Det där med morsdag…

För ett år sedan firades min första morsdag med en saftig hamburgare på Kalk på Öland. Idag var det annat ljud i källan, jag har burit sten som om jag skulle bygga en borg och skydda mig från farliga väsen, fått pirr i magen av att köra sportbil, pussats med Frank och varit och röstat. Men mest burit sten på sten på sten. Så det här med morsdag har inte riktigt firats med pompa och ståt.

Eller jo lite, fast mest för min mamma. Med god trerättersmiddag som kittlade dödsskönt i kistan. Och faktiskt kan jag ju inte begära så mycket av Frank, jag menar vi firar ju morsdag varje dag eftersom han förgyller min vardag å det grövsta, så några krusiduller kring det är inget jag saknar. Visserligen gjorde han en teckning igår, det är inte fy skam det inte.

Och just det, jag fick ju ett par riktiga byggarbyxor med knäskydd och allt, visserligen var de fodrade så det blev lite svettigt där, var tvungen att dra upp dem så himla högt annars gick de inte att knäppa. Vet inte riktigt vad det var för en liten anläggningsarbetare som skulle ha de där på sig. Galaxer i mina braxer säger jag!

Nåväl. Som ni ser har vi nästan lagt klart hela uppfarten, det är lite fix och trix kvar ”bara” sen så kan vi dundra in med bilarna igen. Stenen som är kvar ska läggas mellan garaget och huset sen går vi på med finlir och drömmer oss bort till ett färdigt staket och den där rackarns garagefesten…

Så ja, det här med morsdag kan firas på olika sätt, jag gjorde det i mina mest orangea braxer, fick nya arbetarvalkar i mina flicknävar och god mat hos mor och far.

Det var det hela. Over and out!

Ett år alltså…

Hur fort går tiden som sagt? Jag har ju varit mamma i 13 månader nu, high five på det! Och jag måste säga att det går utmärkt, jag har antagit rollen med hull och hår.  Hullet håller så sakteliga på att rinna av mig, visserligen, inte jättemånga kilon kvar till vikten som jag hade innan jag blev preggo, bara till att tighta till helheten så att jag är en milf till midsommar, haha. Joråsåatt. För nog saknar jag den där kroppen jag hade innan, men nu när immunförsvaret äntligen har tagit kommandot över de där rackarns dagisbacillerna så är det bara till att kämpa.

Håret som jag tappade håller på att växa ut, så om jag vill ha lugg är det bara till att kamma ner utväxten i vikarna, gå fort och se glad ut. Snyggt med så kallat babyhår. Förutom ytligheterna så är hela jag fylld av kärlek till Frank, mitt hjärta går ut led som Ida Johansson sa i dokumentären om Glada Hudik och Trollkarlen från Oz.

Att en så liten person som Frank kan fylla hela mig med kärlek, från topp till tå är verkligen en magisk känsla. Och jag tror banne mig inte att den går att förstå om man inte själv har barn. Han utvecklas varje dag och spelar oss ett spratt med sina kunskaper, nyligen kom han t.ex. på att han kunde gå baklänges, väldigt spännande och roligt tydligen. Plötsligt händer det liksom.

Och nu är min mammaledighet helt slut, på måndag går Jocke hem i ett halvår och så börjar jag arbeta heltid. Och det känns faktiskt skönt. Det ska bli skönt att slippa gå upp på natten, skönt att jobba heltid och vara med i matchen på jobbet och roligt att Jocke kan vara hemma och husera med Frank.  Fast det är lite sorgligt också, på något konstigt vis kom den känslan över mig, men Frank är ju alltid vår och jag är ju alltid hans mamma, så det här kommer bli bra.

Så det firar vi med en skön helg i stugan!
Hoppas att ni också får en toppenhelg!

Grattis älskade Frank!

Nu känns det som om jag fattar det där med att jag skulle ta till vara på bebistiden, när Frank somnade kors och tvärs över min barm, med nöd och näppe kunde sitta upp i soffan och sov hela nätterna. Då när jag var inne i det, den där jazzen de första månaderna, den inre stressen över att helt plötsligt ”bara” vara mamma, då längtade jag bara till att Frank skulle bli äldre.

Idag fyller han ett år.

När jag tittar på honom så ser jag givetvis att det här hänt massor, att han utvecklas mer och mer till en liten person och det känns verkligen som om tiden bara rusat iväg. Trots att jag tyckte att det var nyss som jag gick pingvingång in på förlossningen, stånkade och stönade och tjöt till med ett gäng helvetesvrål för att föda fram livet.

Idag är min pingvingång borta för länge sen, jazzen likaså och Frank det finaste och kärleksfullaste miraklet som kommit ur mig. Och jag är så otroligt tacksam för att jag fick den gåvan, för jag ser det ändå som en gåva, att kunna få barn och att vi fick Frank, som ni vet.

Så idag, nu 11.36 minns vi det som hände för ett år sedan, tar fram stora trumman, drar av en trumvirvel och dukar upp för kalas med Franks kompisar Alicia och Vincent.

Och ja, jag blir banne mig alldeles mållös av det här första året med Frank, av Frank, som pekar på lamporna och säger mamma, som flirtar och blinkar med båda ögonen, som dunkar pannan i golvet när han blir förbannad och som pussas med öppen mun. Och som gör så mycket mer för att förgylla vår vardag.

Gratis älskade franktastic Frank!

Förkylningskonstateranden…

Både Frank och jag är förkylda. Frank har dessutom feber och vaknade varm som en kamin imorse. Lilla gubben. Nu sover han igen, i liggdelen till vagnen. Han ligger här bakom ryggen på mig och sussar och jag tänkte hålla mig vaken, slösurfa och rapportera lite om tillvaron under tiden. Dagen till ära har vi dessutom kört en sådan mönstermix på våra kläder att man blir lite yr i huvudet bara därför. Randigt och rutigt, hit och dit. Ungefär som bacillerna i kroppen kan jag tänka mig, ingen ordning på någonting.

Det, det där emot är ordning på är kiosken, den har bommat igen tillsvidare. Och utan protester från min hängivne stamkund, det måste ändå ses som en seger. Inga konstigheter. Nu blandas det bara drinkar i tid och otid, vilket känns helt okej.

En annan grej som det är ordning på, det är pottbestyren. Nog för att jag kan verka tjatig nu, men det är fasen bland det bästa med Frank och även mitt bästa tips till andra småbarnsföräldrar. Sätt krabaten på pottan så fort hen kan sitta ordentligt. Jag kommer inte ihåg senast vi hade en bajsblöja. Hur skönt som helst. Sen får som sagt framtiden utvisa om det har någon betydelse på själva avvänjningen av blöja, men det här känns ju som ett steg i rätt riktning.

Och till sist, något som det inte är ordning på. Kommentar på inläggen. Nog för att jag skriver oavsett, som ni märker, men är det inte lite humor att ställa frågor utan svar, typ som Jeopardy utan deltagare, bara en hängiven Magnus Härenstam som skriker ut frågorna till publiken, men de sitter knäpptysta. Och blogglovin, hur gulligt är inte det, att jag har en följare och så sitter hundra andra bakom en stubbe och lurar. Det är roligt det här.

Och ja, nog är det sista skrivet med en gnutta ironi, för jag kommenterar inte heller jämt men jag är verkligen nyfiken på vilka ni är som sitter där bakom stubben och lurar, någon som vill avslöja sig?

Hoppsansa Fröken Hjortsberg

Jag tänkte att jag skulle börja jobba i början av mars, att det liksom skulle vara lagom att vara hemma nästan i ett och ett halvt år. Det vet man ju mammor som är utan problem. Så det skulle jag med vara. Nemas problemas. 3:e mars skulle jag återigen hoppa i rollen som förskollärare och låta Jocke fixa föräldratjänsten med Frank. Till dess skulle jag förstås leva rövare med ovanstående badkille.

Men om vi säger såhär. Matematik har väl aldrig varit min starka sida. För visso fick jag en fyra i matte när jag gick på högstadiet, men då var jag i den där gruppen för lite mindre begåvade och var bäst på att spela fem i rad och därav förtjänade en fyra i betyg. Typ. Annars vet vi ju att det är min bror som är mattesnillet i den här familjen. Och tur är väl det, för jag kan uppenbarligen inte femmans tabell. Bra då att försäkringskassan har facit.

Mina mammadagar tar visst slut den 8:e december. Hoppsansa. Alltså lite tidigare än vad jag hade tänkt mig. Först blev det lite svettigt och jag tänkte, shit pommesfritt, hur ska det här gå. Men sen ringde jag min chef, hon blev överlycklig över mina dåliga mattekunskaper och välkomnade mig tillbaka med öppna armar. Så nu har vi bestämt att jag börjar arbeta halvid den 2:a december, sen blir det halvtid fram till sista februari och då, då stövlar jag tillbaka till heltid och Jocke sköter resten.

Frank då. Jo, han får vara hos världens bästa mormor och morfar. Med tanke på att pappa Pohlman inte var föräldraledig när jag var liten så kan vi väl säga att han tar igen det nu med råge. Och mamma kan ju det där sen innan, som om det var igår. Alltså, vad skulle jag göra utan dem. Ta med Frank till jobbet, ja, jag jobbar ju på dagis så det är väl det bästa stället att ta med honom till, men ändå.

Det här kommer bli bra. Lite snopet bara. Och redan på måndag följer jag med kollegorna till skolforum på Älvsjömässan.

Håll i hatten, Fröken Hjortsberg är tillbaka!

Vandaliserad kiosk

Ja, nu ska ni få höra på tokigheter. Nu för tiden har som sagt mjölkkiosken begränsade öppettider och endast nattöppet. Mycket märkligt det där, men tydligen är efterfrågan störst då, så ett tag till får vi väl ställa upp på det, tuttarna och jag.

För inte alls så länge sen sov min kund nästan hela nätterna, han vakande och knackade på luckan lite försiktigt runt femsnåret, beställde in ett stort glas för att sedan somna på bardisken. Det var tider det. Haha.

Men nu, nu kan det vara ett himla dunkande på luckan i jämförelse mot innan, men fortfarande helt okej för kioskinnehavaren, även om ni säkert förstår att det är skönt att hålla stängt på nätterna. För nu ska det drickas shots i tid och otid. Egentligen skulle jag väl bara kunna servera en napp för att begränsa öppettiderna, men ni förstår att jag är lite emot napp om det inte behövs så istället är det som det är just nu och jag är nattnapp. Jag inbillar mig nämligen att min kund håller på att få tänder och därför har lite fuffens för sig.

Fast jag överväger förstås att ha ett personalmöte med tuttarna om det verkligen är såhär de vill jobba, om de har något annat förslag till förbättring eller om de helt sonika tycker att deras arbetsmiljö är fullt acceptabel.

Dessvärre har den ena luckan blivit vandaliserad. För igår när min kund kom och knackade på, beställde in ett glas med sugrör och började suga, då sved det till som bara den och kändes lite märkligt. Jag tänkte bara att det blivit lite galet eftersom det ändå var några timmar senast kiosken var öppen, och lät därför min stammis dricka i godan ro. Trodde jag ja. För när jag vakande så visade det sig att det var klotter precis bredvid sugröret, den lilla stammisen hade gjort ett sugmärke! Ett sugmärke. Moget, verkligen moget.

Hujedamig, inte konstigt då att det sved till och kändes märkligt. Om kiosken ska vara öppen i natt visar sig, men då ska jag se till att ordningen är återställd så att ingen mer vandalisering förekommer.
Så det så. God natt.

Ett mirakel

Det får vi ändå säga att det är, ett mirakel att få barn. Och för precis sex månader sen kom Frank till oss med storken. Det var ett jäkla flaxande och kraxande där på förlossningen.

Fast det där vet vi ju alla att det inte är riktigt sant, men det var svordomar och skrik ända nerifrån tårna, men sen så kom han fram den lilla krabaten. Och vi var bäst, vilken otrolig prestation egentligen. Så fantastisk härligt och konstigt och spännande. En liten skrynklig kille med tio tår och tio fingrar som vi var otroligt nyfikna på. Och som vi så klart fortfarande är.

Han är full av liv, springer i luften när vi lyfter upp honom, rullar runt på golvet, sprattlar omgivningen blöt i badbaljan och sitter stadigt och försöker flytta sig framåt genom en gungande rörelse likt en papegoja på en pinne. Det går sådär. Men han är glad, Frank, han är så himla glad att jag får dåndimpen minst en gång om dagen. Och blir han ledsen fattar jag ju oftast varför; trött, ny blöja, hungrig eller bara i behov av lite disco eller mina skönsjungande barnvisor. Han pratar ofta och mycket, gärna högt och otydligt, skrattar gurglande och vevar med armarna. Så, so far är livet som mamma alldeles ypperligt.

Och jag är så otroligt tacksam för att Jocke och jag fick ett mirakel för sex månader sen att jag nästan börjar böla. Den här kärleken alltså, att den kan vara så stark.

Grattis älskade Frank på din halvårsdag, det firar vi med att bege oss till Sveriges Hawaii…

Ett uns av hållkäftensnygg…

Tänkte att det var läge för en mammarapport såhär när Frank snart fyller halvåret. Jösses vad fort tiden går.

Som ni förstått för länge sen jazzar jag sannerligen inte runt längre, det tycktes bara vara ett nödvändigt ont de 10 första veckorna i min roll som mamma, nu är det disco och glada miner. Svettigt på utegymmet och lättare på vågen. Klart att jag har några kilo kvar att fightas med och en karaktäristisk dragkedja på magen, men nu känner jag mig i alla fall hyfsat bekväm.

Mitt långsiktiga mål är att komma i den lilla svarta till nyår, den där klänningen som jag inte kunde låta bli att köpa för ett år sedan på rean, då dragkedjan knappt gick igen och känslan av uppsvullen mensmage var ett ständigt inslag i vardagen. Prislappen var 79 riksdaler och klänningen har blivit lite av en morot. Fast jag har inte provat den än, jag hinner ju det gott och väl innan det tolvslaget. Haha.

Förutom min egen resa med vikt och ytligheter så känns mammarollen som en självklarhet. Frank är världens bästa trots att han är en vaskare av rang, herregud vad han vaskar mjölk. Beställer in ett stort glas, suger till utav bara den i sugröret och låter mjölken spruta all världens väg. Moget, verkligen. Med andra ord ammar jag fortfarande en del även om Frank äter gröt och snart även annat smaskigt. Skoja min doja att gossen är matglad, han blir tokig om inte han får äta när vi äter. Tex fick han smaka glass häromdagen, mums fillibabba. Magnum. Bra smakupplevelse i hettan.

Just det. Det mest irriterande, jag tappar hår så att jag skulle kunna göra minst en peruk åt Frank och minst en hel smyckeskollektion tillsammans med hårkullorna i Våmhus. För er som tycker att det låter förskräckligt kan jag meddela att det är ett finfint knypplingsarbete som utförs i Dalarna och är inte alls särskilt otäckt. Och det här med att tappa hår hör tydligen också till, när det avtar har jag ingen aning om, men helst så snart som möjligt om ni frågar mig.

Så är det med det. Och smaljeansen av olika slag pressas på mellan varven så att jag kan få ett uns av den där känslan, hållkäftensnygg ni vet…

Kavat kille

Under tiden som jag försökte överföra mina kärleksfulla tankar till Wilma och få hem henne så låssasshoppade Frank och jag lite på Lindex och Polarn O. Pyret.  De har ju så mycket fint i allsköns färger. För att inte tala om Lindex samarbete med Kavat, tänk så små tjusiga skor, om jag visste vilken storlek Frank kan tänkas ha när han får för sig att börja gå så skulle jag förmodligen ro åt mig en bit av barnbidraget och klicka hem ett par gröna eller turkosa skor. Eller gula om det inte vore för att de redan var slutsålda.

Hur som helst så har jag ju ingen aning om vilken skostorlek den lille kavata killen har då, så vi tittade bara på de fina färgerna och kom överrens om att vi ska använda presentkortet som vi fått av släkten till att köpa någon ny pyjamas, några strumpor och kanske ett par nya brallor.

För nu på morgonen har nämligen Lindex lite frukostshopping med tema Littlephant, vilket vi tackar lite extra för och piper dit med mormor Ulla och Moder Tereza. Vad vi kommer hem med återstår att se.

Hoppas att ni får en bra start på fredagen, med eller utan frukostshopping!

Lägesrapport…

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=dNMbV0QZmXM[/youtube]

Som tur är sover Frank nästan hela nätterna och vaknar vid kl 6, så även i dag plus att vi somnade om en stund till efter att mjölkglaset var uppdrucket. Skönt. Och nu verkar allt vara i sin ordning och jag hoppas som sagt att det håller i sig, för när han inte sover är han som på filmen ovan, han pratar och skrattar och sprattlar om vartannat och det är ju så vi vill ha det. Bara så ni vet.

Hoppas att ni får en fin tisdag, det ska vi försöka med nu i alla fall!
Kram so long!