Frank åker traktor

Alltså ni skulle sett mig idag. Jag åkte traktor! Japp, ni hörde rätt. Jag fick åka traktor. Jag hade sagt det till mina kompisar på dagis och de trodde nog inte riktigt på det, men jag vet ju att Öland betyder Pelle och traktor. Det sa Pelle till mig senast vi var här., nämligen. Mamma och pappa berättade ju stolt att vi skulle till Öland på påsk, men så fort någon frågade mig var jag skulle åka så ba’ jag ska till Pelle med stora traktorn. Same same but diffrent. Liksom.

Pelle har varit hos oss nästan varje dag när vi har varit här men idag så åkte vi till honom och jag fick titta på traktorn. Pelle hade tagit fram den så att jag skulle få åka. Alltså världens snällaste låsasmorfar. Först satt jag där själv och bara kuckilurade en stund, sen kom mamma och så rätt var det var kom Pelle och så dundrade han igång traktorn. Spännande som bara den.

Jag blev alldeles stum och tyckte att det var väldigt intressant. Jag tänkte att det var lika bra att hålla min entusiasm lugn så att inte Pelle skulle börja köra traktorrace ordentligt, då hade ju mamma blivit åksjuk och jag hade skrattat så att jag kissat på mig.

Men nu gick det lugnt till. Först åkte jag ett varv tillsammans med mamma och Pelle och då tömde vi lite löv och små pinnar på en stor hög så att hela traktorn stegrade sig. Fränt. Sen fick pappa följa med på två varv och då åkte vi lite längre och lämnade stora stockar som Pelle ska göra ved av. Och då var det ett sånt skönt gung i traktorn att jag nästan somnade.

Värsta bästa förmiddagen. Och nu har jag fått påskägg med lite choklad i. Det är fina grejer det. Och mamma och pappa och resten håller på och göttar sig på morbrors goda mat. Med andra ord har jag det bra här. I fall ni undrade.

Påskpuss på er raringar!

Frank uppdaterar lite…

Franken här. Vet ni, jag är en ganska stor kille nu. Jag har ingen blöja på dagis, bara när vi är ute och ibland när jag sover middag, men annars så säger jag rätt ut, måste kissa och så springer jag till pottan och det går hur bra som helst. Gissa om mamma och pappa är stolta över mig? Och så gör jag ju tvåan också, annars kan man ju inte leva.

Fast det var egentligen inte det jag skulle berätta nu, för igår så var jag hos min kompis Vincent. Hans mamma och pappa hade fixat värsta goda frukosten till oss. Det kittlade dödskönt i kistan. Och, jag fick ett påskägg med en färsig tröja i. Vilken grej! Tack! Och nu är Vincent i Thailand, det är tydligen jättelångt bort, jag som tycker att det är långt att åka till stugan. Aja.

Sen lekte vi med Vincents alla saker och egentligen är det han som har lärt mig det här med att inte ha blöja, för han kör samma race. Alltså, high five på det liksom. Hur skönt som helst med kallingar istället för blöja, ni kan ju tänka er själva. Förutom det så talar jag ju långa haranger för att vara 2 år, isch. Med andra ord är jag pretty good på det mesta.

För att inte tala om att vara envis, jag har hört att det finns något som kallas tvåårstrots så då tänkte jag att det är lika bra att testa det ordentligt. Jag gormar och gastar och har mig. Mamma och pappa blir tokiga och sliter sitt hår. De har till och med pratat med syster Anne på barnavårdcentralen för att de inte har något hår kvar att slita i. Men hon läste innantill och konstaterade att det är precis så en tvååring ska vara så jag ba, ha, in your face!

Fast för det mesta är jag faktiskt världens bästa, för det säger de, mamma och pappa och de tycker om mig jättemycket, det vet jag ju, men det är ju därför som jag kan spela dem ett spratt ibland.

Det var väl mest det, jag ville säga hej, tacka för frukosten och visa att jag har det bra, minsann. Hoppas att ni också mår bra och skippar det där med trots, det blir så himla ansträngd stämning då 😉

Tröstshopping…

Kläder från HM, Lindex och Zara.

Igår sov jag som bekant i stugan för att förebygga smittspridning av det vidriga kletet i ögonen. På riktigt så är det som att ha en pinne i ögat, inget jag rekommenderar. Ögat blir rött, irriterat och man blir svullen som fasen. Och de gör ont och kliar värre än första myggbettet.

Idag är det kanske marginellt bättre men eftersom systern på vårdcentralen hade rätt i sin sak så har det drabbat båda ögonen, som tur är inte samtidigt, då hade jag brutit ihop på riktigt. Så nu är högra ögat brukligt och det andra grumligt som bara den. Och med tanke på att pappa Pohlman hör till den mer omhändertagande sorten så vill inte han att jag ska vara själv i en stuga i skogen så därför har jag förflyttat min karantän hem till mamma och pappa. Lite tokigt kan man tycka eftersom ögonfluss som sagt är väldigt smittsamt, men vill gubben ha det så, så får gubben ha det så. Jag hoppas förstås att ingen får det här. Och det är förstås skönt att bli lite omhändertagen när man är enögd.

Men för att komma på lite bättre tankar har mamma och jag tröstshoppat lite vårkläder till Frank. Jag klickade in på HM, Lindex och Zara och lyckades få syn på en hel del finheter med mitt brukliga öga och vips så är ordern bekräftad och snart på väg till en brevlåda nära mig. Så himla fiffigt.

Och visst kommer han bli fin, gossen?! Tänk er Franken i kavaj, sneakers och hatt. Jag dör sötdöden i tanken. Men nu ska jag försöka sova utan att slita ut ögat och önska mitt hårdaste att det här är över till imorgon för vet ni, imorgon kväll ska nämligen mannen och jag på konsert. First aid kit. Det vill jag ju inte missa.

Yeah well. Sov gott och tack mamma och pappa för tröstshoppingen!

Frank om att fylla två

Franken här. Ja nu går det undan vill jag lova. För en vecka sen så hade jag kalas eftersom jag har fyllt två år, även om jag föredrar att säga tio och visa alla fingrar jag har. Men det är ingen som verkar gå på det. Mamma påstår ju att jag fick trotsen i födelsedagspresent, och nog må det kanske vara så, men grejen till förra veckans vrål var att jag hade så förbannat ont i munnen att det inte fanns något annat att göra än att vråla ut det dåliga tålamodet på smärta. Dessutom var jag hos tandläkaren två dagar i rad, men det var lugnt, jag fick två tandborstar, en liten boll och en reflex. Och ja, jag är bestämd och säger ifrån med besked om jag misstycker. Men det är en del av min utveckling.

Men på mitt kalas var jag så nöjd så. Jag fick en gitarr, lego, en rackarns fin tårta med massa bollar på, några målargrejer och så en kettlebell på fyra kilo. Den där träningskulan med handtag på. Vincent och jag brukar ju träna ibland och då har jag lånat hans, men nu fick jag en egen av honom. Perfekt. Man vill ju vara stor och stark liksom. Så ibland gör jag några swingar försiktigt med mamma och pappa. Men mamma använder den mest.

Annars var det full rulle på kalaset, tyvärr kunde inte mormor och morfar komma för morfar hade också varit hos tandläkaren. Verkade vara inflation och inflammation i det där med tänder. Hur som helst lekte jag med Vincent, jag lirade lite gitarr, grisen fick åka polisbil från festen och resten är historia.

Tack ni nära och kära som kom och förgyllde mitt kalas, nästa gång ni ses ska jag ge er ett gitarrsolo och spänna musklerna 😉

Frank två år…

Hur fort går tiden? Vad sa ni, sa ni? Jo, jag undrade, hur fort går tiden?

I torsdags fyllde den här busungen två år. Helt galet. I present fick han trots, upprepning av ordet nej och någon slags förkylning. Alltså trots som i vägra samarbeta. Men det sägs att det hör till och att han ändå ses som en fullt normal unge även om både Jocke och jag tvekar när Frank skriker så att fönsterrutorna skallrar bara för att han inte får som han vill, tätt följt av kommentaren, jag skriker. No shit Sherlock! Det ekar ju i hela området. Men okej. Det hör till.

För egentligen är han ju världens härligaste. Han pratar så mycket som om han hade haft läxa i att rabbla upp alla ord han kan. Han minns allt (måste ha att göra med att han inte har fyllt huvudet med så mycket bös än) och säger roliga meningar. Förslagsvis kan han helt utan förvarning låta som en kråka, vi frågar vad det var som hände, han säger att det var en kråka. Helt självklart. Eller när han sjunger Björnen sover och Lille Katt som om han inte gjort annat. För att inte tala om den bollkontroll man ändå kan se.

Här rullas det bowlingklot och görs strike så att armarna sträcks i luften som en segergest. Han spelar fotboll och skjuter helst höjdare, något som vi försöker avböja med tanke på alla pryttlar jag gillar att ha framme och han spelar gärna munspel så att det låter som en brandbil på utryckning . Han är intresserad av det mesta och tycks vara extra förtjust i bollar, ballonger, bowling, månen och luftballonger.

Och så är han en riktig mammagris just nu. Jag ska helst sova bredvid i spjälsängen och det har vi ju redan klargjort att det går men är lite trångt, därför har det hänt att vi har sovit i soffan några nätter och inte heller det är ultimat så nu ska vi vilken dag som helst göra slag i saken och köpa en stor säng där vi kan sova utan större bekymmer. Jocke den stackaren får knappt ta i honom vissa stunder utan det är bara jag som gäller.

Men vi säger att allt hör till och att det blir bra, Att tiden går fort och att håret är långt. Att han är full i bus, kärlek, hyss och envishet. Och att han är två år nu.

Grattis till dig min son och grattis till oss som föräldrar.
Heja heja!

Frank och frullen

Frank här igen. Mamma och pappa tror att jag sover, men de skulle bara veta hur kvick jag är med att skriva på mammas gamla telefon, ungefär lika snabb som blixten, så jag somnar snart om igen. Vill ju bara berätta en sak.

Idag fick jag äntligen träffa min bästa kompis Vincent. Det var typ hundra år sen, för jag har ju varit förkyld, mamma tycks ständigt vara förkyld och är jag frisk så har Vincent varit lite krasslig, men idag fick vi till en träff. Och dessutom tog vi med våra föräldrar till IKEA och åt frukost. Frukost och frukost, jag tog sikte på köttbullarna, skalade nästan ett ägg åt mamma och sen lekte jag mest med min BFF (best friend forever).

Och Vincent är sannerligen en glad prick, han har lika mycket bus i sig som mig och pratar lika mycket men dock inte lika tydligt men vi förstår varandra ändå. Så klart. Och jag tycker verkligen om att leka med honom, tur att både han och jag fyller år snart så att vi kommer ses på varandras kalas, det skiljer som bekant bara några timmar mellan oss fast vi föddes på varsin dag. Bäst så för ordningen.

Hur som helst så var köttbullarna godkända. Mamma och pappa verkade också gilla brunchen på IKEA, jag har nog aldrig sett mamma äta så många mackor. Men det fick det tydligen vara värt, hon borde förstås också ha sprungit mellan pallarna med varor sen precis som jag, men hon lunkade på och la ner mindre nödvändiga prylar i vagnen under tiden som jag sprang hit och dit för glatta livet.

Så nog är jag lite trött allt och imorgon ska jag till dagis igen efter jullovet, det ska bli minst lika roligt som att leka med Vincent. Yes asså. Jag gillar dagis!

Men ok, nu ska jag sova igen så att jag orkar med morgondagen med alla kompisar.
Puss och kram!

Franks första bowling

God morgon raringar! Frank här. Jag vet att det var oförskämt länge sen jag skrev, men börja inte gnägga om det nu. Mamma skriver ju inte heller så ofta längre och det är inte så konstigt, hon, pappa och jag har ju lite att stå i. Men det behöver jag inte tjata om, det vet ni nog redan.

Jag vill liksom berätta om igår. För igår sa jag till mamma och pappa att jag vill spela bowling på riktigt. Det duger inte att bara ha en kägla som står på mattan i vardagsrummet i stugan och så några bollar som är alldeles för lätta att kasta med. Jag vill ha the real thing, om vi säger så. Så då åkte vi till Askersund och deras tjusiga O’learys, det var där mitt intresse för bowling startade. Jag har till och med lärt mina kompisar på dagis hur man bowlar. Woop, woop!

Anyway (min morbror har lärt mig lite engelska, så det så) det fanns massa färgglada klot att välja mellan och en herrans massa skor men inte ett enda par i storlek 24. Dåligt. Men jag fick spela ändå och klotet jag fick låna vägde 6 kg och nog för att jag är stark, men det är typ hälften av min egen vikt. Tänk om mamma skulle kasta ett klot som vägde 30 kg. Good luck. Men jag tog fram min sportliga sida och rullade iväg det där klotet. Med lite hjälp av pappa förstås och ibland även av en dinosaurie. Jo, det är sant, en grön en.

Fast det var så himla långt till käglorna, hemma i vardagsrummet är det max en meter mellan mig och käglan och till och med då kan det vara svårt att träffa ibland. Så inte gjorde jag någon strike precis. Men roligt var det, tills jag blev hungrig och beställde in pannkakor, popcorn och ett glas mjölk.

Hur som helst så var det en himla trevlig utflykt och jag vill redan spela bowling igen och gärna själv, men först måste jag fixa ett par bowlingskor med stålhätta, sen ska jag sätta rekord som den yngsta bowlaren. Hallå, jag har ju inte ens fyllt två.

Det var det, nu ropar mamma och pappa på mig, vi ska äta frulle.
Vi hörs snart igen hoppas jag.

Stora Holmen med Vincent

Om mamma har Stora Örebro som favorit så har jag banne mig Stora Holmen. Har ni varit där, himla härligt ställe må jag säga. Dessvärre är det stängt för säsongen nu men när det var öppet var det high life. Jag älskar att gå dit och hälsa på djuren. Och åka tåg. Jag har i och för sig bara åkt tåget en gång men jag har varit hos djuren några fler, men man måste ju typ stoppa tiden för att ta in alla intryck och äventyr.

För ni vet väl att jag har börjat på dagis nu och att jag pratar som om jag vore en ordbok och att jag dansar som om jag vore Shakira. Ja, jag säger ju det, stoppa tiden. Det där får jag berätta mer om senare, det är verkligen ett äventyr det där med dagis. Och hur Shakira dansar, jösses!

Hur som helst så var Vincent och jag på Stora Holmen för några helger sen. Roligt. Vi busade runt bland grisarna, fåren och korna. Kollade läget hit och dit, pussades lite och åt korv. Mamma tappade regnskyddet till vagnen men hittade det på en pinne längst med ån, någon snäll rackare hade hängt upp det där. Det var ju en himla tur med tanke på att det är så färgglatt och fint, vore dumt att förlora det på en ö i ån. Liksom.

Aja, mamma visade mig hur man tidsinställer inlägg på bloggen för som ni förstår är jag ju på dagis nu och leker med barnen och mina grymma fröknar. Älskart!

Ha en fortsatt fin måndag raringar! Kram so long!
Förresten, jag blir ju för 17 ett år och åtta månader idag! Grattis för det!

Sensommarykling

Nu kan man ju tro att jag har glömt ett c där på rubriken, men om ni frågar Frank så är det precis så där man stavar till cykla och främst uttalar det, ykla. Ikväll yklade vi till kossorna när jag kom hem från jobbet. Jag menar, Britt verkar ju vara här så då får man ju passa på att sällskapa med henne i sensommaren. Och Frank älskar verkligen att cykla. Och jag älskar förstås att kossorna och naturen finns några tramptag bort och att vi tillsammans kan busa på kullen och titta på djuren.

Min älskade lilla cowboy och jag.

Sen cyklade vi hem och plockade tomater, eller pomater som Frank säger och åt för glatta livet.
Ännu en fantastisk kväll till minnesbanken.

Om någon funderar på varför inte Jocke var med så var det för att den hjälten målade garaget så snart kan jag visa er ett helt färdigt garage. Det är banne mig inte illa, såhär ett år efter att grävskopan tog sitt första tag i gräsmattan här utanför…

Skarpt läge…

Frank här igen. Alltså nu är det skarpt läge, serious talk, blodigt allvar. Ni ser ju själva. Jag har varit hos frisören med mamma, hennes stackars frisör skulle göra ett tappert försök till att klippa min lugg så att jag slapp få den i ögonen. Det gick ganska bra. Frisören kunde förstås sin sak även i farten, jag var ju tvungen att testa henne lite. Hon klarade mitt prov och jag fick kortare lugg, för att inte tala om mamma, hon satt still som ett ljus och fick en urtjusig lugg. Jag tyckte förstås att det var roligare att titta på paraplyer och kammar och borstar och allt sånt.

Egentligen är väl inte det allvarligaste att jag har varit hos frisören, utan det är det faktum att jag ska börja på dagis nu. Hallihallå. Nog för att det verkar spännande, men är det genomtänkt att lämna mig där med en massa främlingar, jag känner mig inte helt bekväm, men kan tänka mig att det kommer bli bra. Nu har jag ju varit där några dagar med pappa och i fredags följde även mamma med. Och självklart var det roligt med vatten och plask och så, särskilt eftersom jag hade stenkoll på mamma och pappa hela tiden. Men nu är det tydligen så att jag ska vara där själv på onsdag, pappa ska lämna mig och sen ska jag vara där med mina fröknar och de andra barnen. Det är nästan så att jag darrar lite på läppen. Skräckblandad förtjusning. Fast jag pratar om dagis varje dag så nog kommer det bli bra.

Min kompis Vincent ska också börja på dagis nu, tyvärr inte på samma som mig men nästa gång vi ses får vi diskutera saken, när vi träffades i lördags lekte vi på Stora Holmen, men då pratade vi mest om tåget och djuren, men det får jag berätta om senare för nu ska jag packa ihop min väska och ta med pappa till dagis.

Önska mig lycka till.
Kramar i långa banor!

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier