Samlingen

Nu ni. Nu är det inte många skålar kvar till min samling är fulländad. Fulländad i den bemärkelsen att min fina hylla är full. Fulländad så att jag kan ha en flott bjudning för tolv personer där desserten serveras i dessa skålar.

Hyllan, ja, den ser redan överfull ut kan tyckas, men de små skålarna upp till höger är bara utfyllnad. Där ska det så småningom stå två skålar i den stora modellen. Utfyllnad och utfyllnad, de är ju också väldigt fina förstås. Men nu har jag som bekant snöat in på att det är de stora skålarna som hör till samlingen. Frågan är vilka två som ska göra samlingen perfekt. Jag tänker att den koboltblåa skulle sitta som ett smäck, men vilken mer?

Och vet ni, sen senaste rapporteringen om mitt Marimekkobegär så har jag köpt en stor grön, en granat och en rosaoliv. Och den. Rosaoliv. Den är verkligen en rackare för sig, den är nämligen kameleonten i flocken. Nu är det ju svårt att bevisa för er genom fotografi, men det är samma skål på bilden med min hand. När jag tog kort med blixt är den nästan röd och utan blixt grön. Så bilderna överst är med blixt och nederst utan, ser ni var i hyllan kameleonten står?

Det här fascinerar mig, och ibland går jag runt med skålen i handen bara för att se var den är grön och var den är rosa. Haha. Ja, lite tokig är jag allt. Men annars skulle jag inte vara jag.  Så skål på er, Marimekkoskål!

 

 

Guldtips

Om man får såhär tråkigt som jag har haft det, likt en torr sur citron, och råkar ha lite guld över. Då tar man sitt guld och lämnar in det hos någon som tar betalt för det. Lämpligtvis till en guldsmed eller i en smyckebutik. Sen botar man sin surhet med en ny pryl. Eftersom jag är lite av en pryttelsamlare så är det ett bra botemedel för mig.

Så det gjorde jag, nästan som när man tappade en tand när man var liten. Man la tanden i vattenglaset på nattduksbordet och dagen efter låg det en tia i glaset. Magi. Nu kan man säga att jag bytte guldet mot en lampa. Perfekt. En tur till Jacobsons möbler, en lampa på rea och bums så känns det lite bättre. Och i och med det fick jag möblera om med belysningen.  Så nu lyser det som bara den i sovrummet och så står Mr Big och bevakar ”Arka” stolen i vardagsrummet. Fint som snus.

 

Tant Eda städar…

Om det nu skulle vara så att någon har undrat var jag har tagit vägen så har jag bara varit i garderoben. Där hittade jag bland annat den här godingen, tant Eda. Hon med det korta krulliga håret, röda läppstiftet och de gamla 50-tals bågarna. Hon är lite lurig hon, kanske därför som jag hittade henne längst in i garderoben, precis bredvid den där tjuvrökande fultomten som sitter gränsle över en gammal overheadlikande pryl… Innan var det nämligen direkt omöjligt att se varken Eda eller tomten för allt bös.

Förutom dessa fynd som en helkväll med Eda har jag nu fått bukt på pyssel, lego, kläder och skor. Här samsas mina fräsigaste converse med mästerkattens stövlar, mina slitnaste Dr.Martins från högstadiet med symaskinen, väskor med eller utan pinuppor och mammas gamla plisserade klänning. Sommarjackorna hänger uppradade på gamla hängare och väntar precis som Eda och jag på våren. För när det är lättare att åka skridskor till jobbet än att gå, är det inte konstigt att Eda har gömt sig längst in i garderoben och inte tänker komma fram förrän gatorna är sopade och risken för benbrott är minimal…

Nåväl, det är fortfarande en del bös, beroende på vem du frågar, men nu är garderoben återigen en så kallad walk-in-closet. En kasse ska till myrorna, en annan till slöjden och en tredje till förrådet. Och som sagt, nu får det gärna bli vår så att Eda får användning av sina 50-tals bågar i vårsolen och så att jag får ta fram mina färgglada jackor…

 

Pimp my bathroom

Att snygga till ett badrum i en hyreslägenhet är minsann inte det enklaste. Särskit inte när kaklet är, låt mig säga gräddsåsbeige där det även förekommer plattor med någon slags ros i relief. Men jag har gjort mitt bästa och inhandlat kakelplast på den enda riktiga färghandeln i Örebro, dvs. Magnussons färg. För att skoja till det lite extra så valde jag en plast med bilder från New York, fast bara på en och en halv platta, de andra är svarta.  Jag tycker att det blev fint, fast svårt att dokumentera. Nåväl, att kissa i New York är väl ungefär som att kissa i Örebro, I guess.

 

Flitens lampa

I måndags lämnade jag in mina pysseluppgifter till tidningen Frisksport. Av bara farten hade vi helt plötsligt två nya taklampor. En till ateljén som verkligen lyser upp de mörka eftermiddagarna, så nu kan jag arbeta längre med mina tavlor innan jag börjar kisa med mina nya falkögon. Jag behöver inte ens kisa, blir snarare bländad av flitens lampa, som mamma hade sagt.

Den andra lampan blev till hallen, lyser inte alls lika starkt men passar bra där. Ser ut som gubben Pettsons gamla hatt. I och för sig var hans hatt inte svart, men det är den här. Lampidén fick jag från någon inredningstidning, onödigt att behöva betala en herrans massa pengar för att få en tjusig lampa till hallen. Mycket enklare att göra en själv. Så håll i hatten!

 

Detaljer

Jag har en känsla för detaljer. Jag gillar detaljer. I vårat hem finns många saker att titta på. Jag tycker ju såklart att det är bra med saker. Gärna små saker som dyker upp antingen för sig själv eller i samlad trupp. Gärna med matchande färger. Saker som man kanske inte ser på en gång men som man upptäcker lite senare. Lite som med mina tavlor. I hallen finns det t.ex. en världskarta i taket, ett svärd i paraplystället och en keramikfigur under hallbordet.

Två av mina senaste prylar fick bli kompisar idag. Förra veckan lämnade jag plasma, det där vita i blodet, bra för att hjälpa andra och så. Då i alla fall valde jag en fin burk som belöning för att sjuksköterskan stuckit mig i armen och dessutom tömt mig på 5 dl plasma. I burkens lock står det, den som spar han har. Jag är ganska dålig på att spara på sånt som går att äta, så därför tyckte jag att det var en lämplig burk för mina visitkort. Mina som i dem som jag har fått nu när jag är inne i det här med nätverk och företagande.

Bredvid burken står en stor skål. Om man nu kan kalla det för skål. Jag köpte den dock inte för det ändamålet, men innan jag har omvandlat den till en finurlig hallampa så får den agera skål. Dagen till ära hade jag även köpt lite rosor för att förgylla kontoret. Är det inte fint så säg?

För den som är uppmärksam och har koll på Anna Ileby, så ser man en av hennes fantastiska teckningar på bilden längst till höger. Kolla hennes förtjusande blogg så känner ni igen bilden, den som är bredvid Roy Lichtenstien.

 

Direktör Sängbord

Vi har länge tittat efter sängbord, men inte hittat några som vi gillat helt och hållet. Så idag verkställde jag en idé som jag har haft ett tag. Nämligen att jag skulle göra sängbord av gamla portföljer. Jag åkte till Bra & Begagnat och tömde hyllan på avdankade direktörsportföljer. En hel kundvagn blev full. Och mitt sängbord kostade endast 350 kronor. Det tycker jag är bra.

Spännande att fundera på vem som har burit omkring på sina viktiga eller oviktiga papper i dessa portföljer, vissa med koder och andra med extra många fack. Nu är portföljerna uppradade och liknar en gammal stereo, påminner mig om den tiden då jag kunde kalla mig DJ. Alltså på högstadiediscona. Då var jag minsann DJ, och den där förstärkaren som alla sladdar skulle in i, just den påminner mitt sängbord om nu. För det är bara mitt. Det fanns inte tillräckligt många portföljer för att J skulle få ett. Men han ska få ett sen, för han gillade det.

J fick en grön gubbe istället, med ett loveletter på ryggen. Han bor hos oss nu, den gröna sköna gubben, för Pricken bor ju i skolan eller alltså på mitt jobb. Jag sydde med andra ord ihop en bredbent kärleksfull grön filur till min love. Jag har till och med sytt in en lapp, så det ska se lite proffsigt ut, på lappen står det givetvis Deermountain. Så är det med det.

Förresten, om jag skulle sälja sängborden skulle de heta Direktör Sängbord, bara så ni vet.

 

Bobby

Jag har en kanin. Han heter Bobby. Eremo har döpt honom. Han har varit hemma och suttit på vakt hela sommaren. Så när jag skulle hälsa på honom och säga att vi är hemma nu, fick jag syn på hans soleksem. Bobby har fått pigmentförändringar. Först trodde jag att något djur hade flyttat in i hans päls, men insåg att så inte var fallet. Bobby har sonika fått utstått sommarsolen, stekandes i köksfönstret. Tur att han inte blev en platt pöl av plast. By the way, Bobby lyser i mörkret. Om man tänder honom.