Idag hade vi lite sommarfest på jobbet med barnen och föräldrarna. Under tiden som Leader L och Player E styrde upp godsaker med några barn tog jag med mig en handfull gullungar ut i skogen med siktet inställt på blommor. Först fick alla barn varsin blomma att hålla i, sen fick de en till och då berättade jag att man kan kalla det för bukett. Det kanske är fel när det bara är en blomma och en kvist hundkex. Men nu säger vi att fler än en blomma är en bukett.

Såvida de håller blommorna i samma hand, jag fick nämligen frågan, ”var är min bukett då?”, när ett barn stod med en blomma i varje hand. De är ju så söta så. Sen sprang vi vidare i skogen, bort från myggen och mot fåren och kossorna.  För satan i gatan vad mygg det var. Så fort jag stod still hade jag fem i varje knäveck. Uschamig. Stackars barn.

Men de gick ingen nöd på dem. Vi mötte en katt, pratade om blommor och lät som kor. Jag kan säga att jag var vansinnigt snabb när ett barn närmade sig elstängslet för att kunna se korna bättre, då hoppade jag nästan ur stövlarna. Men ingen skada skedd och fortsatt tur med glada barn.

Sen på eftermiddagen dukade vi upp till fest. Godsakerna som mina bästa kollegor hade fixat var lite för goda. Leader L hade gjort en otroligt god jordgubbstårta, dessutom så stor att den skulle räcka till ett helt regemente. Med andra ord kan jag äta tårta till frukost imorgon. Vilken lycka. Till på köpet fick vi fröknar varsitt fint ljushus, eller vad det heter, men eftersom jag tog med en bit tårta hem så glömde jag min present. Kan ju inte tänka på allt.

Tack för idag bästa kollegor! Utan er vet jag inte hur det hade gått.

12 förväntansfulla barn som ska iväg på utflykt. Rena reflexvästar och små korta ben som studsar iväg mot Rävgången. Tre barnvagnar med ivriga barn och fullproppade underreden. Frukt, korv, ketchup, senap, bröd, servetter, blöjor, vatten och grilltillbehör. En grå dag med små solstrålar som kan kasta sten i vattnet i en evighet. Inte gå för nära kanten och inte kasta sand på varandra.

Fruktstund i värmestugan och barn som förtrollas av akustiken i ett ihåligt hus. Hejarop och vårskrik. Friska vindar utanför glasväggarna och vårpigga gäss. Lite bus vid vattenbrynet, men inte gå för nära. Göra upp eld och grilla korv. Äta för glatta livet och ketchup överallt.

Trötta barn som somnar i vagnarna på vägen tillbaka till dagis. Reflexvästar med inbyggd haklapp i tonen av ketchup. Vakna till. Byta bölja. Somna om. Frökenlunch och matt av dagens äventyr. Rosiga kinder och nöj över förmiddagen.

Nu går jag vidare till renoverartagen…

Mina rastpromenader blir bara bättre och bättre tack vare det härliga vädret. Igår blev det en fotopromenad. Inte lika rask men ack så skön. För på andra sidan grinden, dit inga barn får gå utan fröknar, men där fröknar får gå utan barn, där finns en magisk natur med härlig skog och öppna landskap.

Så med risk för att bli tjatig så delar jag ännu en gång med mig av fördelarna med att arbeta nära naturen. I går blev det både ett vårhopp och syn på en och annan vårknopp. Lite fräsig graffiti och klotter, som om jag vore en globetrotter.  Kontraster på andra sidan dagisgården som gynnar egenvården.

Det ni. Snacka om bra fredagsfeeling.

I går smattrade regnet på fönstret hela dagen. I dag har det varit vår i luften så att fåglarna bara sjöng om det. Jag hade solglasögon på rastpromenaden och ville helst inte gå in och äta mellis med kidsen för att hoppet om våren hade fångat mig i sitt grepp.

En liten utflykt med barnen i strålande sol, några gamla snäckor på marken och vi sjunger ”lilla snigel” och pekar ordentligt och tillrättavisande med pekfingret där vi står på kullen och sjunger i kör.

Som sagt, när det är strålande sol och glada barn då behövs inget tålamod på burk.  Jag säger välkommen våren och hoppas att du är här för att stanna! För det är våren, eller?

Efter en långdragen förkylning av dagisbaciller och allmän trötthet av övertidsarbete så är jag igång igen. Här ska välmående prioriteras, snytingen ska vara slut och hostan ett minne blott. Därför går jag återigen på mina vardagliga rastpromenader i skogen. 3 km efter lunch. Perfekt med frisk luft efter maten istället för att kura ihop sig i fosterställning på en soffa i ett personalrum.

Och i fredags när jag gick var det strålande sol och fågelkvitter. Dock valde jag bort kvittret för tempohöjande discolåtar vilket ger raska steg i vinterkängor och ett lagom härligt flås. Ha.

Tänk vad gött att ha ett motionsspår utanför jobbet och dessutom hinna gå 3 km varje dag. Det är sannerligen en bra stund på dagen det.
Hoppas att dagens promme blir minst lika skön!

Efter två veckors arbete nonstop är det otroligt skönt med helg. Under dessa två veckor har jag inte minst varit fröken på övertid, jag här även varit nanny en kväll och som bekant agerat sidekick åt min medaljbeklädda make. Ha.

Därför är jag extra tacksam över att fredagen blev så fin och fantastisk, återigen en skön avslutning på veckan. För vad sägs om att baka kladdkaka med ett halvt dussin barn, för att sedan ta med både barn och kladdkaka på utflykt i det fina vädret? Låter inte det lysande så säg?

Det var amazing och jag önskar att det är lika fint imorgon eller idag, lördag, för då kanske det blir en tur med mannen. Å andra sidan gör det nog inget om jag sover bort halva lördagen och samlar kraft inför kommande flytt. Det här med packning är inte lika lysande som att äta kladdkaka på ett sittunderlag i snön med solen i ögonen, men ett måste som kommer att bli en solskenshistoria så småningom.

Nu. God natt för tusan.
Eller god morgon!

Jag har en kärlek. En väldigt bra. Den bästa för mig. Och egentligen är jag inte så förtjust i den här dagen, den är inget särskilt för mig. Min man är särskild för mig. Varje dag.

På dagis låtsas vi att den är särskild. Valentines day, som man säger om man vill vara internationell. Vi pysslar med barnen och säger att i dag är det alla hjärtans dag. Jaha säger de högt och tydligt och lägger ut långa haranger om de amerikaniserade högtiderna. Vad är det för hittepå…

Eller inte för de kan ju knappt prata.

Sen klipper vi ut hjärtan som de får klistra paljetter på. Det blir paljetter överallt och klister på fel ställen. I träden hänger isbjörnar och på hyllorna finns kärlekspyssel för just den här dagen.

Isbjörnarna består med en kärlek med is är bara idag på något vis…

Igår en gråtande barnaskara på ett dussin. Bajsblöjor på löpande band och inkorrekta rygglyft. I dag jublande barn som gör vågen för att vi ska gå på utflykt. Utflykt till Rävgången, fruktsund i värmestugan och åka kälke på isen med tillhörande bubblande skratt.

Då är livet som fröken alldeles ljuvligt. Det är så jag vill ha det. Då behöver jag inget tålamod på burk, då ger barnen och naturen mig ro och glädje. Tänk om det alltid kunde få vara så…?

Dra mig baklänges i en skottkärra fram, vilken dag det har varit på jobbet idag!
Leksaker överallt, snor överallt, dregel lite här och där. Inget konstigt kan ni tänka då, ni som har koll på det här med barnomsorgen. Ha.

Men när varenda unge har en elva under näsan och påminner om små snoriga valrossar så blir det en lite pressad stämning. Det är många små näsor som ska torkas. Och fort ska det gå, helst innan de (inte näsorna alltså, utan barnen) hinner veva runt allt i ansiktet eller placera snoret likt en babysnigel på min arm. Då gäller det att vara snabb.

Och det är väl ingen big deal egentligen. Men lägg då till att det är en sisådär fem barn som lojalt gråter med sin sjätte kompis som är lite ledsen för att någon annan råkade ta just den röda bilen, fast det finns minst fem till likadana. Då gråter vi i kör. Det är en pressad situation för en pedagog som vill ha glada barn runt omkring sig.

Därför undrar jag om tålamod går att köpa på burk för pressade pedagoger?

Inte konstigt att jag känner mig blek i ett vinterlandskap som bjuder på allt annat än färg. Vargavintern är här och första dagarna på februari fryser arslet av mig. Mockasinerna är ett måste och vantar med värmeslingor vore inte så dumt. Men nog är det friskt med kyliga dagar, glada barn i lekparken och fröknar som torkar snor i snöyran…