Dagens landskap

Jag hade på mig mina Graningekängor sen jag pluggade natur och skapande på universitetet. Benvärmare, dunväst, vantar, buff. Jag trodde som vanligt att jag skulle gå en runda i spåret på 3 km. Med raska steg, disco i öronen och solsken i blick. Ja, ni vet, det vanliga. Men så fick jag syn på landskapet till höger om motionsspåret. Det påminde om en akvarell av Ted Ström. Jag kunde inte motstå lockelsen att vika av från min dagliga rutt. Jag tänkte först att jag inte skulle bli lockad av utsikten och bara fortsätta in genom skogen.

Men nej, det blev en helomvändning, ner i diket, sidbyte och upp ur ett annat dike för att få vandra in i landskapet med kyliga moln och varm sol. Med ett flygplan som flög förbi, gnistrande snö och markerade fotspår. Graffitimålade avdankade militärförråd och slingrande stigar.

Dagens rastpromenad blev inte som vanligt, den blev utöver det vanliga och trots frusna fingrar av allt fotograferande från min iPhonny så gav promenaden mig mer energi än väntat. Jag är så glad över att jag arbetar nära naturen och att jag kan få mig en dos på 30 minuter varje dag för mig själv med skön musik och glada tillrop för att naturen är precis där jag är…

Himmel och pannkaka

Jag har en ny vision om mitt välmående. Jag ska som sagt gå en runda i skogen på min rast istället för att krypa ihop till fosterställning under en filt i soffan på personalrummet. Jag ska ta tillvara på min rast och inhalera frisk luft. För det här med migrän vill jag aldrig mer uppleva. Dessutom ska jag försöka få någon slags rutin på min träning, typ som i somras. Sen ska jag lägga mig tidigare och prioritera min tid. Däremellan ska jag träna på att säga nej.

Himmel och pannkaka vad bra det kommer bli.

Och till visionen har blivit verklighet mer än en dag så gläds jag åt det fantastiska skådespelet som himlen bjuder på när jag jobbar sent. Sent och sent, så sent att solen går ner. Vilket numera är ganska tidigt. Och då försöker jag peka mot skyn och visa de små liven att det är en väldigt fin himmel. Jag tror att de är med på vad jag menar, även om ett barn sa båt och pekade på himlen. Molnen kanske såg ut som en båt, eller vad tycker ni?

 

Grattis pappa Ove

Det har väl inte undgått någon att det är fars dag idag. Nej, tänkte väl det. Och eftersom även jag har en pappa så ville jag givetvis fira honom. Han påminde mig så klart, för sånt har jag inte riktigt koll på. Och tur var väl det för då hann jag ju fixa smaskiga presenter till både mor och far. För mors dag vet jag inte heller när det är och jag tyckte att det blev lite orättvist annars.

Pappa Pohlman fick en handplockad blombukett, delikatesser från en liten fin butik som mannen och jag hittade i Askersund, för övrigt den enda nyttan vi gjort den här helgen, annars har det som sagt varit fokus på sova, äta, fota. Mer om det sen. Hur som. Förutom brieost med tryffel, senap från Frankrike, lyxsalt och goda kex fick han en tidning av märket Top Gear och två trisslotter. Med en utdelad vinst på 25 spänn. Yes asså. Mamma fick smakfull vitlök, även den från Frankrike och en tidning om mat och vin. Bådar gott inför julen. Som om jag var orolig. Nej.

Som tack för att jag får vara deras dotter, inklusive man, bjöd mor och far på en smarrig trerättersmiddag där det skålades i bubbel och borde ha hurrats för Ove. På menyn stod följande; Västerbottenpaj toppad med kallrökt lax, oxfilé med potatisgratäng och kantarellsås samt en marängtårta med en touch av mörk choklad. Flott ska det vara på fars dag.
Så grattis bästa pappa Pohlman, Ove Pohlman. Och tack för maten.

Naturfotografer i sparkdräkt

Fördelen med att se soluppgången på hösten i stället för på våren är att man inte behöver gå upp så okristligt tidigt. Det räcker med att vara på plats strax innan klockan sju. Mannen och jag tog på oss våra sparkdräkter och begav oss ner till havet. En morgon som om det vore sommar. Vindstilla och behaglig temperatur, inga vantar, mössor eller höstjackor.

Råmande kor och hungriga får, gäss som talar i tungor och en havsörn som flyger förbi. Och så den fantastiska naturen, som jag tjatar om, var eviga gång jag befinner mig på Öland. Men det är svårt att låta bli, svårt att låta bli när det är precis så vackert som det är. Och ingen har gjort sig till för det…

Magisk helg

Som ni vet är inte internet på min sida när jag är på Öland, men allting annat tycks vara det. Men nu har vi kommit hem till civilisationen och internet, därför bjuder jag på en bildkavalkad från vår magiska helg. Senare kommer vissa berättelser och konstateranden från helgen att skrivas ner här, men först vill jag visa lite av mitt paradis. Igen.

Med risk för att bli tjatig alltså.

Soligt Småland

Genom ett soligt Småland färdas vi för att komma till vårt sommarparadis. Termometern visar en temperatur på över 20 grader. Solens strålar kastar sig genom skogen, studsar mot stammarna och leker tittut med naturen. Wilma utforskar rastplasten och vi äter medhavda mackor och nybakta bullar.

Rätt vad det är hamnar vi det mörkaste Småland. Himlen är för ett ögonblick gul som den gulaste påskkyckling. Men skogen skymmer och det blir som natt och alldeles stjärnklart. Alltså inte månklart (mitt nya ord), utan bara stjärnor. Endast bilarnas lyktor och Ölandsbrons sken lyser upp i mörkret. Vi svischar fram på landsvägen och kommer äntligen hem till sommarparadiset. Där kattugglan skriker i skogen, fladdermössen flyger förbi och där stjärnhimlen visar upp hela sitt register.

Och nu är vi här. Vi välkomnas av Britt och indianrena, solen skiner som om vi åkt tillbaka till sommaren. Wilma leker med näbbmöss och smyger fram i skogen. Jag göttar mig med mannen och inser att mer lycklig än såhär är nog svårt att vara…

Ut och njut

Vagn med tre förväntansfulla glada barn. Upp för backar i skogen, ner för backar. Svänga i skogen och skratta i farten. Komma till hagen och hälsa på korna. Bjuda på en äppelbit och prata kospårk, ”vad säger kon?”.

Titta på sniglar och sothöns. Köra i groparna så det skuttar i vagnen. Springa med vagnen så barnen bubblar av skratt. Komma ner till sjön och kasta sten så att det plumsar. Bli omringad av hungriga änder som tror att de ska få mat och peka och säga ”titta” (nej, änderna säger inte titta).

Få syn på fyra ståtliga svanar och prata med en gubbe som har armarna på ryggen. Springa hem med barnen i vagnen och vinden i håret. Bli den svettigaste pedagogen på hela Helianthus för dagen. Tro mig.

Men tänk så fantastisk. Få vara lite över ett år eller lite över 30 år och skratta, kasta sten i vatten, prata med kossor, kolla in sniglar, springa för glatta livet, hälsa på svanarna och nästan få en and i tummen en hel förmiddag…

Är inte det ut och njut så säg?

Hosta, stånk och stön

Första måndagen i månaden och varningssignalerna ljuder över staden. Om det skulle bli luftanfall eller liknande. Gud bevare mig väl för att det aldrig någonsin kommer inträffa. Men om, så hör jag signalerna, idag klockan tre fungerar de. Och jag skulle kunna gömma mig i källaren bland byggdamm och ”bra-att-ha-saker”. Men nu behöver jag inte det.

Men jag har egna signaler för mig, i form av hosta, stånk och stön. Varning för förkylning. Alltså. Jag tar i lika mycket som äpplet på bilden. Stora kinder fulla av baciller som hostas ut i luften. Äckligt. Men så är det. Smekmånaden för mitt immunförsvar är alltså förbi. Det är nu det börjas. Många i min omgivning, stora som små personer håller på med sina signaler, hosta, stånk och stön.

Men äpplet mår nog ganska bra, även om det ser ut som om det för tillfället har en lite krystad tillvaro. För övrigt så hittade jag det hos mamma och pappa. Och pappa Pohlman var inte sen med att ge det en make-over. Bara en sådan sak gör ju i alla fall min existens en dag som denna mycket mer glädjefylld, trots diverse varningssignaler.

Dagens dipp

Huttrar, fryser och snyter mig. Äter glass, Ipren och nyser. Från en sparkdräkt till en annan. Katt på skrivbordet, tangentbordet. Ut med snoret. Sova med mockasiner. Nerdragna rullgardiner. Barnbaciller tröttar ut mig. Energin sinar och glassen är snart slut. Kittel i näsan och Sverige på väg ut. Dålig backlinje tydligen. Det är okej för mig. Träna lite mer. Stå pall. Inte bli mer sjuk. Immunförsvaret sätts på prov likt landslagets trupp. Dåligt försvar, mål i baken. Trasiga benskydd och frusen nästipp. Det här är dagens dipp…

Skogens guld

Som jag letade, spelade in film, pratade med svamparna och undrade var skogens guld höll hus. Först plockade jag ett gäng som jag trodde var kantareller. Men jag kände mig inte helt hundra. Luktade. Luktade inte kantarell. Men de var lite gula, fast mer åt det orangea hållet. Och sen när jag tyckte att det var lagom för en giftstuvning så gick jag tillbaka mot stugan och snubblade över ett hav av kantareller.

Åh, lyckorus av kantareller! Jo, jag tackar ja!
Jag har aldrig plockat så många kantareller själv på en och samma gång. Jag blev så glad och förstod så fort jag fick syn på dem att det andra inte var kantareller, vad det var för svamp har jag ingen aning om. Lycklig och stolt som ett barn sprang jag hem men korgen till Jocke.

Nu ligger kantarellerna och göttar sig på varsin bricka i köket och imorgon ska jag rensa ordentligt, förvälla, frysa in och göra minst en kantarellmacka var. Yes asså.

Och, ja, jag vet att man inte ska filma i stående format, för det finns inte på bio, men det finns hångelsoffa så att man kan lägga sig ner på sniskan om det blir allt för snett. Tur att jag bara jobbar med en tagning och kortfilm…

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Ku3GPrDqlu0[/youtube]

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier