Turist javisst!

För en vecka sen vaknade jag upp i ett soligt London och fick ett otroligt sug efter att gå ut och fotografera. Jag frågade om Jocke ville följa med, han rynkade på näsan och tittade lite konstigt på mig, klockan var ju bara sju, sen gick han och la sig igen. Brorsan var lika trött men beställde en taxi via den där fräsiga appen som är baserad på GPS, vet ni vilken jag menar?

Hur som helst så tog jag en taxi en kvart senare med destination Big Ben. Jag menar, jag vill ju ändå se lite typiska turistattraktioner när jag ändå är på plats och dessutom ovetande om att vi skulle få en dag till i världsstaden på grund av missen av flyget. Så jag talade engelska med chauffören som om jag aldrig gjort annat, det visade sig att hans brorsa bodde i Jönköping och skulle hälsa på honom samma dag. What a coincidence.

Men i alla fall. Jag blev avsläppt utanför Big Ben och sen började min fotopromenad längs med Thames tillbaka mot London Bridge. Lite kyligt i skuggan men ack så vackert i solen. Jag mötte joggande Londonbor längs hela promenaden, jag gick ner på ”stranden” och plockade runda stenar till Frank, passerade Shakespeares place och tog en äggmacka på McDonalds. Förvånades över storheten i London Eye och detaljerna i broarna, stötte på historiska byggnader och moderna byggarbetsplatser.

Som ni ser blev det en härlig turistpromenad i en ännu härligare stad förra söndagen. Jag längtar redan tillbaka. Harmoniskt, tryggt och storslaget.

Och idag vaknar jag upp på ett hotell i Stockholm med min älskade man, vi har fortfarande lite kittel (nej inte en sån tung rackare) i magen från gårdagens Supercross på Tele2 Arena, men det kittliga får jag skriva mer om senare, för jädrar i min lilla låda vad det gick! Men nu blir det morgonmotion innan hotellfrukost.

See you later alligator!

 

नाश्ता, खाना, नाश्ता या लंबी पदों

Jävligt lurig rubrik kan man tycka, men enligt google translate står det ”frukost, middag, brunch eller långt inlägg” på Hindi där, vad vet jag.

Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket tapas som under den här minisemestern. Och från olika nationaliteter. Det har kittlat dödsskönt i kistan kan jag säga. Och mullrat lite åt andra hållet med, men det var det värt.

Vår första middag i London åt vi i Soho på en spansk tapasrestaurang efter en timmes väntetid på att bara få ett bord. Är man tillräckligt hungrig och sugen på att prova något nytt så tycks tålamodet vara bra att ha. Det lilla jag har ställde i alla fall upp för laget. Och när vi satt oss ute vid borden på trottoaren och fått vår mat var väntetiden värd besväret. Jag åt ostron och bläckfisk för första gången och det var inte alls så tokigt, ostronen med en touch av ingefära smakade delicious. Sen var det salami och skinka och annat gott som jag inte minns namnet på.

Där satt vi och tittade på onyktra britter med i mitt tycke för lite kläder på sig, men tydligen har de en lägre kroppstemperatur här, eller nåt. Det kryllade av folk med sommarkläder och bara ben. Samtidigt som jag var kall om fötterna och lite frusen från eftermiddagens engelska regnskur så tycktes vädret inte röra britterna i ryggen.

När den spanska räven rev en annan räv. Nej, jag bara skoja. När den spanska tapasen ätits upp gick vi hemåt. Med andra ord var fredagen utmärkt och den väntande sovmorgonen efterlängtad. Och På lördagen gick vi och gick och åt och åt första stoppet var på en närliggande marknad…

Som sagt har vi ätit så mycket gott att hälften vore nog och som kompensation på det relativt höga matintaget har vi alltså promenerat så att det har slagit gnistor om de snabba pjucksen. Men promenad eller ej. Maten var outstanding och jag vill helst slänga mig med svengelska för jämnan nu, haha. Och fortsättningsvis bara äta tapas när det är dags för middag på lokal. Och gärna indiskt.

I fredags åt vi således spansk tapas, i lördags till fruksot delade vi på godsaker från en marknad och till lunch blev det tapas från Peru, eller pubertansk tapas som jag sa, det är lite mer som om tonåringar skulle gjort det. Inget dåligt ord egentligen men kanske ingen kommande sensation inom gastronomin, eller vad tror ni? Och på kvällen köade vi igen och åt smårätter från Indien. Min brorsa kan fixa bra ställen alltså. Han har verkligen visat ett axplock av Londons godaste tapasställen och vi har hängt på trots köer och hutter av höst ända in i benmärgen, men som sagt, det var det värt.

Nu kan man ju tro att jag har koll på det här, men det har jag inte, det jag vill säga är bara att ska ni till London så kan jag tillsammans med brorsan som har koll rekommendera följande ställen;

Andina – Peruanskt kök med olika ceviche, nyttiga smoothies och fräscha smaker. Här hade Per bokat bord och när vi satt oss kom maten nästan på en gång. Mumsfillibabba. Meny och info finns här.

Dishoom – Indiskt hak med mycket mat, ganska lång väntetid för att få bord men när vi väl satt oss gick det rätt fort att få in maten. Vi delade på en si så där sex-sju rätter och blev så mätta att vi gick hem sen. Menyn hittar du här. Dessutom ville man dansa Bollywooddans när man gick på toaletten.

Village East of Bermondsey – Brunschställe med en gedigen meny för att sammanställa den bästa brunchen. Vi dealde på toast, skramlade ägg, lax, fruit cocktail och drack energigivande juicer. Just det här stället kanske inte var så originellt, men de hade fin inredning och himla god frulle. Check it out.

Ja, det här är nog det längsta inlägget på länge, men så får det bli. Jag längtar redan till när Jocke och jag ska äta Indiskt igen och drömmer om att Örebros saluhall ska bli lika sprudlande som marknaden vid den gamla järnvägsbron i London. Så det så.

 

 

Home sweet home

Yes asså, vi kom hem ordentligt. Samma plan som vi skulle åkt med igår från Heathrow kom och hämtade oss på London City AirPort idag, inga konstigheter. Dessutom är den flygplatsen precis lagom för Jocke och mig, om man som vi är där i pensionärs-reser-sällan-god-tid så kan det knappast gå fel. I går var vi som bekant i bankbranschen-reser-varje-vecka-tid vilket inte riktigt klär oss oerfarna resenärer, så då blir det ju som det blir, haha.

Så nu är vi hemma i det gröna huset igen hela familjen. Frank har haft det så bra man bara kan ha det hos mormor och morfar, Wilma blir omhuldad hos farmor och Janne och en extra natt för familjebilen i parkeringsgaraget gick endast på 75 riksdaler. Perfekt. Sen blev det ju förstås en missad dag på arbetet, men det ska jag ta igen minsann, don’t you worry Input.

Men nu sover vi, ett grande inlägg om maten vi ätit kommer senare i veckan och likaså det där med gatukonst och turistpromenad.

Sleep tight!

 

London levererar

Förutom den lilla fadäsen att vi kom fem minuter försent till säkerhetskontrollen igår och där med inte fick gå in till gaten så har den här resan varit fantastisk!

Ojojoj vilken stad jag får vistas i. Tack älskade bror för att du bjöd oss hit. Vi har upplevt marknader med allt från exotiska maträtter till fårskinnstofflor, besökt vintagebutiker och ätit fantastiskt god mat. Tagit en öl och ätit fish & chips på en pub, promenerat över stadens gator i våra snabba pjucks och förundrats över blandningen av byggnader. Vi har blivit häpna av gatukonst, varma i hjärtat av den liberala inställningen till livet och frusit av åsynen på lättklädda britter.

Men nu gör vi ett nytt försök med att flyga hem. Fler inlägg om gatukonst och ljuvliga middagar återkommer.

Hoppas att ni har en fin måndag!

 

På minuten…

Vi kom till flygplatsen, allt kändes bra, vi skulle hinna precis, vi hämtade våra biljetter, det blev lite strul eftersom Frank stod med men inte var med, det ordnade sig, vi gick på toa och skulle bara gå till gaten, genom säkerhetskontrollen och sen en snabbtitt på taxfreen och sen tugga tuggummi och flyga hem.

Men snubben vid säkerhetskontrollen bara tittade på passen snabbt och sa, no no no, something is wrong with your passport. Och pekade mot incheckningsdisken vid bokstaven A. What the fuck tänkte vi och sprang dit där snubben sa att vi skulle. Snabba steg, pulsen höjds och insikten om att vi kan missa planet blir allvar. Vi kommer fram till disken och damen säger likgiltigt no, you gonna miss the flight, go to E.

Nu bryter både Jocke och jag ihop en aning inombords. Scenarion om vad som kan hända om vi missar planet spelas upp som en film i huvudet. Böter på bilen, ny dyr biljett, inte träffa Frank idag och kanske avboka morgondagens arbetsplaner. Inte bra.

Framme vid E:t får vi förklarat att vi inte kommer hinna med vårat plan hem, trots att det ännu inte har gått. Jag börjar nästan lipa, svetten rinner och vi svär i kör, Jocke och jag. Och vi är inte ensamma. Men kom igen! Vi vill hem. Men för att komma hem idag skulle vi behövt 10000 kronor extra i vår reskassa och det har vi sannerligen inte. Men innan beslutet tas om att det är okej att åka hem imorgon så är det lite lätt frustrerande för två småbarnsföräldrar med bristande världsvana. Himla tur att min bror kan föra samtalet då jag inte riktigt fick ihop mina svengelska meningar.

Så om vi kommit några minuter tidigare till säkerhetskontrollen hade vi hade suttit hemma i soffan nu istället för i brorsans soffa. Och nu när vi fick en extra dag i London, när biljetten kostade en tiondel av ovanstående och när Frank är hos mormor och morfar en natt till så känns det okej. Det blev inte som vi tänkt men det blev bra ändå och nu lär vi oss något av det här. Smuggla inte och kom inte försent 😉

I´ll see you tomorrow Sweden!

 

Uppdatering från London…

Så här var det. Min brorsa tyckte att vi skulle komma och hälsa på honom i London, jag velade lite men sa sen självklart ja. Kruxet då var att jag inte hade något pass, det behövs liksom inte när man ska till Öland eller Laxå. Och så tänkte vi att Frank skulle få flyga flygplan så då behövde ju han oxå ett pass. Och då ska man inte tro att det bara är att pipa till polisen med sin pojke och fixa, givetvis inte. Det ska skrivas på papper från höger och vänster, tas gör givet att jag kan reglerna och så ska undertecknad svära och svettas på polishuset en vardagsmorgon strax efter åtta. Men när det är gjort, då kan man få hämta ut sina pass.

Så nu sitter jag här på flyget med Jocke vid min sida, lite lätt lock för öronen och tittar ut över molnen. Frank fick stanna hemma hos mormor och morfar, jag menar man kan ju inte se ut hur som helst på sitt pass. Gullunge. Nä, men vi ska bara på en lovely weekend så då får den underbara ungen vara hemma, trots eget pass och allt.

Och jag tycker att det här är fantastiskt, kanske inte själva flygandet för det är ju kind of scary, så att säga. Men fint att se en del av världen från ett flygplansperspektiv. Det mest fantastiska är att brorsan bjuder över oss till London, att vi ska få blicka ut från takterrassen och se London Bridge, äta god mat och slänga oss med svengelska och engelsk hittepåaccent.

So, my dear friends, I really hope that you will have a lovely weekend. Stay tuned and so long!

Uppdatering; man var visst tvungen att ha flightmode på planet så nu sitter jag i soffan och fixar innan vi ska gå iväg och äta frukost på en marknad. Ha en frtsatt fin kanelbullens dag, undra om det gills här med 😉