Det började med att jag tog ordentlig rast på jobbet. Istället för att ligga i fosterställning i 18 minuter, somna och undra var jag var när jag vaknade gick jag ut och insöp frisk luft. Jag började med att gå en runda i spåret precis utanför arbetet, 3 km. Det började jag i och för sig med redan i november, men i december har jag gått varje dag och det har gett resultat. Inte bara att jag har blivit piggare och känt mig frisk jag har även trollat bort ett kilo eller två bara genom att gå, gå, gå. Och det är fint för mitt välmående.

Det var även där som julbeställningarna började trilla in. Jag svarade på mail när jag gick mitt varv i skogen, blev fylld av fjärilar och ivrig för att börja producera julklappar. Sedan var verkstaden igång och det var otroligt fint för mitt företag.

Sen blev det lucia och vi var förväntansfulla fröknar. Jag fällde nästan tårar när tomte efter tomte kom in på dagis. Så fina och små och ivriga och lugna. Och det var väldigt fint att få se alla härliga ungar, deras första lucia på dagis och mitt första som fröken.

Sen kom Eremo på den briljanta idén att jag kunde måla en bild till förmån för hennes insamling. Och självklart gjorde jag det. Den gick för 950 kronor på Tradera och det var väldigt fint för välgörenheten.

Sen slog det mig att det blev julkort av tackkorten från bröllopet. Även om jag skämtade om det först. Men tiden går som ni vet lite för fort ibland. Och det var inte jätteroligt att sätta ihop alla bilderna men det blev banne mig fint. Det blev lite stökigt och bökigt och adresserna och sigillet fixades i sista stund innan jag fick tränga ner dem i julkortspåsen och äntligen lägga det bakom mig, bakom mig som i att nu var det klart. Nu kan jag bara vara mallig för att jag är gift och för att gästerna har fått det de förväntat sig fast lite bättre.

Och det, det blev fint för julfriden.

Jag öppnar de luckorna med godast choklad i. I gårdagens lucka var det inte så gott. Det handlade om vad jag är beroende av. Och choklad är väl en grej, en annan kan vara internet. Men jag tyckte att den biten kunde vika hädan och istället så öppnar jag dagens lucka med omsorg och försiktighet för att minnas tillbaka till jularna när jag var liten…

På den tiden då tomten fortfarande fanns och den stora gråmelerade hörnsoffan i plysch tog upp ett helt rum utanför våra rum, brorsans och mitt. I den soffan satt vi uppkrupna och förväntansfulla. Precis innan hade vi om möjligt vilat lite i soffan efter maten och efter Kalle. Ibland tittade vi på Kalle samtidigt som vi åt, då var det bara att lyfta upp den lilla men ack så tunga tv:n på bänken. Men det var alltid viktigt att se Kalla och resten. Och det tycker jag fortfarande.

När jag var en si så där 7 år och farmor Agnes fortfarande var med oss så var det mysigt att krypa upp mot hennes famn och titta ut över åkrarna i mörkret och leta efter tomtens lykta.

Han kom där pulsandes i snön, ja, för då var det så rackarns mycket snö att vi kunde åka pulka på trottoarerna av plogbilens vallar…

Tomten var ett mysterium. Vem var tomten? Mamma satt bredvid och pappa var också där. Farmor satt ännu närmare och brorsan var inte alls långt ifrån. Alla var på plats och ändå kom det en tomte. Fantasiskt.

Men redan innan tomten kom och hälsade på fick jag små julklappar i strumpan. För av någon anledning hade tomten redan varit hos brorsan och mig på natten och hängt fast en stumpa i fotänden på sängen, klämt fast den under madrassen liksom.

Och jag minns jularna med glädje och kärlek. Det finns alltid fantastisk god mat, fina små tomtar lite här och var i hemmet och en ståtlig gran med pynt som alla i familjen någon gång har gjort i skolan…

Och om vi får barn då ska det sannerligen vara nästan lika. Så att de kan minnas. Sen.

Om jag skulle hålla mig till den tänkta kalendern så skulle dagens lucka innehålla en berättelse om någon som jag älskar. Och då skulle jag skriva om min man. Vilket är väldigt uppenbart. Alltså att jag älskar honom för att han är min man. Men jag tänker inte riktigt hålla mig till det. Jag tänker bara dela med mig av mina bilder. Bilder som jag älskar och som ger mig goda minnen och en stark längtan till Öland och sommaren. En sommar som jag får spendera med världens bästa snubbe och på en plats som ger mig gåshud. Jag vill som sagt springa ner till havet, cykla genom kohagar och över ängar, äta lunch i en hamn och dricka en drink på Kalk.

Att drömma kan vara att älska…

På lördag är det julafton. Nehe. Säger du det? Jo, det är faktiskt sant. Och egentligen är det väl ingen big deal men jag brukar i alla fall köpa några julklappar till mina nära och kära. Men i år har det inte hänt någonting på den fronten. Fantasin för uppskattade julklappar har gått förlorad. Och egentligen gör det nog inget för ingen i min familj behöver något särskilt. Egentligen ingenting alls.

Men jag älskar ju som sagt att ge. Men nu har jag inget bra på gång och jag är inte ett dugg sugen på att gå på stan tillsammans med stressade föräldrar som inte hunnit köpa alla klappar. Mitt tålamod räcker inte riktigt till.

Själv önskar jag mig eventuellt ett par nya jeans som sitter som ett smäck och som inte töjs ut efter en tvätt. Det skulle vara det då. Men annars så önskar jag att alla ska få vara friska och må bra och att pengarna som jag skänkte till Musikhjälpen kan ge några flickor möjligheten att gå i skolan…

Foto: Emma Sandström

En vän med en bil. Det är nästan samma som en vän som bor en bit bort och som jag önskar bodde i huset bredvid. Lucy Luke. Eller Camill som jag kallar henne oftast. Fas det förstås är Camilla. Hon har en bil. En svart. Som ibland krånglar på Öland.

Men det är inte därför vi är kompisar. Det är för att jag härmade hennes dialekt när vi gick restaurangskolan tillsammans och redan första dagen frågade de andra i våran kommande klass om vi kände varann och kom från samma ställe. Nej. Men snart.

Eller så är det för att lite av mitt motto när jag träffar snygga tjejer som jag vet att jag ska umgås med under en viss period, är – att det är lika bra att bli kompis med henne på en gång annars kommer vi bli osmans. Bättre att älska de snygga än att vara avis på avstånd.

Men jag kommer ihåg första dagen på REPU, år 2000, upprop i aulan, in kommer en fräsig tjej med blont hår och jeansjacka. Henne vill jag vara kompis med.

Och sen den dagen är vi väldigt goda vänner. Vi satt mer eller mindre ihop i ett år. Ett år av tokigheter i köket. Ett år där hon blev mästerkock och jag mattant. Där vi bakade så att gymnasieeleverna fick benämna oss på engelska som om vi inte skulle förstå vad de sa när det snackade om bakery E och bakery C. Eller vad de nu sa. Vad sa de bakery C? Det var då vi kokade 12 liter ris och vår lärare slet sitt hår av frustration, trots att vi tyckte att det gick att använda till annat. Vi skulle koka 1,2 liter ris.

Lucy Luke har snygga tatueringar, ett särskilt hår och är som ni förstår en hejare i köket. Hon gör de godaste maträtterna och smaskigaste pajerna. Hon har en inredningsstil som gör att jag vill bosätta mig i hennes soffa och hon är full i fan och finurlig som få. Och jag önskar så att hon bodde i huset bredvid. Min syster i mustasch och jag…

Innan jag dör vill jag åka till landet på andra sidan Atlanten. Jag vill åka med min man och jag vill besöka olika destinationer. Men självklart New York. Exakt varför är oklart. Men jag är nyfiken på NY. Jag har som bekant inte rest särskit mycket, mest till Öland och till stugan. Och det duger bra för mig. Duger och duger. Det är fantastiskt. Jag längtar egentligen ingen annanstans. Men jag är nyfiken.

Mamma var i NY en gång, länge sen nu. Då kom hon hem med vita rullskridskor med lila hjul och lila skosnören. Vilka bör finnas på vinden hos mor och far, och som jag i samma stund som jag skriver anser att de borde komma hem hit till mig.

Hon hade även köpt en gul Walkman och några fräsiga t-shirts. Jag var eld och lågor över mina fina rullskridskor. Men jag åkte mest runt hemma i huset, runt på parketten eller om det var plastmatta då. Jag vet inte. Men jag vågade nog inte använda dem ute. Men fina var dom. Och jag tror att New York är lite mer, lite bättre och jag är nyfiken på att besöka den staden. Till dess får jag leta rätt på rullskridskorna, använda en gammal sliten t-shirt och bara önska mig dit.

Om det här var en chokladkalender så hade det inte funnits några luckor kvar att öppna. Möjligtvis den 24:e men annars är jag ganska glupsk. Eller var. På den tiden som jag hade en chokladkalender. Och det var ju ett tag sen. Men det här är ingen chokladkalender och jag är inte lika rapp med att öppna luckor här som då. Men jag ska i alla fall berätta om en bra dag, även om jag borde gjort det igår. Men vad fals, hur ska jag hinna med allt…

Men såhär är en bra dag för mig. Det är sommar. Jag är ledig och jag är på Öland med mannen. Solen skiner. Vi har nyss vakant och tar på oss träningskläder. Vi springer ut till fyren och tillbaka. Byter om till badkläder och cyklar ner till bryggan. Tar ett dopp och sen hem igen. Lagar frukost. Skramlade ägg och bacon. Smoothie på färska jordgubbar och banan och yoghurt. En perfekt avokado med Herbamre örtsalt. Sätter oss på trappen. Solen värmer min hud och jag kan ana havet en bit bort. Svalorna flyger omkring som om de gjorde en uppvisning av rang.

Vi gör oss i ordning för en skön dag med loppisrundor och lunch i en hamn. Inget särskilt som måste fixas och inga måsten. Jag fyndar en fin liten Stringhylla och hittar massa fulgrejer att fnissa åt. De står staplade på rangliga bord och glänser i solen med hopp om ett nytt hem.

Hemma igen och bara vara på uteplatsen, ligga i en solstol och vänta in en kväll på Kalk, med gourmetburgare utöver det vanliga och dela på en flaska Rasignac. Självklart cyklar vi dit på den vanliga vägen, genom kohagar och över ängar. Och samma väg hem i sommarnatten. Månen lyser upp över havet och kattugglan ropar på oss när vi cyklar sista biten genom skogen. Och vi har haft en perfekt dag. Jag har haft en perfekt dag i mitt paradis med min älskade man…

Precis så skulle det vara.

Som liten var jag tuff som ni ser. Ha. Som lite större var jag busig. Som ännu större fast fortfarande liten var jag tuffare. Eller jag trodde väl det i alla fall.

När jag var liten som i att gå på dagis sjöng jag som sagt vid matbordet ganska ofta vilket resulterade i att jag fick äta i målarrummet bredvid med glasad dörr så att fröknarna ändå såg mig. Ibland drog jag ner mina kompisar i fördärvet och vi sjöng allsång. Mamma har berättat att jag red på symaskinen och dansade på köksbordet. Jag fick ibland glass till frukost för att jag inte vill ha någonting annat. Då kanske ni tänker, inte så konstigt att hon blev som hon blev. Men jag tycker att jag blev bra. Jag är bra.

Men sen när jag blev lite större och gick i skolan så var jag väl inte så tuff. Jag hade klockan på fel arm till dess att klasskompisarna tjatade hål i huvudet på mig om att jag hade klockan på fel arm. Då bytte jag. Jag var inte speciellt förtjust i att hoppa hopprep på rasterna för jag trasslade bara in mig. Men jag var ganska snabb på 60 meter. Jag fick inte vara med i en klubb för att jag inte gillade hästar. Jag gjorde ett eget korsord i åk 6 och tyckte om att gå i skolan.

När jag började högstadiet var jag inte särskilt frän. Men jag lärde mig. När jag slutade högstadiet hade jag väldigt smala små ögonbryn och blond page. Jag kallades tutt-Eva för att brösten växte snabbare än mig. Ungefär som med mina öron. Men nu är vi ikapp, brösten, öronen och jag. Min rumpa hade blivit utsedd till högstadiets snyggaste och jeansen sen den tiden har jag precis börjat använda igen. Och jag trodde att jag var tuff. En högstadieklassiker alltså.

Med andra ord var jag nog en vanlig glad unge som liten. Snäll och aningen busig.

Det finns många kort på den här damen som sitter och knappar på tangenterna. Och de finaste har Emma Sandström tagit, men hon har stått för bilderna på var och vartannat inlägg nu så därför har jag valt ett helt annat kort. Som mannen tog på mig i somras. Det är fint för att det hör ihop med minnen.

Vi hade ätit god frukost på bryggan i solen. Frukost och frukost. Brunch. Mammas goda toscakaka, färska räkor, parmaskinka, några skivor ost och lite baguette. Smoothie och en och annan rollokola (utan inbördes ordning).

Solen värmde våra ryggar och jag hade jobbat min första vecka på mitt nya jobb. Livet lekte och brunchen var fantastisk. Jag hade dagen till ära spexat till det med min Sverigebikini, vilken bärs upp av en massa ironi kombinerat med stövlar. Alltid gummistövlar. Så när vi var på väg tillbaka till stugan, när maten var uppäten och andra sysslor kallade gick jag där på stigen med korgen runt min arm och filten i handen och så fotograferade mannen.

Så var det med det. Och det får vara tillräckligt fint för att rymmas i lucka 14.

Foto: Emma Sansdström

Gills en samling? Hur ska en samlare kunna väja en favoritsak? Svårt.

Därför väljer jag en samling. Min samling av Marimekkoskålar som prytt bröllopsborden och som glittrar ikapp med min bröllopsklänning. Som nu står ståtligt i en Stringhylla i köket och lyser upp som en färgpalett av rang. Inte brudklänningen alltså, utan skålarna. Vissa används mer än andra och ibland byter de plats för att de inte ska trängas allt för mycket med samma kompis. Jag klappar på dem lite titt som tätt och tycker precis som Lucy Luck att det inte är ett dugg konstigt att prata med fina saker.

Därför blir min samling min favoritsak i hemmet. Den speglar liksom mig på något vis. Ett gäng tjusiga skålar i alla dess färger som är redo att fyllas av än det ena och än det andra. Eller bara skina i sin egen glans. Jag vill fyllas på av erfarenhet och kunskap och gärna med en touch av spektra i olika frekvenser …

Exakt vad jag menade där är lite oklart. Men fina skålar har jag i alla fall.