Kavat kille

Under tiden som jag försökte överföra mina kärleksfulla tankar till Wilma och få hem henne så låssasshoppade Frank och jag lite på Lindex och Polarn O. Pyret.  De har ju så mycket fint i allsköns färger. För att inte tala om Lindex samarbete med Kavat, tänk så små tjusiga skor, om jag visste vilken storlek Frank kan tänkas ha när han får för sig att börja gå så skulle jag förmodligen ro åt mig en bit av barnbidraget och klicka hem ett par gröna eller turkosa skor. Eller gula om det inte vore för att de redan var slutsålda.

Hur som helst så har jag ju ingen aning om vilken skostorlek den lille kavata killen har då, så vi tittade bara på de fina färgerna och kom överrens om att vi ska använda presentkortet som vi fått av släkten till att köpa någon ny pyjamas, några strumpor och kanske ett par nya brallor.

För nu på morgonen har nämligen Lindex lite frukostshopping med tema Littlephant, vilket vi tackar lite extra för och piper dit med mormor Ulla och Moder Tereza. Vad vi kommer hem med återstår att se.

Hoppas att ni får en bra start på fredagen, med eller utan frukostshopping!

Lägesrapport…

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=dNMbV0QZmXM[/youtube]

Som tur är sover Frank nästan hela nätterna och vaknar vid kl 6, så även i dag plus att vi somnade om en stund till efter att mjölkglaset var uppdrucket. Skönt. Och nu verkar allt vara i sin ordning och jag hoppas som sagt att det håller i sig, för när han inte sover är han som på filmen ovan, han pratar och skrattar och sprattlar om vartannat och det är ju så vi vill ha det. Bara så ni vet.

Hoppas att ni får en fin tisdag, det ska vi försöka med nu i alla fall!
Kram so long!

Personligt vrålrekord

Frank har precis haft ett personligt rekord i katastrofläge här. Håll i hatten! Stackars liten. Jag fick lov att hämta öronproppar för att inte själv gå åt. Och i vanlig ordning har jag ingen aning om vad det kan bero på, men svordom vad ont det gör i hjärtat när inget hjälper. En timmes vrål och det är inte bara salta tårar som rinner utan svetten lackar kan jag säga, på både honom och mig.

När jag inte trodde att det finns en växel till i kategorin bebisvrål på grund av magknip så är det precis det som inträffar. Tinnitusen känns oroväckande nära men jag hoppas att jag klarade mig och att Franks onda försvann i samma sekund som han blev aningens lugn och makalöst sugen på mjölk, för nu sover han med sugröret i mungipan. Mitt lilla hjärta, inte ska du vara ledsen.

Och jag funderar på var mannen som kunde tala med bebisar håller hus för så här otillräcklig och oförstående vill jag inte känna mig, det kanske inte ens var ett magknipsvrål, Frank kanske hade ont någon annanstans.

Så om du som kan tala med bebisar funderar på ett rikstäckande tvprogram så tjingpax och tuppenja för att vara först ut som gäster i nöd. Fast det är klart, peppar, peppar ta i trä, det händer väldigt sällan, men när det händer så känns det verkligen inte bra. Ledsamt dåligt faktiskt. För Frank är nästan alltid glad och tillfreds med sin tillvaro och inte alls såhär ledsen att det skallrar i fönsterrutorna och skär rätt igenom mamma och pappahjärtat.

Nej, bevare mig väl. Nu hoppas jag att vi alla får sova några timmar och att det dröjer väldigt länge till Frank blir sådär ledsen igen.

Franks status

I går var det dags att besöka BVC igen och i vanlig ordning skötte jag mig utan anmärkning. Jag höll snoppen i styr och trallade lite på ”åh vad det är skönt att va’ naken” under tiden som mamma la mig på vågen och sköterskan antecknade 5,4 kg i sina papper. Och lång har jag blivit också, hela 60 cm, nu är mamma bara 105 cm längre än mig, rätt var det är har jag nog växt om henne.

Sen skulle mamma fylla i några papper om hur hon mår och då fick jag sitta hos sköterskan och titta på en skallra som hon viftade omkring med. Pappa var i och för sig också med men han hade fullt upp med att nicka åt mamma och vara överrens om att allt är bra nu.

Så idag plockade jag fram min skallra som jag har fått av mammas kompis Stina och för ett ögonblick kunde jag hålla den, men det var roligare att kasta den på golvet.

Och nu mår mamma så bra att hon fick väl godkänt i lag med pappa förstås, annars hade det ju inte blivit något av något.

Aja, då vet ni. Nu ska jag gå och bada.
Simma lugnt raringar!

Frank som bloggkompis

Frank här. Jag tänkte att jag skulle bli bloggpolare, jag är förstås redan er bloggkompis. Men jag menar, är det något mer jag kan än äta, skita och sova så är det blogga. Så varför inte, och dessutom gillar jag verkligen mina kläder från Polarn o. Pyret, nämligen de som vill ha bloggkompisar. Inte mina kläder alltså utan Polarn o. Pyret. Jajamensan, det där, det är ren och skär reklam, men kom igen, ska jag bli bloggkompis så lär jag gå all in.

Dessvärre börjar mina första plagg jag fick av farmor strama åt lite runt min mjölkmage, så några nya plagg vore inte så dumt. Jag har förstås redan fått några fina av farmor, hon kan det där med pop tydligen. Och jag gillar ju pop i olika former. Men de är lite förstora än, okej att mamma har grädde i tuttarna men så snabbt växer jag inte.

Förutom min kalasbricka och de här fina kläderna jag har på mig så har jag kikat in andra nyheter på deras hemsida som skulle kunna passa en kis som mig, för vad sägs om en body med en herrans massa smarriga glassar, en randig overall i regnbågens alla färger eller ett par tjusiga brallor med roliga djur på. Jo, jag tackar ja. Det finns så mycket fint att jag flinar mig trött i fårfällen, blir dammig mellan tårna och kör händerna upp i luften.

Så vi får väl se, önska kan jag alltid. Jag tror hur som helst att en polare på 10 veckor skulle pigga upp vilken bloggpanel som helst eller vad tror ni?

Frank rapporterar

Nu ska ni få höra. Var ett tag sen mamma var här, men jag är tydligen lite mer flink i fingrarna än henne så jag passar på att skriva lite. Först och främst, glöm inte skruva fram klockan, vad nu det är för hittepå. Jag förstod inte riktigt i morse, men nu är det sommartid alltså, ska bli spännande att se om det blir någon sommar och vad det innebär.
Hur som helst.

Nu har jag varit på Öland en vecka med mamma och pappa, i början var jag lite orolig och undrade vad det var för place de tagit mig till, men nu känns det som hemma. Vindarna från havet gör mig gott och dessutom har jag fått några fantastiskt fina leksaker av mormor och morfar, de ska jag visa när jag kommit hem. Och som om inte det vore nog är min morbror här också och livar upp stämningen och lagar mat som är värd minst en stjärna i guide michelin. Jo jag tackar ja!

Och igår var jag på fest där en annan mästerkock hade gjort helstekt lamm, jag tuggade i mig några bitar och gnagde av benen likt en hungrig best. Sen rullade musiken igång och det var som om dj:en kände mig direkt, det var bara disco, precis de låtarna som mamma och jag brukar dansa till. Gissa om jag var i mitt esse.

Fast det är klart, det tar på krafterna att vara lite av festens mittpunkt. Tur då att jag kunde nicka till lite på pappas axel innan vi åkte hem och jag sov vidare i min säng.
Men jösses så många fina damer det var där och sköna snubbar, förhoppningsvis ses vi till midsommar igen, då ska jag putsa dansskorna ordentligt och bjuda på mormors sill. Det blir kanoners.

Fast nu ska jag nog gå ner till havet och kolla läget, det är uppenbarligen så man gör när man är här, spatserar och tar det lugnt, passar mig som handen i handsken.
Hoppas att er påsk är minst sagt franktastic!

Kram so long gott folk!

Franktastic easter everybody!

Min mamma är ju inte riktigt klok. Ni ser ju som hon har spökat ut mig. Nog för att jag kan tänka mig att ha mustasch när jag blir stor, men nu när jag är två månader, jag vet inte riktigt om det klär mig, vad tycker ni?

Och det här med att försöka få ner mig i ett påskägg. Nja, inte jätteroligt. Även om det är påsk nu och därför ganska passande, men då är jag nog hellre påskgubbe än påskägg. Eller påskkärring. Fast det är klart, jag sov ganska gott där både under morfars hatt och under det stora äggskalet. Nästan som en sköldpadda, sköldpåsk, påskpadda…

Hur som helst så förstår jag att mamma redan nu försöker göra något slags arkiv med foton så att hon har ett gäng att välja på när jag tar studenten. Men ändå. Bara för att jag sover som en liten gullgris så behöver jag väl inte vakna med en ditmålad mustasch, gissa om jag blev förvånad när jag kollade mig i spegeln, jag såg ut som Skriet och ba,
Gaaaahhh, mamma, jag har något svart på överläppen!
Tur att det gick bort med lite tvål och vatten, det gör säkert fågelskiten på den där tavlan med om de bara gnuggar lite försiktigt.

Aja. Nu ska jag nog hoppa upp på mammas kvast tillsammans med Wilma och följa med dem till Blåkulla, jag har hört att det inte är så långt dit nu när vi är på Öland. Några av er som ska dit?

Vi ses snart igen, I guess (ja, jag fick lite engelska med mjölken i morse). Sweet.
Franktastic easter everybody!