Man, jag, ni kan ju tycka att jag kanske inte träffar på lika mycket folk som på mina tidigare arbetsplatser. Folk som i olika sorts människor alltså. Nu träffar jag oftast samma småfolk. Och det är bland det bästa jag vet. Just för att det är samma människor som jag får se utvecklas.
Men i alla fall.
Man, jag, ni ska inte tro att det bara är samma folk dagarna i ända. I fredags kom till exempel en dam med stavarna i högsta hugg och knackade på av ren nyfikenhet. Hon hette Gudrun och undrade om vi hade öppnat och var stigen i skogen tog vägen, samt att det var lite synd att huset står just där det står, för där brukade ju Gudrun plocka kantareller vid den här tidpunkten på året. Men hon var ändå glad och jag försökte locka dit hennes barnbarn. Och kantarellerna som Gudrun brukade plocka, de fanns kvar, för de plockade jag igår.
Och så idag, en ny rolig gumma. Efter lunch när några barn fortfarande sover och andra har vaknat kör en liten rödbetsfärgad bil in på handikapparkeringen som är precis utanför vårt fönster. Inget konstigt, bakom ratten sitter en dam som vi tror är en mormor eller farmor. Även hon knackar på närmsta dörr, just den dörren går inte att öppna på grund av larm. Vi visar henne runt och jag möter henne.
Det visar sig att den här damen är så vansinnigt kissnödig att hon har stannat hos oss för att hon behöver låna toaletten. Hon har kört från Stockholm och ska till Arboga. Hon har med andra ord kört för långt i jakt på en toalett. Hon berättade att hon höll på att bli tokig för att hon var så kissnödig och att hon egentligen borde tagit tåget, men hon hade så mycket saker med sig för att hon skulle till sin dotter som bor i Arboga.
Damen fick givetvis låna toaletten, service mina vänner, service. Sen fick jag tala med dottern i telefon, följa med damen ut och peka med hela handen att hon skulle svänga till höger för att åter komma ut på E18 och följa skyltar mot Stockholm.
Jag hoppas verkligen att hon hittade till sin dotter och att hon tar tåget nästa gång. Jag är glad att Gudrun inte hittade kantarellerna och jag hoppas att tidigare innehavare av bilen Urk gjorde en riktigt god kantarelltoast. Samt att jag ser framemot att träffa mina små kunder imorgon och ge dem en god service.
Alltså mitt arbete. Jag kan upplevas som tjatig, ja. Men jag trivs så att jag nästan får dåndimpen. Inte nog med att avdelningen ”kryllar” av glada barn, hela gården är full av små djur. Är det inte en groda, en trollslända, en snok, några myror, en spindel så är det en liten, liten salamander. Och gården är fantasisk, det vissa skulle kalla för en hel skog har vi på vår gård. En alldeles egen liten skog. Med små djur, en och annan kantarell och så barn i reflexväst. Idag hittade vi den här lilla rackaren. Tjusig som få.
Uppdaterat: Det är en skogsödla.
Precis när jag tror att jag har sopat upp det sista riskornet så uppenbarar sig ett till. Inte alldeles framför ögonen så som jag kanske skulle kunna tro. Nej, det har precis blivit tillplattat och insmetat i den nya mattan. Och det är förmodligen jag som har gjort det. Jag har trampat in riskornet i den nya mattan med mina begagnade fake-foppa. Hade jag inte haft mina nya inneskor hade det blivit en kamp mellan den nya mattan och mina strumpor. En match om vem som skulle få det där sista riskornet utsmetat på sin ludna yta. Strumpan eller mattan. Jag har börjat försvara mina strumpor nu. Fått en rustning av min mor. Det är slut på insmetade rester i strumporna, ingen mer kamp för strumplästen.
Men maten, den är ta mig tusan fantastisk. Att ha en egen kock går inte av för hackor. Det måste jag säga. Sen att det hamnar en obetydligare portion på golvet, det hör liksom till det här med 1,5 åringar. Och det finns ju både sop och inneskor så då är saken biff så att säga, även om det just idag var en fantastiskt god Chili con carne!
Jag gjorde det igen. Gick till Life. Hittade ett par sköna skor. Snygga, nja, men praktiska och sköna, dessutom med lite lagom ”frökenklack”. Men eftersom de fortfarande inte arbetar med service så ville jag inte handla där. Så då struntade jag i det. Istället rotade jag längst inne i mammas och pappas garderob, och där uppenbarade de sig. Ett par fake-Foppa. Mammas oanvända.
Åh, om min bror läser det här så vet jag att jag får en tillsägelse. Foppa är inte okej. Men som dagisfröken, förskollärare för tusan, så är det okej. Mer än okej. Nästintill perfekt. Så idag har jag studsat runt i ett par fake-foppa.
Och till en annan gång, om jag nu skulle gå till den där butiken för fjärde gången utan att få ett hej, så har pappa Pohlman lärt mig en sak. Såhär går den saken till. Jag går fram till expediten och pekar på mig själv och säger övertydligt ”kund”, så att expediten förstår att jag hade för avsikt att handla, sedan pekar jag på mig själv igen och säger ”ej kund”. Sen går jag därifrån. Så gör tydligen Pohlman, inte så tokigt kanske.
Efter en välbehövlig sovmorgon trodde jag aldrig att jag skulle kunna prata utan att hosta eller tvärtom. Jösses Amalia. I går när jag gick och la mig med en sup hostmedicin i strupen så trodde jag på fullaste allvar att jag skulle känna mig bättre idag. Hade statusraden på Facebook gått att prata in hade både ni och jag förstått att så inte är fallet. Lika illa som igår alltså.
Trots det åkte jag till jobbet där jag fick ny energi och sattes på prov då brandlarmet brakade loss strax innan klockan 14. Joråsåatt. Upp med barnen som knappt vaknat från vilan, ut ur huset, kontrollera, räkna in. Som tur var ringde Securitas lika snabbt som larmet kom igång, jag hade telefonen och svarade först att jag tror att läget är okej. Men ack så fel jag hade.
På en annan avdelning hade rummet blivit rökfyllt. Satan i gatan! Där låg nämligen några papper som precis hade tagit eld på spisen. Av någon anledning blev jag lugn, ropade in kocken och vi löste situationen.
Då var läget under kontroll och inga brandmän behövde rycka ut, även om det hade varit finfin fredagsunderhållning för våra barn. Men vi behöver ju inte överdriva.
Summa summarum, det går vansinnigt fort när faran så att säga är framme och glöm för tusan inte att kontrollera spisen när det finns barn i närheten!
Jag vet att jag ska vara med i Örebroar’n snart, men att det skulle vara så snart som idag det visste jag inte. Fast jag hoppas verkligen att det blir ett reportage också. Nåväl. Det var min chef som uppmärksammade mig, hon är nämligen med på framsidan. Heja! Heja!
Om ni vill läsa hela tidningen kan ni göra det här. Och ett tips är att kolla extra noga den 21:a september, då har jag nämligen hört rykten om att jag ska vara med. Till dess, som sagt, för hundrade gången, kom på Pecha Kuchan imorgon!
Skrivet den 7 september 2011 i kategorin
Business,
Helianthus |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Googlade lite på begreppet angöring och även om det kommer flest träffar gällande båttermer så är det tydligen så att det innebär en snabbparkering där in- och utlastning sker. Och i det här fallet av barn. Vi får helt enkelt läsa på lite mer noga. Vi och vi. Jag. I alla fall innan jag tar kanoten till jobbet nästa gång. Även om det skulle vara en sjuhelvets bra service, att kunna lägga ankar vid förskolan, direkt från Hjälmaren. Kanske tål att tänkas på trots allt…?
Jag tror bestämt att mitt arbete har fått fel skylt till parkeringen, såvida det inte är planerat att göra en liten hamn på två parkeringsrutor, för i sådant fall kan jag ta kanoten till jobbet i morgon. För det här med att angöra hör väl ändå till båttermer, skepp och hoj och sånt?!
Det berättade i alla fall en pappa för oss i dag. Att det borde blivit fel skylt. Angöring – anhörig…
Men roligt är det. Extra roligt är det efter nästan 11 timmar på bästa förskolan tillsammans med de grymmaste kollegorna och de härligaste barnen. Fast barnen var sannerligen inte där i 11 timmar, nej, hujedamig. Men vi pedagoger var kvar och planerade och pysslade. I morgon får vi se om barnen ser vad vi har gjort. Joråsåatt. Skepp och hoj!
Nu är jag parkerad. Kvar på gården. Lämnad till John Blund. Som en cykel som ska sova över i förrådet och paxas till morgondagens aktivitet. För jag lovar att vi ses imorgon. På samma ställe. Nu trött och färdigtrampad. Inhägnad och hungrig. För lat för att tanka men tillräckligt kvick för att hoppa på första sömntåget. I morgon alert i solljuset och flitig med att uppmärksamma skuggmönster och glada barn. Charmas av dess fina flin och njuta av min tillvaro. Men nu, som sagt, som en lämnad cykel trött och matt…
I dag gick vi på vår andra utflykt tillsammans med barnen. Och vad tror ni händer?
Leader L fick givetvis en snigel i stöveln. Det är tydligen lite så vi jobbar, vi pedagoger på lilla Tallen, som om vi inte lättar upp stämningen i vanliga fall. Kom igen. Vi har roligt på jobbet, men när någon får en snigel i stöveln så kiknar vi nästan av skratt och det blir samma procedur som förra gången för barnen. De tittar skeptiskt på oss och efter en stund skrattar de med oss.
Och även om vi tycker att det är kul och intressant med skogen så blir det inte alltid som man tänkt sig. Lastbilar är det mest spännande som finns. Grodor är ganska roliga, men det blir lite dumt när de nästan dör för att ett barn trycker så hårt på den.
Först hör jag player E säga, ”oj, titta en groda”. Då kommer barnen dit och nyfiket tittar på, pekar och följer efter. Sen hör jag player E igen, ”oj, nu dog grodan”. Happ.
Vi kan säga att vi arbetar vidare på det här med liv, djur, titta och klappa snällt. Exempelvis. Lastbilar som passerar förskolan i spridda skurar är inget vi har på schema men det kommer som en bonus var och varannan dag, och tro mig, det är succé!
Skrivet den 24 augusti 2011 i kategorin
Helianthus |
1 Kommentar
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
