Det är lite som så på jobbet. Fast det är 13 stycken som försöker göra sig förstådda, få maten på rätt ställe och inte putta omkull sin kompis. Det är inte helt lätt att vara liten. Men det är roligt med livliga barn, även om jag ibland blir lite matt…

Det här mina damer och herrar är en sockerkick för 13 små knyten på dagis. Fruktsallad, en sked vaniljglass och så en kokosboll. Kanske inte att rekommendera. Men det var gott frökenfika och roligt för kidsen att kladda med. De koncentrerade sig mest på vindruvorna och russinen i fruktsalladen. Japp. Så är det med det.

En mage som kurrar och varnar för lavinfara. Eller var det lavemang. Vomera mitt i natten och bli alldeles slak. En fröken är ur funktion och nerbäddad i sängen. Välkommen allt på en gång. Vet inte om det är bra eller dåligt att få både förkylning, magsjuka och mensvärk samtidigt, då kanske jag kan bocka av de två första för den här terminen sen i och för sig. I sånt fall är det kanske bra. Men just nu är det inte särskilt roligt.

Som om det inte vore nog har även leader L och player E drabbats av den fruktade magsjukan. Helt sjukt. Personalstyrkan på lilla Tallen är out of office och önskar inget hellre än att bli friska.

Jag säger krya på oss och försöker somna om med en orolig mage och täppt näsa. Jomenvisst.

Med ungdomsfinnar som har byggt en koloni på hakan en si så där 15 år för sent sitter jag här och fantiserar i vanlig ordning och oordning. Försöker döda dem med svidande fräsch tandkräm och hoppas på att de har flyttat vidare till ett mindre synligt ställe eller helst för gott när morgondagen visar sig.

Inte nog med det så har dagisbacillerna ockuperat min hals och jag blir återigen påmind om att jag inte har ett immunförsvar som Stålmannen. Och det är synd. Men det hör ju också till mitt yrke. Inte att ha ett dåligt immunförsvar, för ge mig några år som fröken och det är nästan som Stålmannens, utan att bli lite små förkyld med jämna mellanrum. Särskilt efter lov och sånt.

Men vad fals. Det går över. Bara jag slipper den där magsjukan så får jag anse att halsen blir botad under helgen och sen så är vi pigga och glada igen. Halsen och jag.

En Ipren på det och god natt.

Precis lagom till mellis (mellis är för övrigt det enda ordet som jag anser att det är ok att sätta is efter, för det heter ju så) kom det ett sommarregn utanför fönstret. Det såg i alla fall ut som det. Det blev ett alldeles varmt ljus och regnet duggade lätt.

Fint som bara den och jag var tvungen att försöka fånga det på bild. Dessutom sjöng fåglarna glatt idag på förmiddagen och det går alldeles utmärkt att köpa tulpaner nu för tiden.

Så kom igen nu våren, komsi, komsi (observera, si inte is).
Snö och otaliga minusgrader gör sig icke besvär.

Foto: Niclas Nilsson

Jag kan inte säga det nog många gånger. På mitt jobb finns en grym kock. Och han lagar alltid så god mat så det är vardagslyx veckorna långa. Och i helgen fyllde han år och jag fick äran att köpa presenter till honom från alla på jobbet.

Självklart köpte jag bara det som jag tyckte var fint, och kanske lite för färgglatt och offensivt för kocken himself, men äsch. Till råga på allt fick jag ju lov att knåpa ihop ett rim…

Grattis till vår bästa mästerkock
om kommunen visste skulle de få en chock
över att Kottebo har en guide michelin i sitt lag
fixar fantastisk mat, dag efter dag
vi säger tack för maten
och för att du diskar faten
Fast det här med kaka…
du kanske ska träna lite på att baka…

Och, Niclas, han är inte bara kock, han är en hejare på att fotografera också. Vad gillar ni hans bilder? Den på hans hund tycker jag är väldigt fin.

Å du Niclas, tack för att du jobbar där jag jobbar och ser till så att barnen och jag får god mat. Jämt.

Jajamensan. I dag hade vi planeringsdag på lilla Tallen. Eller så särkslit mycket planering blev det inte, snarare effektivitet á la move that bus. Vi gjorde sonika om lite grann och pimpade vår avdelning för vårkänslor och läsvila i nya soffan.

Satte upp lampor, sydde kuddöverdrag, lånade böcker på bibblan, fixade två bokhyllor av tavellister och gummiband, kaklade om i köket med hjälp av kakelplast och satte upp en fin spegel så att barnen kan spegla sig efter julledigheten.

I morgon är vi och barnen på plats igen och redo för en vårtermin full av nya äventyr. Det bästa av allt är att vi kan läsa oss till många i vår nya fina röda soffa. Yes asså!

Det ska minsann vara tjusigt även på dagis, i alla fall om jag får vara med och bestämma, och det får jag ju tillsammans med Leader L och Player E, det är då det blir som bäst.

En kylig promenad efter lunch. Kameran hängandes runt halsen och musik i hörlurarna. Ett hjärta på en pinne och ett ICA Maxikvitto på en stig. En hund nosar förbi med sin husse och dimman rullar in över Rynningeviken. Kylan biter tag i låren och jag får ny energi av naturen. Trots ilningar i kroppen av vintern. Pulsar genom snårig skog med tunga kängor. Sätter mig på huk och letar vintermotiv. Detaljer i naturen. Växter som fått ett täcke av snö och ett landskap som täckts av älvor. Blir blöt i rumpan av hukande fotografering. Skyndar mig tillbaka med risk för att jag glömt tiden. Blivit fångad av älvorna. Frusna fingrar och nyvakna barn. Från lugnet i det vita till energin i all färg. En kylig prosa med taggiga tistlar som står stadigt i vinterlandskapet och är uppkäftiga mot snötäcket…

Jag hade på mig mina Graningekängor sen jag pluggade natur och skapande på universitetet. Benvärmare, dunväst, vantar, buff. Jag trodde som vanligt att jag skulle gå en runda i spåret på 3 km. Med raska steg, disco i öronen och solsken i blick. Ja, ni vet, det vanliga. Men så fick jag syn på landskapet till höger om motionsspåret. Det påminde om en akvarell av Ted Ström. Jag kunde inte motstå lockelsen att vika av från min dagliga rutt. Jag tänkte först att jag inte skulle bli lockad av utsikten och bara fortsätta in genom skogen.

Men nej, det blev en helomvändning, ner i diket, sidbyte och upp ur ett annat dike för att få vandra in i landskapet med kyliga moln och varm sol. Med ett flygplan som flög förbi, gnistrande snö och markerade fotspår. Graffitimålade avdankade militärförråd och slingrande stigar.

Dagens rastpromenad blev inte som vanligt, den blev utöver det vanliga och trots frusna fingrar av allt fotograferande från min iPhonny så gav promenaden mig mer energi än väntat. Jag är så glad över att jag arbetar nära naturen och att jag kan få mig en dos på 30 minuter varje dag för mig själv med skön musik och glada tillrop för att naturen är precis där jag är…

Skrapa bilen. Täckjacka på. Fulbrallor och mjukistyg. Redo för pepparkaksbak med 1,5 åringar. Äta deg. Inte kavla. Gott. Baka, baka liten kaka. Snart lucia och ännu ingen snö. Frost på rastpromenaden och solsken i blick. Snabba steg och sugen på spring. I dubbel bemärkelse. Pepparkakor högt och lågt och barn som leker. Pyssla julklappar och torka snor. Mörkt ute och inga barn kvar. Åka hem.

Skrapa bilen och fixa grejer. Hem till kontoret och fram med akvarellfärgerna. Nytt vattenglas till Wilma och konstnären. Slänga upp fötterna under bordet och fokusera på porträtt. Roligt med många beställningar. Men det är inte alltid lätt. Från ett jobb till ett annat.

Baka, baka liten kaka…