Lyxmåndag från morgon till kväll. Från tidig promenad och träning i ömsom solsken och ömsom duggregn till frukost på trappen och smaljeans på stan. Spatsera med mamma och spendera åt Frank. Presentkort och pengar från nära och kära till plagg som Frank snart kan bära.

En kaffe hos Kaffemästaren och en macka från BaraVara, fyra timmar senare och vi är klara. Ärenden uträttade och plastpåsar fyllda. Färgglada plagg och en Alfons i pyjamas, det är ju så att man bara vill kramas.

Från stadsluft till landetlunk och joddel med Frank hos mamma och pappa. Vidare hem igen och piff inför middag med jobbet. Håll i hatten, mamma Hjort har varit på galej. Trerätters på Harrys med ett lagom ståhej.

Mumsfillibbaba och tack för mig!

Idag hade vi lite sommarfest på jobbet med barnen och föräldrarna. Under tiden som Leader L och Player E styrde upp godsaker med några barn tog jag med mig en handfull gullungar ut i skogen med siktet inställt på blommor. Först fick alla barn varsin blomma att hålla i, sen fick de en till och då berättade jag att man kan kalla det för bukett. Det kanske är fel när det bara är en blomma och en kvist hundkex. Men nu säger vi att fler än en blomma är en bukett.

Såvida de håller blommorna i samma hand, jag fick nämligen frågan, ”var är min bukett då?”, när ett barn stod med en blomma i varje hand. De är ju så söta så. Sen sprang vi vidare i skogen, bort från myggen och mot fåren och kossorna.  För satan i gatan vad mygg det var. Så fort jag stod still hade jag fem i varje knäveck. Uschamig. Stackars barn.

Men de gick ingen nöd på dem. Vi mötte en katt, pratade om blommor och lät som kor. Jag kan säga att jag var vansinnigt snabb när ett barn närmade sig elstängslet för att kunna se korna bättre, då hoppade jag nästan ur stövlarna. Men ingen skada skedd och fortsatt tur med glada barn.

Sen på eftermiddagen dukade vi upp till fest. Godsakerna som mina bästa kollegor hade fixat var lite för goda. Leader L hade gjort en otroligt god jordgubbstårta, dessutom så stor att den skulle räcka till ett helt regemente. Med andra ord kan jag äta tårta till frukost imorgon. Vilken lycka. Till på köpet fick vi fröknar varsitt fint ljushus, eller vad det heter, men eftersom jag tog med en bit tårta hem så glömde jag min present. Kan ju inte tänka på allt.

Tack för idag bästa kollegor! Utan er vet jag inte hur det hade gått.

Det var ett tag sen vi var på utflykt med barnen på jobbet så därför tog min cykelabstinens beslutet att cykla en runda i solskenet. Hur härligt som helst. Blek hud och mjölksyra i benen, glada tillrop från barnen och beskyddande svanar med fräsande ljud.

Vi som i Fröknarna Tall tog med oss tio barn, slog oss på låren likt Kajsa Bergkvist inför guldhopp och begav oss i väg i den svenska naturen, en idyll nästan bättre än en skolavslutning. Barnen ropade ”heja, heja!” när vi trampade på i nedförsbackarna och ”mera, mera!” när vi stod still i uppförsbackarna. Vi hälsade på fåren och korna, tittade på fåglarna och fick åskådare som blev alldeles till sig av våra utomordentligt bra cyklar.

Med andra ord en fantastisk dag på jobbet och nästan som en nostalgisk skolavslutning.

Foto: Niclas Nilsson

Jag kan inte säga det nog många gånger. På mitt jobb finns en grym kock. Och han lagar alltid så god mat så det är vardagslyx veckorna långa. Och i helgen fyllde han år och jag fick äran att köpa presenter till honom från alla på jobbet.

Självklart köpte jag bara det som jag tyckte var fint, och kanske lite för färgglatt och offensivt för kocken himself, men äsch. Till råga på allt fick jag ju lov att knåpa ihop ett rim…

Grattis till vår bästa mästerkock
om kommunen visste skulle de få en chock
över att Kottebo har en guide michelin i sitt lag
fixar fantastisk mat, dag efter dag
vi säger tack för maten
och för att du diskar faten
Fast det här med kaka…
du kanske ska träna lite på att baka…

Och, Niclas, han är inte bara kock, han är en hejare på att fotografera också. Vad gillar ni hans bilder? Den på hans hund tycker jag är väldigt fin.

Å du Niclas, tack för att du jobbar där jag jobbar och ser till så att barnen och jag får god mat. Jämt.

Jajamensan. I dag hade vi planeringsdag på lilla Tallen. Eller så särkslit mycket planering blev det inte, snarare effektivitet á la move that bus. Vi gjorde sonika om lite grann och pimpade vår avdelning för vårkänslor och läsvila i nya soffan.

Satte upp lampor, sydde kuddöverdrag, lånade böcker på bibblan, fixade två bokhyllor av tavellister och gummiband, kaklade om i köket med hjälp av kakelplast och satte upp en fin spegel så att barnen kan spegla sig efter julledigheten.

I morgon är vi och barnen på plats igen och redo för en vårtermin full av nya äventyr. Det bästa av allt är att vi kan läsa oss till många i vår nya fina röda soffa. Yes asså!

Det ska minsann vara tjusigt även på dagis, i alla fall om jag får vara med och bestämma, och det får jag ju tillsammans med Leader L och Player E, det är då det blir som bäst.

En kylig promenad efter lunch. Kameran hängandes runt halsen och musik i hörlurarna. Ett hjärta på en pinne och ett ICA Maxikvitto på en stig. En hund nosar förbi med sin husse och dimman rullar in över Rynningeviken. Kylan biter tag i låren och jag får ny energi av naturen. Trots ilningar i kroppen av vintern. Pulsar genom snårig skog med tunga kängor. Sätter mig på huk och letar vintermotiv. Detaljer i naturen. Växter som fått ett täcke av snö och ett landskap som täckts av älvor. Blir blöt i rumpan av hukande fotografering. Skyndar mig tillbaka med risk för att jag glömt tiden. Blivit fångad av älvorna. Frusna fingrar och nyvakna barn. Från lugnet i det vita till energin i all färg. En kylig prosa med taggiga tistlar som står stadigt i vinterlandskapet och är uppkäftiga mot snötäcket…

Egentligen börjar jag sent på tisdagar för att jag stänger, men i morse var hela skaran av pedagoger på lilla Tallen samlade 06.45 för att fixa till luciafirandet. I slutänden innebar det att jag spenderade 11 timmar på jobbet idag. Men det gör inget. För det blev succé. Som tur var sjöng vi inte luciasånger i 11 timmar, det hade blivit outhärdligt. Men i morse, då sjöng vi glatt tillsammans med föräldrarna när barnen tittade iakttagande på oss och gav oss stående ovationer efter varje sång.

Barnen är som sagt 1,5 år, ungefär, så någon vidare sånginsats från deras sida blev det inte, men de var söta som socker. Tomtar, pepparkakor och lucior.

Vi hade pyntat avdelningen högt och lågt, lånat julgranen från stora rummet, ställt ut ljuslyktor som barnen gjort så att det lyste fint längs husväggen. Kocken hade bakat lussebullar och vi hade som sagt bakat pepparkakor. Och vi fick varsin tjusig temugg inklusive te av föräldrarna och barnen. Tack. Tack. Väldigt fin present med tanke på att jag inte är så förtjust i blommor då jag vet att jag är en dålig vårdnadshavare för levande växter. Snittblommor går bra.

Summan av kardemumman är ändå att den här luciaaftonen var ljuvlig. Blödig som jag är fällde jag nästan en tår när jag såg hur fina alla barnen var. Och även om det var mysigt och fint och allt det där så är det skönt att det bara är lucia en gång om året.

I fredags var vi ute och åt på Wongs med jobbet. Vi röstade bort julbord och fick smaka på andra godsaker än rödbetssallad och Jansons. Jag åt kycklingfilé med mangosallad och vitlökssmör. Väldigt gott. Jag förhandlade även till mig en efterrätt i from av någon indisk glass. Tack Helianthus för det. Sen gick lilla Tallen vidare till Wobbler för en drink innan det var dags för hemgång. En mycket trevlig fredagskväll med bästa kollegorna. Och har ni inte ätit på Wongs rekommenderar jag det varmt. Väldigt smakrik mat.

Att få vara service dagarna i ända ger mig energi, det är mitt bränsle. Mitt bränsle är att få leka med barnen på dagis, att få krypa runt på golvet, köra snabba leksaksbilar, skratta tillsammans och upprepa ord, försöka sjunga sovvänliga vaggvisor, vara kreativ, få barnen att måla konstverk likt Jackson Pollock, få bygga tårtor av sand med smak av äpple eller hallon, få hoppa i vattenpölar och bli förvånad när det skvätter upp i pannan.

Att få vara service för nyfikna föräldrar vars barn ska börja på Kottebo gör mig sprallig som ett barn på julafton. Jag får energi av att marknadsföra, skina ikapp med den gula pikétröjan (numera höstgul, dvs. gröngul pga. tvätt) och i en mening med föräldrarna avbryta för att sätta mig på knä och kasta en boll till barnet bredvid. Jag har som sagt hittat mitt arbete, mitt hem på vardagarna.

Tänk vilken lycka. Få leka med barn, utforska och utveckla samtidigt som min diagnos, service/social kompetens kommer till nytta. Det är nästan så att jag får dåndimpen. Och särskilt efter en sån här vecka, där jag mer eller mindre bott på jobbet. Jag kommer hem och är sliten men glad, det rasslar sand ur kläderna och partypinglan är ett minne blott…

För att väga upp den milt sagt hektiska veckan på jobbet bjöd naturen på ett skådespel utöver det vanliga idag. Fast som snart kommer höra till vanligheterna. Den där frosten.

Vi gick på en liten utflykt med barnen och jag hade kunnat krypa omkring på marken hela vistelsen om det inte var för att jag arbetar som pedagog och inte naturfotograf. Men som ni ser försöker jag kombinera de båda yrkena och oftast går det bra. Idag gick det bra.

Och jag tycker att det är så himla vackert när frosten klär in naturen i dess glitter. För att inte tala om droppen på det gula lövet som förmodligen blev så överraskad av kylan att den av bara farten frös till is… Ser ni förresten att det ser ut som att det är en liten hund i bubblan. Eller huvudet på en giraff.