med tanke på det brända barnbidraget, men att jag lät honom hålla i den var lite knasigt kanske.

Men plånboken låg som sagt kvar så vi kunde äta gott och betala för oss. Himla tur, för det var väldigt gott. Jocke och Frank åt lite gulaschsoppa och jag en saftig lammfärsbiff. Delicious. För er som inte vet så drev Susanne och hennes man restaurangen på Böda när vi gifte oss men nu har de öppnat nytt i Färjestaden, med utsökt mat och finfina prylar. Åk dit vetja!

Och bilen. Snacka om tjusig företagsbil, jag ska bara sälja några tusen tavlor till sen ska jag också ha en pickup som företagskärra. Perfekt för otympliga tavlor eller för allsköns cateing a la Seasalt kitchen.