Böda Sand 20 år

Mina hörselstrån i öronen är fortfarande bakis efter lördagens baluns på Böda. Jag vet inte om tant Hjortsberg blivit gammal eller om det bara var så att det var svordomshög musik. Eller det faktum att det var en sisådär en smärre evighet sen jag vistades på lokal med dunka-dunka och coverband och att mina hörselstrån lagt sig till ro. Hur som helst så var det en förbenat trevlig tillställning.

Queen Böda med sitt hov hade ordnat allt på bästa sätt. Helgen var fullspäckad med aktiviteter på Böda. Jocke och jag kom dit först till tågets avgång. Och det där mina vänner, det är inte vilket tåg som helst, nej nej. Det där, det är ers majestät konungens gamla kärra som han tuffat runt i på Solliden men som nu alltså har fått nytt liv på Böda Sand. Och vilken kärra sen, se då fin den har blivit med glada färger och slipad lokförare med originalmundering från statens järnvägar. Jo, jag tackar ja. Lördagens tur gick runt campingen med diverse historiska stopp och anekdoter från de tjugo åren som familjen Barkevall haft campingen i sin ägo. Fantastiskt roligt att få höra hur allt började och var de är på väg.

När tåget tagit oss runt var det dags för tårtkalas och fikapaus, sen skulle mannen och jag hem för en powernap innan piff. Men tiden, kom igen, hejda dig. Tiden gick så fort så det fick bli energidryck istället för stödvila och sen var vi där igen och blev en del av dig, Böda. Jag hade givetvis på mig min gula, lite lätt smutsiga kavaj. Som att den fått säsongsringar av smuts på slagen, men äsch, vi har ju svettas i några somrar så det är väl inte mer än rätt. Och en jumpsuit som jag trodde skulle spricka i sömmarna när dansen drog igång, men det gick bra. Och för att vara på den säkra sidan var jag chaufför och såhär i efterhand var det ett klokt val, det räcker ju att bli bakis på trötthet och huvudsaken avr ju att vi kom hem i söndags. Snacka om snabbvisit. Jag har nog kört lika mycket bil som jag var på Öland, men det var det värt.

Och den där festen då. Det började med en väl uppfylld grillbuffé av bästa sort. Mumsfillibabba. Sen sjöng Anna Bödasången så att jag nästan blev rörd till tårar för att jag har fått vara med på diverse äventyr och för att Anna som bekant är min idol, här kan vi verkligen snacka företagsam kvinna, håll i hatten vilken bedrift att tillsammans med resten av familjen och Lotta år på år göra Böda till en semesterupplevelse utöver det vanliga. Grattis som fasen till 20 år säger jag.

Sen kan vi väl säga att det var suddig spontandans in på småtimmarna innan jag tog med mannen hem och somnade gott för att sedan vakna upp till en söndag med Britt och längtan hem till Frank.

Så ja, det var minsann en himla trevlig snabbvisit i mitt paradis.

Och tusen tack Queen Böda med hov för att vi fick fira med er, det gjorde ni bra!

Solen och vindarnas ö

God morgon!

Idag vaknar vi upp på ett regnigt Öland. Vi susade hit igår, mannen och jag, på tu man hand. Konstigt utan Frank förstås men mysigt ändå. Och det är ju bara till imorgon, onödigt långt att åka för en helg kan man tycka, men firar Böda Sand 20 år och bjuder upp till dans vill jag förstås gärna dra på mig min gula kavaj och ta en sväng om. Så därför är vi här nu.

Och Frank, han är hos världens bästa mormor och morfar och har det hur bra som helst, så det behöver ni inte grymta om, om det skulle vara så. Och är det någon som undrar var vi har gjort av katten, så är hon hemma själv, kom igen hon är ju byxmyndig för länge sen så det är inga konstigheter. Nej, så klart inte katten är hemma själv, hon är hos Jockes mamma och hennes man. Prima privilegierad och oerhört tacksamma är vi för våra nära och kära. Som ni förstår.

Fast det här med att det regnar här och nu är jag inte helt bekväm med, jag har packat för fest och inte för friluftsliv med oömma kläder. Ja, pappa Pohlman, jag borde väl kollat med dig först för att undvika köld och regn, men hej, är det fest på Öland då tycker jag att vi kan hålla oss till solen och vinden. Helst bara solen.

Så det var väl mest det, nu ska jag åka och fixa frulle.
Hoppas att ni får en fin fin lördag, och vet ni, jag skymtar blå himmel!
Yes asså!

Fäst och fest

Det känns inte som om det var allt för längesen som vi gick barfota i gräset på Öland, plockade fästingar från benen, små som omkretsen (det blir roligt om man läser orkester, fatta vilken liten orkester) i en fiberkabel och svor över de små rackarna. Har ni sett en fiberkabel, den är fasen mindre än ett morrhår på en katt, så här snackar vi små fästingar, inte små ben. Som tur är verkar ingen av oss ha blivit drabbad av borrelia eller annan lömsk sjukdom. Men fast blev vi.

För nu har det ju gått några veckor sen veckan på Öland då det mesta var som en fest. Frank badade varje dag, var det inte i havet så var det i den klassiska blå barnbassängen på tomten. Vi gottade oss med smaskig mat och hade sällskap av Benny och brorsan, lyxade på Kalk och drack drinkar i sommarkvällen.

Jag är verkligen fäst vid den där ön och tacksamt nog är jag där väldigt snart igen. Öland mitt Öland, vi ses snart!

Kreativ smärta

Planen var att komma i väg innan klockan sex imorse för att slippa trafiken och komma hem i tid. Klockan 03.40 vaknade Frank till och ville ha välling, jag kunde inte sova eftersom tankarna på att komma ihåg allt inför avresan snurrade som en karusell. Och Jocke, ja han blev väckt av Frank så då sa chauffören, tillika undertecknad att vi drar.

En timme senare satt vi i bilen och fick skjuts av en magisk soluppgång i sidospeglarna. Vi mötte knappt några bilar och min dragningskraft till att stanna och fotografera naturens skådespel var så stark att jag parkerade till mitt på Ölandsbron, två sömntutor i baksätet och fel objektiv på kameran, men innan en annan bil närmade sig oss hann jag i alla fall knäppa några kort.

Ångrar att jag inte drog på varningsblinkers och bytte objektiv. Jag menar hur ofta är man på bron strax innan klockan sex en söndagmorgon när solen gör entré, och det var ju inte precis så att det var mycket trafik. Men, men.

Sen fortsatte vår resa genom ett Sverige i solsken. Dimman låg som en slöja över landskapet och jag vågade knappt titta åt sidan för att jag visste att jag skulle få ont av att inte kunna fånga det på bild. Den kreativa smärtan, har ni känt den? Det liksom kryper i hela kroppen men kontrolleras av förnuftet för att inte skapa kaos eller förseningar i flödet…

Hur som helst. Jag hade velat dokumentera spindelnäten som bildade ett mönster på viltstängselet likt en virkad filt av mormorsrutor och flocken av rådjur som stannar upp på ängen och nyfiket tittar på när vi svischar förbi. Eller tranorna som äter frukost och ormvråkarna som spanar ut över vidderna. Men det fick bli några bilrutebilder och en strålande sol på vägg upp över Kalmarsund. Och en bra hemresa.

Men när det blir sådär att naturen griper tag i mig och jag lider av kreativ smärta och jag knäpper kort i farten med mobilen, på en höft sådär, för vi alla vet ju att det är en trafikfara i sig, så funderar jag på om det är så att naturfotograf är mitt kall…?

Nu är i alla fall mitt kall skönhetssömn för i morgon är det back to business. Hallå, hur fort kan tre veckor gå! Ge mig mer Öland, nakenbad och soluppgångar nu.

Men okej. Kram och godnatt!

P.S Bilderna från bron kommer imorgon, nu ska chauffören som sagt sova. D.S

Skumtimmen

Igår vid den här tiden hade jag precis kommit in efter min skumtimme ute vid fyren. Jag åkte liksom dit efter solnedgången för att kolla läget lite, bara vara, andas in havsluften, halka lite på stenarna och filosofera i takt med vågornas kluckande. För tjena mittbena vilken kväll det var, jag hade kunnat somna på den fallfärdiga bryggan, blivit vaggad till sömns av havet och vaknat som havsfrun…

Men när jag stod där på ena sidan av staketet och hörde sorlet från två röster och en skällande hund tänkte jag att jag lika gärna kunde fråga om jag fick ta några kort på fyren från andra hållet. Jag menar jag hade ju ändå stativ och stövlar och var redo för en skumtimme vid fyren. Det händer ju som aldrig annars att man stövlar in och tar kort från andra sidan, alltså. Stövlar och stativ är inget konstigt alls gällande undertecknads outfit, snarare regel än undantag.

Och damerna där bakom buskarna på andra sidan staketet var så vänliga och sa att jag så klart fick ta så mycket kort jag ville, men först efter att jag hade gjort en snabb presentation om vem jag var, sen var det bara till att spatsera runt till mörkerseendet hade stämplat ut.

Damerna bjöd mig gärna på ett glas vin och småpratade lite om herren i huset och om livet på ön, båtarna de hade seglat med som numera hade nya ägare och om sonen som hade kurser i konst. Jag tackade nej till vinet eftersom jag tagit bilen, men satte mig ner och småpratade gärna en stund.

Så jag gick runt ett varv på udden, insåg att jag hade hål i stövlarna när jag försiktigt smög ut i vattnet, att det fort blir mörkt om ett kort tar ca 13 sekunder att bli till och att benbrott vid klättrandet på de stora stenarna inte kändes allt för långt borta.

Så som sagt, när mitt mörkerseende hade stämplat ut och kameran inte längre kunde hitta objektivet för att det var för mörkt trots att det med jämna mellanrum blinkade till tackade jag damerna för att jag fick smyga runt, hälsades välkommen tillbaka och åkte hem i familjeskeppet och knoppade in…

Dagvill chaufför

En blir ju helt dagvill när man kör från norr till söder. Blommande vägkanter, dalahästar och väderkvarnar passeras. Världens längsta brygga promeneras, Rättviks största glass delas på och veteranbilarna inspekteras. Siljan skiner i solen och vi förtjänar en paus eller två på väg hem från släkten.

Nostalgibyn bjuder på räkmacka och hallonsoda. Katten hämtas hos svärmor och jamar när vi närmar oss Astrid Lingrens värld, vår egen ni vet. Hallonbuskarna hemma genererar färska bär till frukost och bilen packas om för att köras över den långa bron till den avlånga ön. Tiden flyger förbi likt småstäder negligerar.

Öland bjuder som vanligt på sommarväder och en annan slags nostalgi, den som jag är så kär i. Frank är badgalen och den lilla stranden är full av turister, tyskar och svenskar utan brister. När solen skiner är livet perfekt, inte en enda defekt. Livet leker och Kalk gör en aldrig besviken. Mumsfillibabba, solnedgång och lukten av tång. Tanter som delar på en flaska vin och bjuder in mig till samtal, sommarnatt och ekande skratt. Högby fyr i mitt hjärta, hål i min stövel och kamera på stativ.

Där är vad jag kallar ett drömliv!

Semesterkaraktär

Var det någon som sa att jag höll på med min bästa version? Har jag drömt det eller är det mitt eget hittepå? Och var det någon som sa att det krävs karaktär för att klara uppdraget. Alltså kom igen!

Precis som när vi senast befann oss i detta paradis, mitt andra hem, min oas av natur och varma minnen, kärleksfulla måsten och god mat så är karaktären som bortblåst. Hoppsansa.

Nog är det som Tereza säger att det är inte mellan jul och nyår som du blir tjock utan mellan nyår och jul, så inte fallerar min version på en veckas semesterätande, men hujedamig vad jag har ätit. Och den där känslan ni vet som gnager lite när man liksom vet att man egentligen inte gör som man har tänkt men ändå för handen till munnen med diverse kakor, bullar, burgare, kroppkakor, grillade marshmallows, friterade bananer med mjukglass och sirap. Och sånt. Vet ni vad jag menar? Den känslan är inte riktigt överens med mig, om en säger så…

Hör ni precis som jag Anna Skippers upprop på du är vad du äter, ser ni listan framför er som läses upp och bordet med en hög av onyttigheter, jag smäller av vad gott det är. Och jag förstår att det kan gå över styr åt båda hållen, för äta kokt torsk och broccoli kommer jag inte göra resten av livet, men försöka hålla formen ska jag sannerligen göra mitt bästa för att lyckas med. Och nu kan ju det här verka godtyckligt, precis som att jag firat min resa med att äta som en mammut som gått sin livs väg och äntligen hittat föda, berättat för de jag mött på vägen hur man kan bete sig för att förändra sin kroppshydda och sedan slicka mig runt munnen och klappa mig på magen och gå tillbaka hem igen…

Det är banne mig livsfarligt att umgås med mer eller mindre elittränade människor som kan stoppa i sig allt tack vare att de är så tränade, jag har ju inte kommit riktigt dit än. Att ha en feeder i sällskapet bådar ju inte riktigt gott inför morgondagens rymdvägning. Att jag dessutom har lämnat karaktären hemma och ätit allt som kommit i min väg är förstås inte heller riktigt bra. Och om sanningen ska fram så är det här bara svammel av nervositet inför den där jädra vågen. Fjantigt så det förslår men det är som om det blir ett bevis på det jag har åstadkommit hittills och ett kvitto på var jag är på väg…

Så nu knäpper jag upp jeansen efter kvällens gourmetmiddag på Kalk, går en stadig powerwalk innan frukost men långt efter fem och sen drar jag in magen och hoppas fira någon slags 20årsdag imorgon runt lunch. Haha. Vad som helst under 33 år och jag är nöjd.

Tänk så det kan bli.
Och förresten, det var nog tur att vi gick till Kalk i kväll och orkade gå hem för redan då känns det ju lite bättre.
Nej, nu ska den här tantaluringen sova.

Sov gott raringar!

Strax efter fem

Egentligen skulle jag bara ge Frank välling när han bestämt ställde sig upp i sängen och sa ”lälling”, sen skulle jag också somna om ett tag för klockan var ju bara strax efter fem. Men nej, daggen i gräset ropade efter att få blöta ner mina knän genom jeansen och solen ville så gärna värma mig och bevisa att det inte alls var så kallt som jag trodde. Jag kisade nämligen bara på termometern innan jag hoppade i stövlarna med grande Helly Hansensockor, drog på mig en gammal höstjacka och stoppade ner pappas slitna skinnhandskar i fickan då de var de enda i vantväg jag kunde hitta. Och så en mössa på det. För säkerhets skull.

Sen gick ut till fåglarna, havets kluckande och naturens tystnad. Den som inte alls är tyst i morgontimmen utan alldeles, alldeles underbart livlig och rofylld. Stannade upp i kohagen och fick syn på spindelnätet, gick vidare längs med strandkanten och irriterade fiskmåsar och tofsvipor. Stod still och andades in den goda luften, hörde göken på avstånd och råmande kor en bit bort, näktergalen i busken och gravänderna på sjön.

Jag gick min finrunda, försökte fånga svalorna på bild när de åt sin frukost precis ovanför vattenytan, misslyckades med att få dem att fastna på bild men lyckades lägga dem på minnet. Hittade smultron till Frank och Vincent och strosade hemåt igen. Mötte några kaniner och hälsade på korna.

Jag älskar dessa rofyllda mornar som är strax efter fem även om sängen är som skönast då, så är det värt varenda minut av blöta knän och fotoskott ifrån höften…

Älskar, älskar inte…

Vi kom som sagt hit till Öland i tisdags kväll, precis lagom till att tiden skulle slå om till onsdag och bli bröllopsdag. Fast så fort sängen var bäddad och bilen urpackad så somnade jag med hull och hår och väntade med firandet till dagen. Firande och firande, det blev i alla fall en god middag tillsammans med Ölandsföräldrarna och så en skål i champagne, vilket var alldeles lagom.

Vi mindes tillbaka till hur det var för tre år sedan, (kom igen vad tiden går fort, tre år, ja jösses) vilket baluns det blev på kvällen, hur snygga vi var och vilket fantastiskt bröllop det blev. Men nu var det lugna gatan, vigselringar med avtryck och prästkragar i bukett. Grillad kyckling och rostad färskpotatis, en filosoferande Frank bland blommorna på ängen och en härlig sommarkväll med stenkastning från bryggan.

Allt som vi älskar och ingenting av det vi inte älskar, möjligtvis att det är 42 mil enkel resa hit men annars är banne mig den här platsen full av kärlek.

Så är det med det och nu kör vi midsommardag.
Kram so long raringar!

Uppgång och nedgång

Alltså de här bilderna togs som ni ser inte på morgonens promenad precis, men det var ju dels ett tag sen som solen var magisk på morgonen och dels ett tag sen som kameran drogs upp ur hölstret och brände av några snabba skott. Så jag fyller ut med lite Öland, väderkvarn och havsbris, blunda och lyssna noga så hör ni.

Och det där med uppgång och nedgång, ni som följer mig på Instagram, inklusive pappa Pohlman och som har fått spunk på mig för att jag så flitigt visar mina träningskort är ju med på att den enda nedgången just nu är fläsket, vilket jag är väldigt tacksam för. Ytligheter men ack så bra för självförtroendet och äntligen är jag där jag var när jag pissade plus på pinnen, 60 pannor kärlek. Tackar, tackar.

Grejen med det här hittepåt är som sagt att jag vill se vilken bättre version det finns av mig och jag vill gärna att den versionen ska vara stark, ha energi och vara pigg och orka med ditt och datt. Och det må jag säga, nu är jag inne på min sjätte vecka med hyfsat strikt kost och där jag tränar fyra gånger i veckan, tacka fan för att det syns skillnad och att jag kommer i mina minsta jeans, konstigt vore väl annars. Jag är förvånad själv att jag håller i med tanke på att jag är en periodare av rang när det gäller träning, men nu hoppas jag att det håller i länge, länge så att kroppen bär mig till döden skiljer oss åt. Alltså om förslagsvis i 50 år till. Minst.

Och nu när jag har börjat på mitt nya jobb med kontorstider så hinner jag pinna ut på en morgonpromenad innan frukost, vilket är en perfekt start på dagen. Så det var väl mest det, resten är uppgång.

Men nu ska jag sova förstår ni och drömma om Öland, uppgångar och nedgångar.
God natt raringar, vi hörs snart igen!

Och är det någon av er som skulle vara nyfiken på vad Gurra har gett mig för kost- och träningsprogram så hojta till vetja.

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier