Ettåringen

Ettåringen här. Eftersom mamma inte hittar orden så passar jag väl på att berätta om mitt lekkalas som jag hade igår, när jag fyllde ett år ni vet. Nu är ju jag en stor kille. Lika stor som mina armar räcker högt upp i luften, i alla fall när mamma frågar hur stor jag är. Jag menar, då vill man ju ta i och visa sitt största.

Hur som helst. Jag hade bjudit in ovanstående godbitar, Alicia och Vincent, vi åt lite frukt och smörgås. Jag festade i och för sig till det på locket till en semla också, mums med grädde. Lite extra får man faktiskt smaska till med på sin första födelsedag. Så det så.

Men mest lekte vi i mitt lekhörn på kontoret. Vincent (hur fint hår har inte den gossen, bedårande, hör ni det, bedårande) lagade mat och diskade, jag fikade och assisterade medan Alicia (kolla den damens ögon, jag smälter) hittade några av mina andra leksaker och lattjade med. Det är bra roligt med kompisar måste jag ju säga även om vi mest pinnar på i vår egen värld. Och så fick jag ett paket av Alicia, en superfin pyjamas.

Som sagt, roligt med kalas. Så himla roligt att jag har bjudit in släkten och lite annat löst folk på lördag, då blir det ännu mer kalas med ballonger och allt. Nej, nu måste jag verkligen sova, små stora kids som mig ska sannerligen inte vara uppe vid den här tiden.

Så, sov gott raringar och tack igen för alla fantastiska gratulationer, ni gjorde min dag, eller mammas, hon blev mallig och varm i hjärtat, det vet jag. Tack!

 

Grattis älskade Frank!

Nu känns det som om jag fattar det där med att jag skulle ta till vara på bebistiden, när Frank somnade kors och tvärs över min barm, med nöd och näppe kunde sitta upp i soffan och sov hela nätterna. Då när jag var inne i det, den där jazzen de första månaderna, den inre stressen över att helt plötsligt ”bara” vara mamma, då längtade jag bara till att Frank skulle bli äldre.

Idag fyller han ett år.

När jag tittar på honom så ser jag givetvis att det här hänt massor, att han utvecklas mer och mer till en liten person och det känns verkligen som om tiden bara rusat iväg. Trots att jag tyckte att det var nyss som jag gick pingvingång in på förlossningen, stånkade och stönade och tjöt till med ett gäng helvetesvrål för att föda fram livet.

Idag är min pingvingång borta för länge sen, jazzen likaså och Frank det finaste och kärleksfullaste miraklet som kommit ur mig. Och jag är så otroligt tacksam för att jag fick den gåvan, för jag ser det ändå som en gåva, att kunna få barn och att vi fick Frank, som ni vet.

Så idag, nu 11.36 minns vi det som hände för ett år sedan, tar fram stora trumman, drar av en trumvirvel och dukar upp för kalas med Franks kompisar Alicia och Vincent.

Och ja, jag blir banne mig alldeles mållös av det här första året med Frank, av Frank, som pekar på lamporna och säger mamma, som flirtar och blinkar med båda ögonen, som dunkar pannan i golvet när han blir förbannad och som pussas med öppen mun. Och som gör så mycket mer för att förgylla vår vardag.

Gratis älskade franktastic Frank!

 

Franks önskelista

Alltså, fattar ni, jag fyller ett år på onsdag. 1 år. Hur stort är inte det? Jag fattar det inte riktigt, men mamma tjatar uppmuntrande och glatt om det, att på onsdag blir du ett år Frank, och ja’ba flinar med mina sex tänder (fem och en halv om man ska vara petig för två syns inte så väl) och instämmer att ja, så är det ju.

Tydligen har man kalas när man fyller år. Kalas låter trevligt, man kan få presenter. Jag har hört att det är några som har frågat mamma och pappa vad jag önskar mig, de säger att jag inte behöver en pinal till, att det går bra med en tom skokartong så att jag får leka med papperet och kartongen. Men hallå! Fråga mig då, lite mer än så vill jag väl ha på min allra första födelsedag. Så jag tänkte att jag gör en liten önskelista om det nu är någon som vill trotsa mamma och pappas tips menar jag.

Jag blev ju väldigt förtjust i mina sysslingars (eller pysslingars, oklart det där) discokula, så en sån vore ju himla fränt att ha. Särskilt med tanke på att det mest intressanta som finns är lampor, fast jag kallar dem för mamma. Plus att jag är en fena på att hitta gunget när mamma sätter på lite sköna bitar. Sen tänker jag att en servis vore kul, nu när jag har fikat sönder koppar på bilhallen. En barnservis för små knubbiga fingrar, alltså (bilderna på servisen hittade jag här, hos en Hanna). Eller nästan vad som helst från Butik Glad.

Och så småningom önskar jag mig en bilbarnstol, men än så länge har jag inte växt över kanten på babyskyddet, men liksom, när man fyller ett år så är man faktiskt ingen bebis längre. Så det så.

Hur som helst, huvudsaken är att mina inbjudna gäster kommer och leker lite med mig. Och vet ni, imorgon fyller min bästis Vincent år, men det berättar jag mer om sen tror jag, nu ska jag äta middag med mormor och morfar.

Kram so long godingar!

 

Provåka pizzaracer

Det är tydligen så att jag har så rackarns mycket saker att det börjar bli lite trångt i vår pizzaracer. Jag kan nästan höra hur mamma pratar strunt när hon trycker in vagnen i bagageutrymmet, för att inte tala om när vi ska till Öland eller stugan, då jag ska ha med mig min extrasäng, vagnen, katten och hatten och resten. Ni förstår ju själva, det blir en del mästerskap i Tetris mellan mamma och pappa. I-landsproblem så det sjunger om det, men ändå.

Så nu lurar de på att köpa en kombi, känns ju lämpligt må jag säga. Därför var vi och kollade läget i bilhallen, mamma och pappa snicksnackade till sig en provkörning och jag fikade så att kopparna rök i golvet. Eller såhär var det, helt plötsligt hade min blöja typ lekt kurragömma med mig utan att jag var med, den hade åkt ner i min stövel, inte bra, då la mamma mig i deras lekhörna och där fick jag tag i små, små kaffekoppar, så när blöjan var på plats igen gick jag runt och minglade lite i bilhallen. Som ni ser.

Men rätt var det var fick jag syn på en jättestor trapp och det är ju nästan det roligaste, att klättra upp för en trapp. Så vad hände, jo, jag släppte kaffekoppen vind för våg och började bestiga berg. Klirr sa det. Jätteroligt klirr. Mamma tyckte inte det var så kul. Som tur var tog de inget extra för det och jag fick gå upp för trappen innan vi åkte hem. Och nu ska jag dit igen och provåka den där lite större bilen, då ska jag inte ha sönder något, det är redan bestämt.

Om ni har tur kanske ni får se hur bilen ser ut sen, det är lite oklart just nu.
Nu kör vi. Förresten, den tredje bilden var när mamma och jag var på ICA Maxi och handlade.
Så ni vet.

Hoppas att ni får en bra lördag!

 

Söndagssemlan

I lördags innan vi hade dammat av Franks farbrors gamla pulka använde vi som ni såg snöskyffeln som pulka, vilket fungerade utmärk det också, men igår så fick Frank åka stora pulkan. Vi bullade upp med amningskudden och fårfäll och sen gick vi till Wadköping och köpte riktiga bullar, dvs. frukostfrallor och årets första semla, varsin söndagssemla.

Frank brummade med hela vägen till Wadköping, satt upp och kollade läget. Han var med och pekade på bagaren, andra kunder och så alla bullarna förstås, sen på vägen hem somnade raringen, fick lite snö på ögonfransarna men hade bra skydd och sov gott i sin stora overall. Jag skulle också vilja bli dragen i en pulka och ligga på en fårfäll med en stor overall på mig., det ser ju så himla mysigt ut.

Och den där semlan, det var en klassik semla. Med mycket grädde och en klump mandelmassa i mitten, med andra ord växte mandelmassan i munnen när jag åt och strax efter att jag hade moffat i mig hela kände jag att en halva åt gången kanske inte hade varit så dumt. Men äsch. Ska det vara så ska det väl vara.  Den var godkänd.

Men mycket väl godkänt fick pulkaåkningen med Frank. Förstås.

 

Frank och vattenpölen

Ni vet att jag var i stugan efter att vi hade firat mormor, som bekant kom inte snön förrän igår så när vi var där var det mest regn och vatten. Mamma berättade glatt om att vi skulle gå och hoppa i vattenpölarna, jag förstod inte riktigt tjusningen i det men tänkte att det var lika bra att följa med och inte vara så motsträvig. Min overall däremot var aningens tight på sina ställen och det var inte helt lätt att gå. Men jag traskade iväg och pekade på allt jag kunde se.

Sen kom vi till en såndär vattenpöl, som en liten sjö mitt på vägen och där skulle jag tydligen leka. Jahaja. Märkligt. Mamma tog kort och tyckte att jag skulle känna in pölen, pappa muttrade och försökte hejda mig från att suga av vantarna som jag doppat i vattnet, mamma skrattade och sa att så kommer jag i alla fall göra när jag går på dagis. Ja, inte vet jag heller, men vill de att jag ska träffa en vattenpöl så måste jag ju få smaka så att jag vet vem eller vad det är jag träffar. Därför satte jag mig rätt i pölen och kände efter ordentligt, men nej, särskilt mycket vatten drack jag inte. Jag menar, hur gott ser det ut om man kollar på nära håll, inte alls särskilt utsökt.

Och nu fattar jag varför mamma ville att jag skulle träffa en vattenpöl, det var ju jätteroligt. Som att bada fast med kläderna på, jag kunde plaska och känna med vantarna, det gills kanske inte riktigt, men det var bra med vantar så jag inte blev kall. Och jag fick hoppa så att det skvätte, fast då hoppade mamma och jag tillsammans. Jag är inte så hoppig än, särskilt inte i små sjöar som finns mitt på vägen. Åh nej.

Men ja, det var roligt minsann. Och igår när det var alldeles vitt av snö när jag vaknade så tyckte mamma och pappa att vi skulle ut i snön och leka. Jag följde givetvis med i min nya overall, den här gången en för stor overall, men ändå. Pulkan har jag hos mormor och morfar så jag fick åka snöskyffel och det var så bekvämt att jag somnade.

Det ska vara gött att leva som mamma brukar säga.
Nej, nu ska jag ge snön en ny omgång, jag måste ju få revansch sen igår.

 

Frank firar

Jag var som bekant hos mormor och morfar på mitt första nyår, inte för att mamma och pappa inte ville vara med mig utan för att de skulle bada bastu och göra kärringdopp i svinkallt vatten och det är inget för mig än, dessutom ville jag ju se morfar smälla raketer. Om vi säger såhär, bara att se morfar i pannlampa i mörkret är spännande nog. Att han dessutom tänder på en låda som det smattar och lyser om, det är sannerligen än mer spännande och roligt. Och för er som undrar, självklart hade jag hörselskydd när mormor och jag beskådade fyrverkeriet och nej, det skedde inte vid tolvslaget. Herregud, då sov jag ju som en liten gris.

Och som om det inte var nog så kostade jag på mig en sovmorgon på nyårsdagen och firade mormor med glada tillrop framåt åttasnåret. Sen var det fix och trix och en något stressad morfar, fast jag visste ju att mamma skulle komma sen och styra upp hela middagen, så jag var lugn inuti och livlig utanpå.

Sen när jag hade tagit en stödvila, fått lite mat, tittat på folk som jag knappt sett innan så plinga det på dörren. En okänd snubbe kom med paket och sen blev det ett himla liv, mormor började tala i tungor med tre till som såg nästan likadana ut som mormor, jag blev aningens förvirrad och påpekade till mamma och pappa att det nog var dags att lämna festen innan det blev på tok för mycket intryck. Så vi åkte hem.

Sen blev det den 2:a januari och jag följde med hela tjocka släkten till Brödernas på Saluhallen. Åt mitt godaste rotmos någonsin, inte så svårt eftersom jag aldrig ätit det innan. Försökte beställa lite fisk men det var ingen som såg mig, tittade mest på alla lampor och fick syn på en klocka, matade mamma lite och gick runt där i strumplästen. Finemang.

Det var det med det. Sen tog mamma och pappa med mig till stugan där jag fick lattja runt lite, undersöka en vattenpöl och se Wilma jaga möss, men det tar vi en annan gång.

 

Franks julstök

Redan när mamma plockade fram kuddar med text på förstod jag att det var något lurt på gång. Sen när det kom fram röda figurer och växande lök som sattes i krukor blev jag än mer övertygad. För att inte tala om när jag kom ner en morgon och det stod en gran inne vardagsrummet. Herregud tänkte jag, nu har det slagit slint hos både mamma och pappa. En gran inne, de ska ju stå i skogen.

Men mamma och pappa berättade att det är så vi gör det, vi firar jul. Köper en vildvuxen gran och stoppar den i en stadig vas dagen innan julafton, ger den glittrigt pynt och juleljus, piffar hemmet med röda detaljer, lökar i krukor och tomtar på loftet.

Jul har jag ju koll på nu när jag har tittat på Barna Hedenhös men jag blev ändå lite förvånad när det plockades fram färgsprakande bollar med snöre på. Men självklart var jag inte sen med att hänga på det där firandet. Jag hjälpte mamma att klä granen, hoppade i tomtedräkten utan protest men ville inte ha på mig tomteluvan inne, vet ni hur varmt det blir? Jag plockade ner några kulor och drog i glittret men jag förstod ganska snabbt att den där granen skulle stå där ett tag så då fick den väl göra det. Men det är bra att smaka på allt som är nytt för att få sig en ordentlig uppfattning.

Sen träffade jag morbror, mormor och morfar nästan varje dag. När det var själva julafton hälsade jag på farfar och min yngsta farbror, sen åt jag köttbullar hemma tillsammans med farmor, Janne, alla farbröder, en okänd snubbe och så redan nämnda. Plus mamma och pappa så klart. Sen åkte vi en sväng till pappas kusin där jag blev alldeles kär i en discokula, ska önska mig en sån när jag fyller ett.

Två dagar i rad fick jag paket. Finfina leksaker och sköna kläder. Jag såg dock ingen annan tomte men han kanske kommer nästa år, det var ett snack om det i alla fall. För så länge jag får köttbullar, prassla med papper och vara med de jag tycker mest om så kan jag tänka mig att fira jul igen.
Hur har er jul varit?

 

Dan före dan

Nu känns det som om mössens sång till Askkungen skulle räcka som definition av dagens arbete. Men för att vara lite mer långdragen kan jag berätta att vi har städat och donat och gjort oss hyfsat redo för julafton. Kulafton. Flisafton.

Jag köpte den fylligaste granen jag kunde hitta på Coops parkering igår, den är så tät nertill att smällkaramellerna inte gick att pressa in och i toppen finns det så många grenar som slåss om att vara närmast himlen att jag beslutade att ge granen två spiror. Med andra ord har jag klätt granen idag, Frank försökte hjälpa till. Det gick sådär. Så under tiden som han sov och Jocke städade så styrdes granen upp, när Frank vaknade som tomte var det väldigt spännande att slita i glittret och plocka ner kulorna, men än så länge är allt helt och granen står kvar på sin plats.

Sen har jag skrivit rim, vi har gått till grannen och lämnat julgodis och glögg, önskat god jul och hittat en orange boll på vägen. Vi har satt upp en tavellist för Emils fina tavla i vardagsrummet och slagit in paket. Ätit en stadig frukost och förtjusande julmiddag hos Karlssons catering. Öppnat några av de inslagna paketen och läst alla rim. Tagit emot finfina klappar, knäppt upp byxorna och snart lagt oss för natten.

Dan före dan alltså.

 

Mamma Hjort i MAMA

Foto: Ken Pils

Nej, nu får det vara nog tänker ni. Hur många glansiga magasin kan ett och samma hem vara med i under ett halvår? Vad sägs om tre säger jag. Jag menar, jag har ju ändå gått från osynligt gravid till jättegravid till mamma åt Frank, så även om reportagen inte handlar om mig så har jag ju i alla fall varierat mig mer än hemmet. Haha.

Nu visste jag faktiskt inte att det här reportaget i MAMA skulle komma så snart, jag visste att Jessica och Ken som gjorde jobbet hade sålt in det till ovanstående tidning, men att jag skulle få götta mig i ännu mer egoistisk bekräftelse så här innan jul hade jag faktiskt ingen aning om. Dessutom har jag inte sett reportaget än, men har från mycket säkra källor förstått att det är i kommande nummer av MAMA. Det som kommer ut typ nu.

Så, jag säger det igen, har ni inte fått nog så spring och köp ett ex. Det ska nämligen jag göra och se hur det ser ut. Spännande. Men ja, efter det här så får det vara nog, då får ni nöja er med att kika in här för att ta del av mitt liv. Men det räcker ju bra det med, dessutom är det gratis.

Alla bilder har duktiga fotografen Ken Pils tagit, ni hittar hans hemsida här. Och som sagt, är det någon av er som känner att mitt hem minsann skulle göra sig förbannat bra i ett glansigt magasin, hojta till vetja så kanske jag kan hjälpa er lite på traven.