De där guldflagorna

Jag snurrar visserligen vidare i min existentiella karusell men jag anar att åkturen kan vara över snart, tänk så skönt det vore. Emellanåt går det så där fort som när Pippi Långstrump springer runt utav bara helvete och Kling och Klang ramlar i en hög när hon hastigt stannar. Metaforiskt så är det väl lite så, full rulle med styrning från konstapel av prestationsångest, men med en något dålig broms.

Säger jag högt vad karusellen drivs av så blir jag ju full i skratt. Och nu skriver jag väl i gåtor här, men det här med höstdepp och elände utan anledning är ju en jävligt stor gåta. Åtminstone för mig.

Därför har jag träffat en kurator två gånger, första gången var det inte särskilt muntert. Jag snorade upp ett helt paket av tårvänliga servetter och kände mig alldeles tom när hon frågade vilka tre saker jag ville uppnå den dagen. Konstpaus de lux.

Vara snäll. Inte arg. Och titta på julkalendern utan tjafs. Bara en sån sak, få kidsen att fatta traditionen och försöka vara tysta i 13 minuter. Omöjligt. Lämna rummet om man inte heller vill se är inte aktuellt för man vill ju ändå vara med på något vis.

Sen kanske det bara är jag som tycker att julkalendern är bra i den här familjen, som skrattar åt skämten som barnen inte förstår och tycker att det är en mysig grej att titta på tillsammans. Lite för höga förväntningar i vanlig ordning.

Hur som helst, senast jag var hos kuratorn så var det mer muntert. Jag kände mig gladare trots att jag fällde en och annan tår även då, hon tjatade vidare om de där guldflagorna i vardagen och jag mådde nästan lite illa över carpe fucking diem, men så kom vi in på kontroll och påverkan. Vad kan jag egentligen kontrollera och påverka?

Det är sannerligen bara mina egna handlingar, men ack så mycket energi jag lägger på att tolka andra, bli förbannad i tystnad, knyta näven i fickan, försöka passa in för att jag tror att det är så jag ska vara istället för att passa på att vara precis som jag är. Och så sa hon såhär, tänk som en hund, kan du inte leka med det, inte äta det, då kan du pissa på det och gräva ner det.

Så hej, pissa och gå vidare.  Och färga håret rosa. Det gjorde jag precis. Som flamingons näbb fast i min lugg. Det kanske ni får se någon gång. Nu ska jag minnas alla sommarens guldflagor och ta den rosa luggen och hoppas på skönhetssömn utan inträde på mitt ångestdrabbade tivoli 😉

Så ni vet. Sov gott godingar eller god morgon!

 

 

Karusellens kontraster

Jag ska väl inte hålla på och älta det här egentligen men jag förmår mig inte riktigt att komma på bättre tankar. Jag tittar på bilder från sommaren och tycker att det är helt sjukt att vi då kunde ta ett kvällsdopp hela familjen vid bryggan på Öland kl. 21.20, springa i vattnet och spegla oss i solnedgången. Och det är ju sånt man ska komma ihåg nu när man är dödens trött vid samma tidpunkt, det har varit mörkt som på natten sen kl 16.00 och det är svårt att lura sig själv till ljusterapi och gladlynta påhitt.

Jag har visserligen inte provat ljusterapi, men jag känner att det ändå inte funkar. Mig lurar man inte så lätt, haha. Kanske att lösningen är att fly landet till sydligare breddgrader. Men innan dess så ska jag fortsatta titta på ljuvliga sommarminnen. Och rätt vad det är så har jag ju kommit på bättre tankar, snön kanske kommer och ljusnar upp det hela och sen så är det ju vår igen.

Det är så irriterande att jag blir förbannad på mig själv, vad har jag att känna mig oglad över? Nej precis, inte ett jävla dugg. Jag har allt jag kan drömma om och lite därtill. Kom igen nu fru Hjortsberg, tänk efter, upp med smilbanden och försök se mindre ut som en ledsen hund. You can do it 😉

Och just det, inte nog med denna sinnesförvirring, jag har även varit förkyld i tre veckor vilket innebär, ingen träning, så klart. Men med tanke på att det är min bästa terapi så känns det ju extra drygt att inte kunna självmedicinera med motion och endorfinpåslag. Halsont i skrivande stund, irriterande så hälften vore nog. Om jag ändå var träningsfrisk, då skulle nog resten blir bra ganska fort.

Jag tror det är såhär, jag måste varit en björn i mitt förra liv, min själ tillhör en björnhona och har således gått i ide. Jag får se det så och försöka önska att jag blir en kanariefågel eller annat exotiskt djur nästa gång 😉

Men nu bestämmer jag såhär, hej då länge november, du kan dra åt schmelvete och välkommen december, nu tar vi omtag, famntag, hantag och kyss och kärlek så blir allt bra.  Så gör vi.

Önskar er en fin 1:a advent!

 

 

 

Tivoli i självkritik

Jag tror att min återkommande höstdepp anföll mig med buller och bång i år (synonym; med stort oväsen, ja, inuti mitt huvud), jag har liksom förträngt att jag sannerligen kan bocka av kriterierna för en ”årstidsstyrd depression”, särskilt med tanke på att sommaren var så magisk. Att jag har rest mer än någonsin tidigare i år och att Brittsommaren höll mg i handen i början av oktober.

Sen blev allting brunt. Och grått och dimmigt. Minns inte senast jag såg solen. Jag känner mig som väderprognosen, grå och tråkig. Som att jag spolat bort min kreativitet i ett varmt sommarhav, förlorat drivet till att motivera och inspirera andra så pass att jag helt sonika inaktiverat mina Instagramkonton. Skönt visserligen, men ändå.

Jag tycker ju egentligen att det är jätteroligt och att det är ett intressant socialt fenomen, men när applikationen ”skärmtid” på telefonen berättar för mig hur många timmar jag lägger ner på att scrolla igenom bilder efter bilder utan något egentligen syfte till ett bättre välmående så fick jag lov att ta en paus.

När det känns som att man har byggt upp ett tivoli av självkritik och inte riktigt förmår sig att hoppa av sin karusell byggd i gråskala så är det ju omöjligt att inspirera någon annan om jag inte ens hittar motivationen för att själv steppa upp.

Mitt förnuft får förstås nypa sig i armen var och varannan dag tack vare det fantastiska liv jag lever med min fina familj, men när jag utan anledning fäller en tår och känner mig otillräcklig, då är det inte jättemuntert.  Och det är ju ingenting som har inträffat, än att just hösten har dragit sin mantel över landskapet och att det lackar mot jul. Lite som när den första snön kommer och det blir kaos, man vet liksom om det men lyckas ändå inte förebygga och ligga steget före.

Så hold your horses, ni behöver inte vara oroliga, jag behöver bara en viss radioskugga för att istället lägga tid på det som jag mår bra av. Som det här, skriva av mig, samla sommarens bilder i långa rader och kanske till och med hinna måla något då och då. Försöka locka fram kreativiteten fast dagarna aldrig uppnår fulltgott dagsjus.

Jag tror att det kommer fungera, och min paus från Instagram kanske inte blir så långvarig eller så blir den det, jag ska bara analysera några varv till inne på mitt tivoli för att få svar på vem jag tror att jag är, vem jag vill vara och vem jag är. Låter allvarligt, är nog inte en sån big deal egentligen, bara börja tro på mig själv igen och fatta vad som är viktigt…

Så, let’s blogga igen. Upp och ner, hur som helst, glatt och melankoliskt, som livet är. Alltid finns det ju något att glädjas åt även om man skulle behöva ljusterapi dagarna i ända. Yeah well kul om du hittade hit igen 😉

 

Den 29:e mars…

Foto: Lena Larsson photography

Ja, då såg familjen ut såhär, med en två veckor gammal Erling och med en frodig mamma Hjort. Familjelycka, mjölkstinna tuttar, hormoner, svettningar, skör bebis, förväntansfull storebror och kärlekfull familj. Och med en grym fotograf som försökte fånga härligheten mellan amningar, gigantiska tuttar och liten bebis som prompt skulle vara vaken hela tiden.

I vanliga fall ser man ju dessa bebisbilder där ungen sover sig igenom hela sessionen och fotografen kan böka och stöka och gulla bäst hen vill. Men inte här inte, Erling ville vara med, nära, nära och helst inte ligga själv på någon pläd och vara fotogenique.

Men som sagt, med en grym fotograf blir det ju bra ändå och jag är så nöjd att vi gjorde detta, körde all in gällande dokumentation. Både gravidbilder och nyföddbilder, det kan jag verkligen rekommendera, även om man tar kort mest hela tiden på sin nyfödda gobit blir det sällan så bra som när man anlitar en fotograf. Så lurar ni på det tycker jag inte att ni ska fundera så länge till, boka Lena Larsson vetja, hon kan sin grej med råge.

Och nu då, ja, nu helt plötsligt är Erling sju månader, jag är inte lika fyllig (tack gode gud för det) och hemmet är tamigtusan färdigrenoverat (mer om det senare för det är värt fanfarer, stående ovationer, ett blogginlägg med versaler och en massa bilder) och vi kan vara en kärleksfull familj på heltid. Så. Himla. Skönt.

Dessutom kanske jag finner tiden till att blogga, för det tycker jag verkligen om, jag vill skriva av mig, få ut tankarna på tangenterna och visa er ett axplock av alla bilder som jag tagit det senaste halvåret. Det händer grejer liksom. Tex träffade jag några superhjältar i fredags, vänta ska ni få se.

 

Semesterlunk

20130727-194635.jpg
Hamburgarna ligger på grillen, potatisen är i ugnen, kladdkakan är bakad, bilen nytvättad, Frank sover i vagnen och på avstånd hörs romande kor och ett väl tilltaget ljudsystem för tal på en bröllopsfest. Vi har samlats här idag…du blir bara vackrare och vackrare…

Svalorna flyger högt i skyn och semesterlunken är ett faktum, den kalla ölen kittlar min strupe och halloumin är bränd. Rackarns. Allt är i sin ordning och Öland bjuder på fint väder, vindar från havet och kärringdopp…

Och igår var vi kungliga…

 

Ett mirakel

FärskGulleFrankOves spaBusungeKonstnärenÄlsklingenHej!

Det får vi ändå säga att det är, ett mirakel att få barn. Och för precis sex månader sen kom Frank till oss med storken. Det var ett jäkla flaxande och kraxande där på förlossningen.

Fast det där vet vi ju alla att det inte är riktigt sant, men det var svordomar och skrik ända nerifrån tårna, men sen så kom han fram den lilla krabaten. Och vi var bäst, vilken otrolig prestation egentligen. Så fantastisk härligt och konstigt och spännande. En liten skrynklig kille med tio tår och tio fingrar som vi var otroligt nyfikna på. Och som vi så klart fortfarande är.

Han är full av liv, springer i luften när vi lyfter upp honom, rullar runt på golvet, sprattlar omgivningen blöt i badbaljan och sitter stadigt och försöker flytta sig framåt genom en gungande rörelse likt en papegoja på en pinne. Det går sådär. Men han är glad, Frank, han är så himla glad att jag får dåndimpen minst en gång om dagen. Och blir han ledsen fattar jag ju oftast varför; trött, ny blöja, hungrig eller bara i behov av lite disco eller mina skönsjungande barnvisor. Han pratar ofta och mycket, gärna högt och otydligt, skrattar gurglande och vevar med armarna. Så, so far är livet som mamma alldeles ypperligt.

Och jag är så otroligt tacksam för att Jocke och jag fick ett mirakel för sex månader sen att jag nästan börjar böla. Den här kärleken alltså, att den kan vara så stark.

Grattis älskade Frank på din halvårsdag, det firar vi med att bege oss till Sveriges Hawaii…

 

Riche rach filibom bom bom

TaxiFlottFamiljenTjenaBrorsanBarhängFörrättMorbrorPohlman och jagRicheSparrisMenynBus

För några timmar sen kom vi tillbaka från en alldeles utmärkt dag i Stockholm. Jag tog pizzaracern och packade in mamma Ulla, pappa Pohlman och Frank sen begav vi oss till Hufvudstaden för att hälsa på min bror Per. Inte en dag för sent och inte alls så jobbigt som jag minns den där trappuppgången likt en fyr. De där trapporna som blev grädde på moset när jag var nära ett vansinnes utbrott då vi gjorde det berömda köket från IKEA som alltså höll på att knäcka mig.  Nu gick det som en dans med Frank i famnen. Upp och ner och ut på stan.

Fantastiskt väder, lyxig lunch och lagom med shopping. Och perfekt med pensionärstempo, ingen risk för skoskav och ypperligt bra takt för att Frank skulle nicka till i vagnen mellan turisttäta shoppingstråk.

Som ni ser intog vi en ordentlig lunch. Vi tog sommarmenyn rakt av och göttade oss på lite plock till förrätt, en helgrillad kyckling till huvudrätt (nej, inte en var, bevare mig väl, en på två) och kalla bär med varm vitchokladsås till efterrätt. Snacka om riche rach filibom bom bom!

Sen pep pappa Pohlman och Per ut till Djurgården medans mamma sicksackade vagnen enligt mina anvisningar på stadens gator, så vi fick oss en flicknäve storstadspuls och reafynd innan vi återigen packade in oss i pizzaracern och jag transporterade hem mina passagerare som om de vore kungliga.

De är kungliga. Min familj.
I love you all!
Puss och god natt och tack för idag!

 

Generöst tacksam

DaggenBrygganHarenLandmärkePrivatEldenGod morgonVäxtkraftMorgonstundParadiset

När vi kommer till stugan och möts av doften av solmogna smultron och fågelsång så blir jag alldeles varm i magen och lycklig i hjärtat, hojtar till Jocke och sveper ut med min hand, alltså komigen, hur bra är inte det här! Säger till Frank att om ett år när vi är här, då hinner jag inte plocka de där smultronen för då har du sprungit före, älskade lilla unge. Och när jag sedan hoppas att gästerna som ska bo där uppskattar det lika väl som mig blir jag som ett barn på julafton över min egen generositet och ivrig att stolt visa runt hur bra det faktiskt är där i skogen strax bredvid sjön…

Eller när jag är alldeles för pigg på solenergi som väckt mig i en strimma från fönstret och bara måste gå upp för att mötas av göken och fåren och havet i motljus samtidigt som Frank och Jocke sover vidare halvt ovetandes om min morgonpromenad tillsammans med hararna och kaninerna på Ölands östra sida.  Och när jag även där tar varje tillfälle i akt att dela med mig av min Ölandsexpertis som det sommarbarn jag är och som den Ölandstok jag för alltid kommer bli…

Eller när meningarna blir så långa att jag inte vet vad som hör ihop. Att det enda som räknas är livet och kärleken till mina nära och kära. När orden inte räcker till för att beskriva det vackra och när jag nästan blir religiös av tacksamhet för det mina föräldrar har gett mig och det som Jocke och jag nu kan ge Frank…

Jag är så generöst tacksam att ett fång med vallmo inte skulle vara bra nog, därför får de stå kvar och vaja i vinden, slå grönskan med häpnad och låta mig återigen bli hänförd av naturen, tack mamma och pappa för att ni fixat så bra…

 

Vilken långhelg…

NybadadParty partyVarsågodEkorren satt i granenÄlsklingarBadaSimma lugntGrillatKvällssolRulla runtHjortens gäststugaSjönDet senaste

En långhelg i stugan paketerad i långpanna med de godaste av ingredienser. Fokus på fix inför framtida hyresgäster. Bryggan ligger på plats, båten ligger i sjön, gäststugan har fått nya inventarier i form av klädhängare, hylla och hjort. Lister har spikats fast och el har dragits. Uterummet har fått partybelysning och gäster har kommit och gått. Männen och de större barnen har badat, damerna har stått på land med de minsta och slagits med myggen. Sveriges nationaldag och studentfirande har gått oss förbi.

Vi har ätit grillade hamburgare och hemmalagad pizza, kylt ner oss med blåbärsglass och saftiga jordgubbar, skrattat oss till tårar av tokigheter och tittat på Frank när han har kommit på knepet med att rulla från rygg till mage. För det var väl ett väldans rullande. Helgens mest upprepade rörelse, minst sagt. Svårt att komma tillbaka till ryggläge bara.

Och nu är vi hemma i stan igen, regent smattrar på fönsterbläcket, internet fungerar, katten är utmattad efter all jakt på möss, Frank får lite banan av Jocke och jag summerar och funderar, funderar på om den där åskan kommer hit och jag måste kura ihop mig och tänka på något annat…

Men innan dess bjuder jag på det här och hur det än är så har den här långhelgen varit utomordentligt bra och effektiv.  Och det känns som en bra uppladdning inför en ny vecka med nya äventyr och hokus pokus.

Hoppas att er helg har varit minst lika bra!

 

Laddar för hattrick

20130604-232803.jpg
Två morgnar i rad har Frank och jag gått på promenad i solskenet. Vi har sicksackat oss fram bland utsträckta sniglar, tittat på kor med kalvar, får med lamm och gäss med gässlingar. Ojat oss åt de supersöta andungarna och tackat livet för att vi har det så bra och inte kan ha det bättre. Spejat på fåglar, luktat på skogen och andas frisk luft.

Bättre start på dagen går banne mig inte att få. Fast det är lätt att glömma bort det där vackra utanför fönstret när sängen är så skön, Frank ligger och skrattar och vi kan somna om igen. Men som sagt, två morgnar i rad, kan det bli en tredje?

Det återstår att se, bäst att sova om jag ska fixa hattrick på tidiga morgonpromenader i fantastisk miljö…

Sov gott godingar!

20130604-232928.jpg