Personligt vrålrekord

Frank har precis haft ett personligt rekord i katastrofläge här. Håll i hatten! Stackars liten. Jag fick lov att hämta öronproppar för att inte själv gå åt. Och i vanlig ordning har jag ingen aning om vad det kan bero på, men svordom vad ont det gör i hjärtat när inget hjälper. En timmes vrål och det är inte bara salta tårar som rinner utan svetten lackar kan jag säga, på både honom och mig.

När jag inte trodde att det finns en växel till i kategorin bebisvrål på grund av magknip så är det precis det som inträffar. Tinnitusen känns oroväckande nära men jag hoppas att jag klarade mig och att Franks onda försvann i samma sekund som han blev aningens lugn och makalöst sugen på mjölk, för nu sover han med sugröret i mungipan. Mitt lilla hjärta, inte ska du vara ledsen.

Och jag funderar på var mannen som kunde tala med bebisar håller hus för så här otillräcklig och oförstående vill jag inte känna mig, det kanske inte ens var ett magknipsvrål, Frank kanske hade ont någon annanstans.

Så om du som kan tala med bebisar funderar på ett rikstäckande tvprogram så tjingpax och tuppenja för att vara först ut som gäster i nöd. Fast det är klart, peppar, peppar ta i trä, det händer väldigt sällan, men när det händer så känns det verkligen inte bra. Ledsamt dåligt faktiskt. För Frank är nästan alltid glad och tillfreds med sin tillvaro och inte alls såhär ledsen att det skallrar i fönsterrutorna och skär rätt igenom mamma och pappahjärtat.

Nej, bevare mig väl. Nu hoppas jag att vi alla får sova några timmar och att det dröjer väldigt länge till Frank blir sådär ledsen igen.

Egentid

Samla ihop kvitton, fakturera och deklarera. Vara företagsam med ordning och reda, slut med värk och leda. Köra bil med rosa stil. Tuta på ett blindstyre och bli less som en blöt myre. Lyssna på dunkadunka och få lördagen att funka. Disco och träningspepp, inte hänga läpp. Lite tingeltangel på armen och jag tror jag har fått tillbaka charmen. Tänk vad lite egentid kan göra, snart ni mer om träning ska få höra…

Höger och vänster

I början när jag precis blivit kioskinnehavare och med en vipkund hängande i luckan för jämnan så använde jag den där appen rätt flitigt. Det här med höger och vänster kan ju trots allt vara lite knivigt. Nu ammar jag dock inte lika ofta och kan då med en lätt handtryckning på tutten avgöra var det blir lucköppning. Och självklart ammar jag inte så sällan som var fjärde dygn, det vore ju straffbart.

Men det jag funderade på med den där appen, är att det är en himla tur att den inte är direktkopplad till förslagsvis socialen eller annan tillrättavisande myndighet, för då skulle jag nämligen ligga risigt till. Passarea gå och direkt in i finkan. Liksom. Stackars barn och stackars kiosk. Vem som helst utan mat i 114 timmar blir ju ett offer som eventuellt hotar att spränga en kiosk.

Så jag säger då det. App, lapp du slapp, hamna i finkan. Och för er som undrar över kioskens öppettider så är de högst individuella och endast anpassade efter Franks behov, dvs när helst han önskar sig ett glas mjölk.

Det var väl mest det med höger och vänster…

En flin torsdag

Här ligger Frank och charmar morgontimmen ur sängen, kan vi säga. Hans morgonhumör går verkligen inte att klaga på, han ligger och talar och flinar om vartannat. Härliga unge. Hoppas att det håller i sig till tonåren. Minst. Morgonhumöret alltså.

Men igår kväll kan jag säga att det var annat ljud i skällan, håll i hatten vilken ton han tog till orda. Det var ett hårdrocksvrål som hette duga. Och det höll i sig längre än när han försökte skrämma skiten ur Malena Ernman. Trots att vi bar runt honom, sjöng vaggvisor, öppnade kiosken och gav oss på lite magmassage.

Sen slog det mig att mjölken hade kryddats med Västerviks senap och den ekvationen låter ju inte särskilt god. Tror ni att det kan ha varit det som gav gossen magknip? Och har ni några tips på mat som absolut ska undvikas, förutom det som Livsmedelsverket rekommenderar?

Sen somnade han till champinjonfiaskot på Mästerkocken och sov ända fram till klockan fem, så det tackar jag för. Nu ska vi flina vidare.

Hoppas att ni får en hårdrocksflin torsdag!

Gul & Blå

I morse pressade jag på mig ett par gamla brallor från Gul & Blå. Sannerligen gamla, men ändå, jag fick på mig dem. Gött mos. Vet att jag hade dem när jag senast var lite mullig, så jag provade. Det gick och brallorna höll även efter frukost. Och efter en promenad till ICA Maxi och det är banne mig en bit. Sen trodde jag dock att knappen skulle skjutas iväg och dragkedjan ge vika efter att jag hade fått korv och makaroner hos Moder Tereza. Då såg brallorna ut som om de skulle vara ett par moderna med synlig dragkedja, ni vet, men sånna byxor är det inte, bara jävligt tajta.

Hur som helst fick jag knäppa upp efter maten och sen nästan lägga mig raklång på hallgolvet och dra igen brallorna innan Frank och jag kunde gå hem i snöovädret. Sen var det nog, så fort vi kom hem åkte de av och jag hade fått ett skärp intryckt i sidfläsket av linningen, men fasen, det var det värt att själv bli gul och blå en liten stund för att få känna mig lite smalare. Sicka ytligheter.

Och nu sitter jag här med mjukisbyxor och tänker att de där gamla brallorna får ligga i en hög i garderoben ett tag till, tills jag minskat lite till och slipper få ett ofrivilligt skärp i midjan. Så får det bli. Men tänk att det här med att om man vill vara fin får man lida pin, det funkar tamigtusan för stunden ändå…

Kontrollbesiktning

Neje, jag ska inte berätta ingående om det heller, bevare mig väl. Men nu är gäststugan godkänd och inte längre ett tänkbart objekt för fuskbyggarna, det känns bra. Sen måste jag ju bli världsmästare på att knipa, men jag tränar på det. Så kanske att jag krånglar på mig den där baddräkten snart och kör några kärringvändor i bassängen, jag menar då är kroppen ändå under vattnet så det är inget att skämmas för.

För det här med den där jazzen, det tycks vara slut på det nu eller så går det bara längre stunder mellan gångerna då tonerna sakta spelas upp, för nu känner jag mig väl till mods och inbillar mig att det visst inte ska ta ett år att komma i mina vanliga brallor. Gravidbyxorna börjar nämligen bli för stora och de andra är fortfarande för små, så jag befinner mig i något slags mellanland.

Och nej, klart att jag inte skäms för min kropp, tycker bara inte om den lika mycket som innan, men det ska jag inte tjata mer om nu. Det är som det är och jag är frisk och jag har en fungerande mjölkkiosk och ett lyckligt barn, så jag är tacksam så det förslår.

På tal om bassäng så badade Frank och jag i morse, han gillar verkligen att utöva ryggsimmet i sitt riktiga element, så som han tränar så förstår jag honom, kul att bara köra torrsim liksom…

Gårdagens fynd

Sådärja. Då har Frank och jag sovit sen innan klockan åtta, jag i soffan och Frank hos pappa Jocke. Gött. Men innan dess så har vi varit på långpromenad idag, känns som om vi gick en halvmara, jösses, inte konstigt att jag minskar i omkrets. Nu ska jag förstås inte ropa hej än, men tydligen har helgens motionslopp i gång genererat i ytterligare en minskning på tre centimeter, här händer det grejer. Jo, jag tackar ja!

Fast det var inte det jag skulle berätta om nu, nej för ni undrar säkert vad det är för en sovsäck jag a.k.a dubbelbrillan har på mig. Jo, det ska jag säga er att det var gårdagens fynd från Monkii och jag är helnöjd, den där sovsäcken parerar varenda isbjörn som flyger förbi med isande vindar, så himla skönt. Inte isbjörnarna som viner förbi och stryker över mina kinder utan jackan som värmer från topp till tå. Och 200 spänn för en sovsäck som räddar mig från kylan känns lite som en magisk cape. High five för det.

Men nu ska jag somna om igen och för er som undrar är isbjörnar en metafor för sjuhelvetes kyla och imorgon kommer det dessutom toppas med snö, så bli inte förvånade om det snöar, spill ingen energi på att bli förbannad på det utan klä på er ordentligt och tänk att det visst kommer bli vår så småningom, för det blir det alltid.

Nu sover vi, Frank har också somnat om med en tutte i mungipan, tydligen det bästa sättet att somna på.
God natt raringar!

Dagens promenad

Med solsken i blick och bestämda steg korsade vi hela stan idag för att hämta ut våra simkort på Gustavsvik (varför heter det simkort till telefonen egentligen?). Ni vet dom där korten som vi köade för x antal timmar innan jul med framtidsplaner på en simkarriär bland pensionärerna i fållorna för motionssim. Dom hämtade vi. Inte de till telefonen alltså.

Och jag hade till och med sminkat mig för att jag visste att det skulle fotograferas för att kortet skulle få min identitet, men så blev det inte. Lite mycket folk framför kameran, eller nåt och lika bra var väl det, för varför skulle jag vara sminkad om jag ska simma, sånt hittepå sysslar de bara med på kändishoppet på TV3…

Nåväl. Imorgon ska gäststugan down stairs genomgå en kontrollbesiktning, sen hoppas jag få kränga på mig min numera aningens tajta baddräkt och simma den lagom igen. Fryser av bara tanken på det kyliga vattnet i bassängen, men en kilometer i veckan känns som en genomförbar ambition. Eller okej, varannan vecka då. Men då är frågan, om mjölkkiosken är på vid gavel vid dessa tillfällen blir det fartränder efter mig då likt en båt som läcker olja eller tror ni att det går bra ändå?

Hur som helst. Det blev en stadig promenad med en sovande gosse i vagnen. Han sov hela tiden och åkte obemärkt förbi vakthundar, en och annan tupp, en igenväxt minigolfbana, en lunch på McDonald’s och ett reafynd på Monkii. Vad det var för fynd får ni se en annan dag.

Simma lugnt!

Marschera mera

I går gick alltså Moder Tereza och jag barnvagnsmarschen här i Örebro. Det var tydligen andra året i rad som RFSU i Örebro var med på marschen. Förutom det primära syftet att manifestera för mödradödligheten så delades det ut urtjusiga regnskydd till vagnen. Dessvärre trodde RFSU tydligen bara att det skulle gå fem stycken i marschen i Örebro, för så många vagnar var det som hade fått fina skydd. Nu gick jag ju inte för att få en gåva utan för att visa mitt stöd, men det hade varit fint med ett fräsigt och annorlunda regnskydd som är gjort för den goda sakens skull.

I Stockholm däremot var det utdelning av rosa moderkakor, låter ju smakskens och en massa vagnar med fina regnskydd. Där marscherade de till rikstaden och lämnade över krav på bättre villkor för världens kvinnor, varje dag dör nämligen 800 kvinnor världen över på grund av att de saknar tillgång till preventivmedel, säker abort och mödrahälsovård. Uschamig. Och tänk vad lyckligt lottad jag är och vi som bor här.

Här i Örebro var det som sagt fem vagnar med regnskydd och övriga 20 hade inga, så de flesta som såg vår lilla marsch undrade vad det var frågan om, om mammamaffian hade gått bananas i vårsolen eftersom det inte var så tydligt med vad vi sysslade med och vi gick heller inte så långt, men vi syntes i alla fall. Tereza och jag syntes till och med så bra att vi fastnade på bild.

Här kan ni läsa mer om marschen och dessutom se bilden på Moder Tereza och mig. Tjusigt. 

Var det någon av er som gick?

Barnvagnsmarschen

Internationella kvinnodagen och precis ett år sedan vi fick tillgång till huset. Det förstnämnda ska firas i form av barnvagnsmarschen, för den gods sakens skull. Det är en manifestation som RSFU ordnar i 33 olika städer i Sverige för att stoppa mödradödligheten. I Örebro är det samling vid slottet kl 13, någon av er som ska gå?

Det förstnämnda skriver jag mer om sen, när jag har uppfunnit mer timmar och när Frank inte ligger och sover på mig med tutten i mungipan och luftsnuttar. Haha. Med andra ord var han inte nöjd så länge på fällen…