Det är inte precis en nyhet att det börjar bli kallare ute, att hösten så sakta börjar talla på den stundande vintern. Nyss var det sommar på Öland. Lunch i solen på en uteservering och endast kavaj på. Igår var det is på rutan och skrap med körkortet, nya vinterjackan på och tokrosa snowjoggers. Snart blir det långkallingar och en gammal räv på huvudet (fast långkallingarna sätter jag såklart inte på huvudet, man vet aldrig tänker du).
Men. Mina nya snowjoggers, hur fräsiga är inte de? Vansinnigt rosa och otroligt sköna. Barnen på dagis kommer inte precis vara rädda över att jag ska försvinna på gården, nej och åter nej. Jag studsar så gärna fram i mina rosa gummiankor, då jag inte har gummistövlar i glada färger som barnen gärna ställer fram och pekar på när vi ska gå ut. De pekar på mina fötter, sen på stövlarna och sen säger de Eva. Fantastiskt jobb jag har.
Hur som helst, så ser jag mina nya Rubber Duck som ett fynd då jag ”råkade” klicka hem dem från Campadre. Livsfarlig sida, särskilt om man tror att man hör till Spara, av Spara och Slösa. Fast det gör jag inte, inte till Slösa heller. Möjligtvis Spralla…
Har precis cyklat hem från jobbet. Motvind. Tog dubbelt så långt tid att cykla hem som att cykla dit idag. Var ute på gården med barnen innan och upplevde en isande höstvind.
Dessutom pratade jag med pappa Pohlman precis innan jag hoppade upp på sadeln, en mil bort där han befinner sig regnade det tydligen som sjutton. Så i förebyggande syfte tog jag på regnstället, behöll flecekoftan och halsduken och trampade hemåt.
De som mötte mig svischade förbi som om de körde nercabbat på autobahn med vinden i håret och solglasögon. Och jag blev en liten svettig tant med rosenröda kinder, påklädd som om jag cyklade i värsta höstrusket där småspik och hagel knappt hade rubbat mig, för jag stod nästan still.
Men hem kom jag utan större problem, svettig och med hjälmrand i pannan och utan att behöva besegra ett höstoväder. Fast jag föredrar medvind och solglasögon.
Hur som så har första dagen efter min minisemster varit fantastisk, förutom att jag tappade min iPhony och ett mosaikmönster i glaset uppenbarade sig…men äsch!
I morse var jag på utflykt med tre barn till Rynningeviken. Det var fantastiskt. Svettigt. Jag sprang med dem i vagnen och de skrattade. Vi åt frukt bredvid kossorna för att sedan gå ner till vattnet och kasta sten. De satt i vagnen och jag assisterade med sten och typiska frökenuttalanden.
Nu på kvällen har jag fått vara barn tillsammans med inspirerande E. Barn är jag i och för sig mest hela tiden i den bemärkelsen att jag har barnasinnet kvar så hälften vore nog, men så tråkigt jag skulle ha det utan det. Och det är ju dessutom en perfekt egenskap som förskollärare.
Hur som helst så skulle vi från början utöva någon slags motion, inspirerande E och jag, men jag ville plocka kastanjer. Så då gjorde vi det i skymningen med livet som insats. För det är inga små bomber som lättar från de där träden. Men vi klarade oss utan bulor och utan kajskit. Och fick med oss två kassar med kastanj och strössel. Strösslet är de där små som ser ut som en fyrklöver, vad heter de?
Så nu har viden fått sällskap av hösten och resten tar jag med till jobbet.
Yes asså. Härlig onsdag.
Som en trasig kvarglömd napp på parkeringen iakttar jag mitt arbete från ett grodperspektiv innan jag plockar in de illaluktande vissna solrosorna i bilen och beger mig hemåt. Och fy tusan vad illa de där solrosorna luktade! Jag var tvungen att andas genom tröjärmen och sätta på fläkten mitt i ansiktet för att inte vomera på ratten.
Jag fick lov att ta med mig solrosorna hem och kasta hemma i komposten för att bekvämheten satte stopp för mig. Det är klart att tanken var att jag skulle kastat dem på jobbet, precis efter att jag hade plockat en färgglad hink full av runda stenar. Men då kom jag på att jag kunde göra någonting annat innan jag åkte hem och sen när jag hade larmat på och sagt hej då vi ses snart igen jobbet, så snubblade jag nästan över de vissna solrosorna, med en stank värre än en bajsblöja.
Och så kom jag ut till parkeringen och fick syn på en ensam trasig napp. Fick lov att ta ett kort, som en symbol för att nu är det helg, endast en trasig napp kvar på parkeringen och en lite sliten fröken i sparkdräkt.
Jag gjorde det igen. Gick till Life. Hittade ett par sköna skor. Snygga, nja, men praktiska och sköna, dessutom med lite lagom ”frökenklack”. Men eftersom de fortfarande inte arbetar med service så ville jag inte handla där. Så då struntade jag i det. Istället rotade jag längst inne i mammas och pappas garderob, och där uppenbarade de sig. Ett par fake-Foppa. Mammas oanvända.
Åh, om min bror läser det här så vet jag att jag får en tillsägelse. Foppa är inte okej. Men som dagisfröken, förskollärare för tusan, så är det okej. Mer än okej. Nästintill perfekt. Så idag har jag studsat runt i ett par fake-foppa.
Och till en annan gång, om jag nu skulle gå till den där butiken för fjärde gången utan att få ett hej, så har pappa Pohlman lärt mig en sak. Såhär går den saken till. Jag går fram till expediten och pekar på mig själv och säger övertydligt ”kund”, så att expediten förstår att jag hade för avsikt att handla, sedan pekar jag på mig själv igen och säger ”ej kund”. Sen går jag därifrån. Så gör tydligen Pohlman, inte så tokigt kanske.
Att mitt tålamod inom vissa kategorier hör till det sämre är inget nytt under solen, men kom igen! Snart måste jag ta en värktablett. Nästdukarna är snart slut. Rösten ska vi inte tala om eller med. Nässprayen ska jag precis påbörja och den lagrade hostmedicinen kommer bli en fin avslutning på dagen.
Jag vill ju så gärna vara med på jobbet och ge och ta energi, både av mina kollegor och små kunder. Men nu är jag ynklig och lycklig. För som sagt, jag trivs så rackarns bra, nästan att jag måste ta en värktablett bara därför och nypa mig i min gåshudsarm. Men först ska jag krypa upp i soffan och se om jag fortfarande vet hur jag gör för att titta på TV. Det hör nämligen inte till vanligheterna.
Så kom igen förkylningen, schas! Schas!
Skrivet den 5 september 2011 i kategorin
Ego Eve,
Fröken |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Jahapp. Det kom ju inte som en överraskning direkt, det här med halsont. Trodde jag skulle frysa ihjäl i onsdags mellan kryddornas färgglada hyllplan, för att inte tala om äventyret i kylrummet med frost i näsan och skallrande tänder.
Jag anade så att säga ugglor i mossen. Särskilt med tanke på att några av de härliga små liven på jobbet blivit sjuka, de springer omkring och nyser och delar med sig av snor lite här och var. Men jag tänkte att lite kyla utan allvarligare symptom än gåshud tidigare aldrig klassats som en sjukdom. Därför tränade jag i vanlig ordning.
Men så idag när kroppen hade vaknat till liv efter öppningen på jobbet så sa halsen ”aj, sluta svälj, det gör ju skitont känner du väl”. Åh. Svordom. Typiskt. Men som sagt inte alls otippat.
Nu hoppas jag att helgens intag av Ben & Jerry’s ska rädda mig från ytterligare åkommor och att jag står stark på måndagsmorgon. Joråsatt. Lite ingefära på det ska nog göra susen också.
Skrivet den 2 september 2011 i kategorin
Ego Eve,
Fröken |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Okej att jag har restless legs, men att jag skulle få restless hips redan innan jag lämnat gymmet kom som en överraskning. Ha. Sprattelgumma, Elivsmoves och skaka rumpan ingick tydligen i dagens nervarvning. Kanske att höfterna håller på att växa ut så att jag kan få en ordentlig hylla att bära barn på. Det vore nämligen till sin fördel som pedagog…
Nu är jag parkerad. Kvar på gården. Lämnad till John Blund. Som en cykel som ska sova över i förrådet och paxas till morgondagens aktivitet. För jag lovar att vi ses imorgon. På samma ställe. Nu trött och färdigtrampad. Inhägnad och hungrig. För lat för att tanka men tillräckligt kvick för att hoppa på första sömntåget. I morgon alert i solljuset och flitig med att uppmärksamma skuggmönster och glada barn. Charmas av dess fina flin och njuta av min tillvaro. Men nu, som sagt, som en lämnad cykel trött och matt…
Efter en fantastisk dag på jobbet som inleddes med miniröris. Vet ni vad det är förresten? Det är en slags gymnastikövning med rörelser till musik. Tänk er ett halvt dussin 1,5 åringar som försöker härma fröknarnas rörelser. Det är ju exakt hur roligt och gulligt som helst. Även om de flesta barnen bara stod still och tittade på oss och undrade vad vi fröknar sysslade med, så skrattade vi glatt tillsammans och blev svettiga innan fruktstunden.
Men i alla fall, efter en energirik dag som förskollärare så var jag Nanny Eve åt ”mina” lite större barn för en stund. M började 1:an idag och hennes bror V började 3:an. Och de var så snygga när jag kom och hämtade dem. M var tydlig med att det är viktigt att vara snygg nu när man går i skolan. Fantastiskt skön tjej.
Och idag åt vi inte på Max. Vi tog en tur till IKEA och åt köttbullar, körde slarvigt med barn på kundvagnen och skrattade högt åt mjukdjuren som fick egna karaktärer. Till exempel visade det sig att mössen var laktosintoleranta, där ser man. Barn är härliga.
Jag tog visst ut min lön i förskott också, inte bokstavligt utan i tanken, därför köpte jag ett nytt överkast som jag tror är här för att stanna. Bild på det kommer inom en snar framtid…
