Små gubbar på museet

God morgon godingar. Frank här. Gick upp som vanligt, 05.15 så nu tänkte jag passa på att berätta om när Vincent och jag var på museet. Väldigt roligt och lärorikt. Som ni ser var det high life där inne i det där jordrummet. Vet inte alls hur de hade tänkt där men en sandlåda inne är ju en genialisk idé.  Vi grävde upp skatter, körde ner fingrarna i sanden och struttade runt där inne som om det inte fanns en morgondag. Och det var bara vi där, ja, och våra mammor förstås, men ingen annan parvel som utforskade sanden den dagen. Så det var lika bra att ta plats.

Precis innan hade vi som sagt tittat in utställningen ”länets konst” men i jämförelse med sandlådan och runskrift och andra grejer var konsten inte lika tilltalande som ovanstående. Jag passade på att skriva mitt namn i runskrift, Vincent passade på att leka gammal gubbe med käpp, och jösses vad bra han gjorde det. Jag skrattade så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Alltså, min bästa kompis, hur go är han inte?

Aja, det var väl mest det. Nu har jag dessvärre varit hemma och varit ganska hostig, men jag är på bättringsvägen och idag är jag dessutom och busar hos mormor och morfar, för pappa var också tvungen att jobba lite idag. Men snart hoppas jag att jag ska träffa Vincent igen och hitta på nya hyss. Kanske att han kan lära mig spela gammal gubbe…

Yeah well. Hoppas att ni får en utsökt måndag!
Nu ska jag koka vatten på en spik, är tydligen så man gör det i Örebro nu för tiden. Hej så länge!

Ett år alltså…

Hur fort går tiden som sagt? Jag har ju varit mamma i 13 månader nu, high five på det! Och jag måste säga att det går utmärkt, jag har antagit rollen med hull och hår.  Hullet håller så sakteliga på att rinna av mig, visserligen, inte jättemånga kilon kvar till vikten som jag hade innan jag blev preggo, bara till att tighta till helheten så att jag är en milf till midsommar, haha. Joråsåatt. För nog saknar jag den där kroppen jag hade innan, men nu när immunförsvaret äntligen har tagit kommandot över de där rackarns dagisbacillerna så är det bara till att kämpa.

Håret som jag tappade håller på att växa ut, så om jag vill ha lugg är det bara till att kamma ner utväxten i vikarna, gå fort och se glad ut. Snyggt med så kallat babyhår. Förutom ytligheterna så är hela jag fylld av kärlek till Frank, mitt hjärta går ut led som Ida Johansson sa i dokumentären om Glada Hudik och Trollkarlen från Oz.

Att en så liten person som Frank kan fylla hela mig med kärlek, från topp till tå är verkligen en magisk känsla. Och jag tror banne mig inte att den går att förstå om man inte själv har barn. Han utvecklas varje dag och spelar oss ett spratt med sina kunskaper, nyligen kom han t.ex. på att han kunde gå baklänges, väldigt spännande och roligt tydligen. Plötsligt händer det liksom.

Och nu är min mammaledighet helt slut, på måndag går Jocke hem i ett halvår och så börjar jag arbeta heltid. Och det känns faktiskt skönt. Det ska bli skönt att slippa gå upp på natten, skönt att jobba heltid och vara med i matchen på jobbet och roligt att Jocke kan vara hemma och husera med Frank.  Fast det är lite sorgligt också, på något konstigt vis kom den känslan över mig, men Frank är ju alltid vår och jag är ju alltid hans mamma, så det här kommer bli bra.

Så det firar vi med en skön helg i stugan!
Hoppas att ni också får en toppenhelg!

Ilon Wikland hos Frank

Frank har fått en ny tavla till sitt rum av mormor och morfar. En superfin litografi av Ilon Wikland, damen som bland annat gjort illustrationer åt Astrid Lindgrens böcker.  Lite svårt att fotografera en inramad tavla, men ni ser det snöar! Och de flesta tycker uppenbarligen att det är rätt härligt med snö.

Som tur är har snön som gjorde besök förra veckan töat bort nu och bakom skjulet hittade jag ståtliga snödroppar här om dagen.  Härligt, välkommen våren!

Och det där med Franks rum, han sover dessvärre inte där längre, det är bara Wilma som sover där i sitt kattnest, men fint är det ju fortfarande och nog leker vi där ibland. Eller Frank drar åtminstone ut lådorna på byrån och sprider ut innehållet på hela ovanvåningen. Sover, det gör han bredvid mig för att han vaknar på natten och äter och för att jag insåg att det var rätt dumt att somna bredvid honom på golvet när jag tidigare gett honom nappflaskan…

Så är det med det och Ilon Wiklands glada barn håller ställningarna tillsammans med Wilma där inne.

Nåväl. Hoppas att ni får en fantastisk tisdag!
Nu ska jag gå till jobbet, råkade gå upp lite för tidigt idag. Hoppsansa.

Snöar stjärnor

I torsdags när mamma drog upp rullgardinen hade det kommit massor med snö, jag pekade i vanlig ordning åt alla möjliga håll och sa dä, dä, dä. Mamma uppfattade det som att jag ville åka pulka, lämpligt nog hade de lite pulkaåkning på öppna förskolan så vi åkte dit. Ja, vi tog bilden för annars hade mamma dött svettdöden sa hon, vilket vore typiskt tråkigt och naturligtvis somnade jag i bilen, älskar att sova i bilen.

Så när hon tog upp mig ur bilbarnstolen och la mig i pulkan var jag inte riktigt bekväm i tanken på att åka pulka. Inte ett dugg sugen faktiskt. Det snöade liksom stjärnor hit och dit. Men mamma envisades och sa att det var kul. Dessutom var ju Vincent och hans mamma också med i matchen, så okej då. Och när jag låg där i pulkan fick jag syn på en himla tjusig kyrka, jösses vilket högt torn det var på den. Sen åkte vi pulka ner för backen, jag blev ledsen och sur och mamma log. Jojo.

Innan vi gick in och värmde oss, åt korv och busade med de andra barnen fick jag gunga, det var superkul. Mycket roligare än att åka pulka. Men roligt att känna på snön en gång till förstås. Någon som verkligen fick känna på snön var igelkotten. Stackaren. För när vi kom hem igen låg kotten på rygg utanför farstukvisten och hade nästan frusit ihjäl. Fy sjutton vad jag tyckte synd om den lilla rackaren. Som tur var har mamma gått på hjärt- och lugnräddning så hon fick liv i den igen, men det var på fisens mosse.

Efter den synen så somnade jag om i gammelvagnen och vi gick på promenad under tiden som kotten återfick livet när den låg på elementet och värmde sig. Men den där promenaden får mamma berätta om, för jag sov typ hela vägen.

Kram så long raringar!

Hjärta Frank

Slänger in en fantastisk bild på Frank där han har fått ett hjärta på kinden av vattendroppen som han glatt plaskat i väg i badkaret tidigare i kväll, dagen till ära. Älskade unge. Nu göttar Jocke och jag på smågodis framför Top Gear och har precis smält i oss varsin bookmaker toast, så jädra gött!

Hoppas att ni har en fin fredag och njuter av kvällen!
Kram so long raringar och happy fucking valantine!

Från morfars kamera

Frank här, jag tänkte jag skulle berätta lite om hur jag har det hos mormor och morfar när jag är där på dagis och nattis. Som ni ser har jag en del att pyssla med och ni ska inte tro att mammas intresse för fotografi och filurer är sprunget ur en flugskit, eller vad man nu säger, absolut inte, även där har morfar med ett finger i spelet. Eller nej, minst en hel hand.

För morfar är precis som mamma, han slänger fram kameran titt som tätt, när jag spelar trummor eller när han får syn på ett äpple med tutthållare. Han är rolig han, min morfar. Morfar och jag brukar vara i hans verkstad och det är där som jag spelar trummor på kakburken och allt som oftast dansar till mammas gamla smyckeskrin. Ett sånt där skrin där en liten dansös snurrar runt, runt till en trudelutt.

Och mormor, hon är ju en riktig bagare hon. Bäst på bröd. Jag får så klart vara med och gör ofta produktkontroller för att se så att allt är i sin ordning och att brödet smakar gott. Det kittlar alltid dödsskönt i kistan. I höstas var jag med mormor och krattade löv och nu när det börjar bli vår och blask och slask så går vi ut ibland så att jag få lite frisk luft och får inspektera vattenpölarna. Som tur var köpte mamma och pappa ett regnställ till mig nyss så nu kan jag gå all in när det gäller blask och slask, det ser jag fram emot.

Annars springer jag mest runt, drar i gardinerna och säger nej, skrattar högt och springer till nästa gardin. Öppnar köksskåp och delar med mig av kastrullock och annat som jag hittar, hämtar en bok och läser den mitt snabbaste där jag sitter på golvet innan jag drar en ny svängom på parketten. Sen äter jag blodpudding för glatta livet och annat gott som mormor fixar till mig.

Med andra ord har jag typ världens bästa dagis och nattis. Bara så ni vet.

Objektiv på prov

Min kära vän Erika, även kallad inspirerande E har varit så snäll och lånat ut sitt objektiv till mig, ett sånt objektiv som jag skrev om till min önskelista. Ett objektiv som heter EF 55mm f/1.8.  Det är ett fast objektiv utan möjlighet till zoom men det har en stor bländaröppning vilket gör att det kan ta in mer ljus och skärpedjupet kan varieras. Man får alltså zooma manuellt, dvs. gå närmare objektet eller backa.

Yeah well, det där kan jag skriva mycket om, om det nu intresserar, men huvudsaken är att jag har fått känna på hur det är. Och jag gillar det. Jag tycker att det blir väldigt fina bilder och eftersom jag ogillar att ta med blixt så fungerar ju det här utmärkt. Nu har jag förstås inte provat att ta bilder när det är natta, men då ser man ju ändå inget.

Så igår testade jag lite, som ni ser. Trots att Frank snurrar runt, runt, lattjar med tungan ute, tittar i böckerna på golvet och glammar med ballongerna så fastnar han hyfsat bra på bild. Franks tjusiga kökshörna har fått tillökning i form av ett litet skåp och kastruller till spisen. Vargen vaktar lådan så att Frank inte stänger den och ställer sig på, hjorten har koll på vimplarna och Alfons tränar på w:forms alfabet där i hörnet.

Alltså det är inte så tokigt med ett stort kontor där leklåda, kökshörna, späckhuggare och en och annan hjort kan samsas med datanördar och glada barn.

Och, i lördags när jag handlade hittade jag den finaste apelsinen, ser ni så tjusig,  den fick givetvis följa med hem. Snacka om att inte vilja skilja sig från sin gren och sitt löv. Bra jobbat apelsinen!

Det var det och önskan om ett nytt objektiv kvarstår, fast heter EF 55mm f/1.4, alltså ännu större bländare.
Jojo.
Hej då!

Tack tack!

Nu är det ju nästan två veckor sen som jag fyllde ett år och en stund sen jag hade finfint kalas, men ni förstår att både mamma och jag är förkylda så att hälften vore nog, tyvärr verkar vi ha smittat pappa också. Med andra ord är vi inte helt hundra och det snyts och torkas näsor och nyser och fryser om vartannat. Så förutom att jag bland annat säger mamma, tack, titta, där, så har jag utökat mitt ordförråd med det högst aktuella ”prosit”.

Hur som helst så fick jag en hel del tjusiga presenter när jag hade kalas, som ni ser. Och även om jag inte behövde en pinal så fick jag massor av paket, prickiga paket. Jag fick en rolig boll av farmor som skrattar när man rullar iväg den, en tjusig bok av mamma och pappa där jag ska skriva i mina första grejer, som om jag har koll på när min första tand kom eller när jag kunde sitta helt själv, hallå, det var ju längesen, i mina mått mätt. Om jag har tur har mamma koll på det där så att boken inte förblir tom.

Jag fick en bokstavsservis av mormor och morfar, så att jag kan öva på alfabetet när jag äter eller åtminstone träna mer på att dricka ur glas, särskilt det med ett F på. Jag fick också kläder från mormor och morfar, och en hel hög från Vincents mamma. Hon hade sytt alla själv, helt otroligt, men de är värdiga ett eget inlägg, så det får ni se senare.

Jag fick ett fint pussel och en annan rolig tallrik av mamma och pappas kompisar Johan och Vuka och så fick jag en rolig filur av pappas moster, en filur som kör moppe med en mus på styret, inte pappas moster alltså, utan leksaken.

Så tusen tusen tack!
Nu måste jag snyta mig igen och mamma håller på och nyser.

Prosit!
[pooossschit]

Frank i fotostudion

Idag när jag hade ätit brunch och egentligen skulle ta min förmiddagslur så bökade mamma på mig en ny fräsig jacka, satte ner mig i det där babyskyddet (hallå, jag är en stor kille nu!) och så åkte vi en sväng hela familjen. Jag knoppade in redan innan vi lämnat området och var inte alls med på var vi skulle, men så vaknade jag bryskt upp i en lägenhet som jag tidigare aldrig skådat. Och rätt vad det var befann jag mig i en fotostudio. Magi.

Tydligen är det si som så att mammas nya kollega Jenny är en fena på porträttfoto och mamma var förstås inte sen med att prova hennes utrustning, därav ovanstående posör.

Okej, tänkte jag. De kan få tro en stund att jag tänker sitta still här och stirra upp i de där fräsiga lamporna som jag kallar mamma, en stund kan de få tro att jag ska vara modell, men sen ska de få se att jag inte alls är så trött som det verkade. Så jag satt där en millisekund, till jag fattade att jag var vaken, sen gick jag kors och tvärs över golvet. Pappa frågade var igelkotten var, och jag gick och hämtade den, sen tjatade de om bilen och boken och kom igen, jag vet väl vad det är.

Men uppenbarligen lyckades mamma knäppa en jädra massa kort, för nu när jag skulle blogga fick jag knappt bort henne från datorn för att hon satt och grejade, så jag lovade att jag skulle vara snabb. Men några bilder kunde jag i alla fall få visa upp. Och det lär väl komma fler, om en säger.

Puss och kram nu!

The kalas

Kom på att det vore tråkigt med bara en kladdkaka till kaffet så därför åkte jag och handlade, köpte allt utom socker och mjöl, jag menar, det har man ju ändå hemma. Började baka, slängde ihop smeten till kladdkakan på en handvändning och tänkte att cupcakes är ju modernt, det ska jag också baka. Hade inhandlat det jag skulle ha och när det var dags för socker och mjöl fick jag typ dammsuga ur påsarna, lyckades hitta en extra liten burk med socker så att det räckte precis. Med andra ord var det lite svettigt där en och en halvtimme innan kalaset skulle gå av stapeln. Men jag gjorde det, jag debuterade som cupcakesmorsa. Sött utav helvete blev det, men gott och ganska fint.

Så efter den otroligt goda smörgåstårtan från Smörgåsverkstan så var det fika och paketöppning. Det var släkt, vänner och smörgåstårta högt och lågt. Frank behöver som bekant inte särskilt mycket, men ändå var det en hög med paket som öppnades. Och han fick superfina presenter, de får ni se senare. Men det roligaste av allt var förstås att leka med Vincent och alla släktingar. Och äta smörgåstårta med händerna. Blåsa ut ljuset gick sådär.

Så tack som tusan för att ni gjorde Franks första kalas precis så bra som ett kalas ska vara! Och för att ni hade handlat presenterna på favoritbutiken Glad!