Kontraster i kubik

För ett år sedan var jag fröken med pedagogik och kärlek till barn som främsta innebörd. Nu är jag inredare med kärlek till familjen, designklassiker och merförsäljning. Allt har sin charm kan man väl säga, men jag tycker ändå att det jag arbetar med nu är mer mitt rätta element.

Även om jag förstås kan sakna barnen och mina förra kollegor så ger det här mig mer utmaning, att försöka gestalta ett rum efter en kunds önskemål. Fast det är klart, oftast är det en gardinlängd som ska bytas eller en ny kontorsstol som behövs och inte precis fancy uppdrag som inredare. Jag är ju försäljare och jag tränar hela tiden på att bli en bättre sådan. Men att få jobba i den här miljön, jag måste nästan nypa mig i armen.

När vi var i Stockholm och besökte mässan fick jag även möjligheten att se Inputs showroom och kontor där, dra mig baklänges vad fint det var. Ena stunden åt jag buffé med en herrans massa glada Inputare för att i andra stunden mingla runt hos Vitra. Snacka om kontraster gentemot mitt tidigare yrke. Då fick man nypa sig i armen om man fick gå på julbord. Man måste vara tacksam för det lilla, så är det ju.

Men som sagt. Vilka kontraster och vad tacksam jag känner mig för att jag får möjligheten att arbeta med det här nu. Inredningssäljare. Det är fasen inte dåligt för en fröken. Det var väl mest det jag funderade på och så ville jag ju så klart visa er bilderna innan nästa möbelmässa. Haha.

Happy måndag kamrater och ja, i dag ska jag banne mig sitta på min plats i vårat snygga showroom och försöka göra lite business. En kommer inte jättelångt på influensa och ögonfluss, om vi säger så.

 

Den som missar en mässa…

… missar en massa. Ja, så står det utanför kyrkan i Löttorp på Öland. Den som missar en mässa, missar en massa. Så sant som det är sagt, även om jag endast har varit på en midnattsmässa i kyrkan en gång och en möbelmässa så får jag ändå påstå att jag föredrar möbelmässan. Och att uttrycket stämmer in väl även där.

När kollegorna berättade att vi skulle få åka på möbelmässan och att vi skulle vara där i tre dagar så förstod jag inte riktigt. Självklart var jag väldigt glad över att få åka på Stockholm furniture fair som visar upp nordens nyheter och finheter inom möbeldesign. Det är ju som en dröm för inredningsintresserade. Och tacksamt privilegierat som inredningssäljare. Men att det skulle behövas tre dagar för intryck och avtryck hade jag inte riktigt förstått.

Förrän nu. Så fort vi lämnat mässhallarna för avfärd hem till Örebro igen så kom jag på montrar som jag hade skrivit upp som favoriter i appen och som jag inte hunnit besöka. Men nog hann vi besöka en hel del finheter och favoriter. Syftet för oss inredningssäljare är väl att snappa upp nyheter, kolla av med våra leverantörer vad som kommer härnäst och bevara den goda kontakten och nyfikenheten inför kommande affärer.

Och vi kan väl säga att blått tycks bli det nya svarta, för att inte tala om att grönt är skönt. Rena träytor och återvinning och tekniktänk.
Och för att ni inte ska missa en massa så får jag nog lov att dela upp dagarna tre i tre inlägg.

(K O N S T P A U S)

Summa summarum, den som missar en mässa, missar en massa.

Fortsättning följer…
 

Inredia inspirerar

Heldag i Tibro, utbildning, inspiration och trender. Vad är det som händer? Träffa glada kollegor, arkitekter och leverantörer, känns som en dag fullproppad av primörer. Skörda frukt, bygga ett bord och bli insmord. Bussas hit och dit, få kunskap och en chokladbit. Besöka verkstäder, hantverkare och produktion, bäst att öka kundernas konsumtion. Lundbergs, Noa’s, Möbeldesign och Ire, är det okej om jag betalar med lire?

Föreläsning av karaktär, jag blev nästan lite kär. Högt tempo och nya trender, vad är det som händer? Kräkas på mässing, koppar och retro, det är inte precis vad som framgår i Metro. Stefan Nilsson är före och vi är efter, han är New York och vi är tråk. Alla lika, ingen unik, skapa en trend, det är väl bara att trycka på vänd..? Eller fixa ett djur, en plasttjur eller en tiger som rymt från sin bur, placera i valfritt rum och din omgivning kommer bli stum. Lyssna och lär, härma och bli kär. London, Paris, New York och Milano, ta det piano. Du är aldrig först, såvida du inte bor over there, det kan vara en tröst…

Inreda, utreda, mingla runt, äta snitt, varsågod och sitt. Tjusiga möbler från golv till tak, färg och funktion, så gott som perfektion. Heldag i Tibro, ett möbelmecka som habegäret väcka. Gubbar och gummor med hantverket i sig från själ till fingertopp, måtte kunskapen aldrig få ett stopp.

Tusen tack Inredia och Tibro för en välorganiserad dag, det var minsann ett bra kreativt drag!

 

Bubbel trubbel

Ni som följer mig på Instagram vet som sagt att jag har blivit drabbad av trassliga torsdagar på jobbet två veckor i rad nu. Drabbad kanske är fel ord med tanke på att det till största del är jag själv som haft bristande kunskap gällande gardiner. Men vi kan säga att jag har blivit drabbad av gardinångesten. Och när den blir som värst så försöker jag spola tillbaka tiden och ge min morfar stolthet nog att ta patent på de välanvända fingerkrokarna som det sägs att han uppfann, då hade ju saken varit biff.

Men nu tog han inte patent och jag sliter mitt hår över gardiner med veckbandslängd, kappor med kardborreband, längder med sydda glid, mått på skenor och priser på tyger. Jag är fast besluten att lära mig det här, för jag tycker verkligen om mitt jobb. Men om kunden vill ha en gardin så är det väldigt lämpligt att ge dem en gardin och inte bara pris på sömnad. Nog för att det känns hyfsat modernt med luftgardiner, jag menar luftgitarr är ju rätt fränt, men luftgardiner tycks inte gå hem. Inte heller särskilt lönsamt.

Så nu hoppas jag att min hjärna ska utveckla ett fokuserat rum för gardinkunskap och att min brors högst värdefulla matematikkunskaper ska trilla ner i huvudet på mig, en promille av hans mattesnille är det enda jag begär. Jag lovar att det skulle hjälpa mig.

Joråsåatt. Veckans roligaste misstag på jobbet är att jag måttbeställde en matta som visade sig vara pytteliten i jämförelse med det jag hade tänkt. Haha. Jag kan inte sluta skratta. Det såg ut som den hade krympt i tvätten. Inte bra. Gör om gör rätt Hjortsberg! Och veckans bästa var att jag vann en flaska bubbel, det skönaste hade förstås varit om trubbel blev till bubbel och inte tvärtom.

Men äsch. Nu är det helg och på måndag är det nya tag. Mitt mantra får bli, jag ska lära mig gardiner, jag är inte rädd. Jag ska lära mig gardiner, jag är inte rädd, jag ska…

 

Design in Town

Det var såhär det började, för ett år sedan. Jag blev inbjuden till Design in Town på Input Interiör, en minimöbelmässa med finheter högt och lågt. Och så fort jag kom in i lokalen kände jag att här vill jag arbeta och började fundera på hur jag skulle göra för att få bli en del av Örebros Input. Jag pratade med en tjej som jag tidigare jobbat med på IKEA, jag fick lite tips, skickade in en spontanansökan och var hyfsat ihärdig.

Och nu, nu var jag en av de tjusiga tjejerna med ett halsband med Inputs logga och därmed en av personalen. Nästan så att jag blir lite rörd. Rätt fränt är det ju ändå. Och jag trivs så otroligt bra och längtar till att lära mig ännu mer, gilla gardinmätningar och bli en fena på leverantörernas produkter.

Och i fredags var det dags för den andra upplagan av Design in Town. Vi fixade och donade hela torsdagen. Det kånkades möbler så vi blev svettiga, vi trollade bort möbler och trollade fram  goodiebags. Vi hämtade plockbrickor från Wobbler och somnade nästan i en tjusig soffa. Vaken 18 timmar och helt slut men taggad inför fredagen.

Och jädrar vad lyckat det blev. Vi hade 21 kunniga leverantörer på plats, tre arbetsamma gossar som servade oss med kaffe och plock. Och så Stora Örebro som stod för den fantastiska maten och som hela tiden såg till att det fanns mat och att den var fräsch. Och så alla 150 gäster. Från lugnet till stormen till efterfesten och tomheten när leverantörerna tog sitt pick och pack och lämnade oss med borttrollade godningar.

Det blev en himla bra fredag bland finheter och folk.
Och tack Input för att jag får arbeta hos er, ni är banne mig ena riktiga raringar!

 

Kick off

Om ni kollar på donnorna på de här bilderna så fattar ni ju att det är läge att vara tjusig på jobbet, jösses vilka vackra kvinnor jag arbetar med. De var till och med snygga i sina gokartoveraller.

Det var ju såhär att vi åkte hem från Öland mitt i veckan för att jag skulle kunna vara med på kick-offen med mitt jobb. En kick-off som innebar gokart, trevliga kollegor, god mat och en hotellnatt i Karlstad. Vi mötte upp kollegorna från Karlstad vid gokarten och så körde vi gummit av däcken.

Och den där gokarten, hujedamig. Jag har kört en gång innan med det var en byxmyndig ålder sen och när jag körde då var jag mer som en stoppkloss i vägen för övriga tävlande. Men nu, håll i hatten. Jag var bajsnödigt nervös innan och hade laddat med en Cesaersallad från McDonald’s och tänkte att jag borde ju tycka att det är roligt eftersom jag älskar att köra bil och gärna bilar som går fort, där det så att säga händer något när man trampar plattan i mattan. Så jag krånglade på mig overallen, letade rätt på den minsta hjälmen och satte mig i gokarten.

Vi blev indelade i ett Örebrogäng och ett Karlstadgäng som vardera körde två kval var, de med de nio bästa tiderna fick gå vidare till A-final och de nio andra fick köra B-final. Jag körde som en galning, kontrollerat men så snabbt jag bara kunde. Gokarten krängde och donade och jag snurrade runt två gånger och höll i ratten för glatta livet. Och jag vann den där B-finalen och fick direkt köra A-final, och jag var yr som om jag åkt karusell i flera varv. Eftersom jag vann B-finalen så fick jag starta sist i A-finalen och då var ju mitt mål att inte bli varvad och trots att jag snurrade en gång så klarade jag det. Men sen var jag åksjuk som aldrig förr.

Hur är det möjligt? Hur kan man köra så att man blir åksjuk av sig själv? Vi kan väl säga att delar av den där salladen var tvungna att förflytta sig ur min kropp för att kvällen skulle kunna fortskrida på bästa sätt. Sportsligt. Köra gokart i fyra lopp och sen vomera lite. Haha. Men jädrar vad roligt det var och jag var fasen rätt snabb.

Sen for vi till hotellet och piffade lite innan det var dags för tilltugg och munhugg hos Input i Karlstad. Väldigt trevligt och väldigt gott! Och om ni bor i Karlstad så besök Input Interiör, gamla Incentro, de rear ut en massa finheter, dagens andra shoppingtips.

Har jag sagt att jag trivs väldigt bra på mitt nya jobb, mina kollegor är fantastiska och lär mig en massa.
High five på det!

 

 

Där besluten sitter i väggarna…

Idag fick jag följa med min kollega på kundbesök till Hallstahammar. Det var min debut i Hallstahammar och dessutom fick jag möjligheten att hälsa på i deras hjärta, i kommunhuset. Ett kommunhus fyllt av historia och funkisdesign med roliga detaljer. En tegelvägg i kommunfullmäktiges stora sal där nämndemännen sätter sig ner på stolar som har några år på nacken och där väggarna säkert hade kunnat berätta ett och annat för oss om vi bara hade stannat upp och lyssnat bland måttagningar och möbelfunderingar, jag tror nog att nästan varje hål i den där väggen har fyllts med beslut, vad tror ni?

Jag gillar verkligen detaljer och funderar på om de någonsin behöver använda sig av nödficklampan som hänger på ett bestämt ställe på väggen och bara väntar på att få bli använd igen. Om det nu är en ficklampa. Misstänkt likt en rackare som är till för nödsituationer där bara morsespråket kan få nämndemännen att överleva.

Inte vet jag riktigt, men jag gillade verkligen rummet och tegelväggen. För att inte tala om käppen med hästen som tillhörde en farbror som hade en smartphone i ena handen och sin käpp i andra. Fint.

Ett stycke historia alltså, där besluten sitter i väggarna…

 

 

Fancy kontorsråtta

Jamenvist, nu har jag gått in helt i rollen som kontorsråtta, jädra missvisande namn egentligen, med tanke på att jag bör vara hyfsat fancy och inte på något vis lik en råtta, anyway.

Jag känner mig viktig med ett eget skrivbord, en egen dator och en egen telefon. Visserligen har jag mest använt telefonen för att prata med IT-supporten då det har varit lite tekniskt strul. T.ex. hade mitt abonnemang gått i baklås, vad är det för hittepå. Men eftersom jag anser att människor som kan det här med data är mer eller mindre magiker, så var det ju inga svårigheter att låsa upp det baklåset. Datorn har arbetat lite flitigare även om jag förmodligen bara har lyckats klicka in en order och gjort en liten presentation med fyra stolar. Men hej, man måste ju börja någonstans.

Skrivbordet där emot, vi har blivit polare, minsann. Jag hissar upp och ner, gör ljudeffekter och ser nog väldigt arbetsam ut där jag sitter eller står och utför övningar för att lära mig systemet. Mittemellan två proffs sitter jag och kuckelurar, tittar ut på motorvägen och drömmer mig bort till den dagen jag också är proffs och slänger mig med beställningar värda mer än en kontorsstol.

Så summa summarum, jag trivs väldigt bra i rollen som en fancy kontorsråtta, är ivrig inför min nya kunskap och tacksam för att jag får den här möjligheten, jag saknar att vara ute dagarna i ända men går som sagt morgonpromenader för att kompensera och dessutom här jag snyggheter runtomkring mig på kontoret hela tiden, både kollegor och pryttlar.

Bytet från fröken till försäljare känns so far alldeles rätt, med andra ord.

 

Två veckor frisk luft

Nu är det bara två veckor kvar innan jag lämnar de härliga barnen och den fantastiska gården förskolan har, jag kommer bli en kontorsråtta som kippar efter andan och frotterar mig i försäljning och framtidstro. Men den friska luften alltså, den ger mig ro.

Bara på de här tre dagarna som jag tillbringade i Göteborg på Input Interiörs huvudkontor kom jag fram till vad jag kommer sakna mest med arbetet som förskollärare, förutom barnen förstås, så är det ju att vara ute. Utomhus. Förhoppningsvis hinner jag pinna iväg några meter på min lunchrast på nya jobbet, men det är förstås inte säkert. Jag får lägga den friska luften i en burk och inhalera när det kniper.

Men jag vänjer mig så klart, fast från att vara ute dagarna i ända och endast gå in för att äta lunch kommer det nu bli tvärtom, gå ut för att äta lunch och sitta inne för att arbeta och förhoppningsvis göra stordåd.

Innan tåget tog mig hem igen hann jag insupa Göteborgsluften, snacka lite med en Trut och fotografera ännu mer finheter. Fast nu får det räcka med designade finheter för en stund, jag återgår till naturligt vackra skönheter, Frank och egotripper. Jag har kopplat in affärssystemet i hjärnan och hoppas på att en tredagarsutbildning ska ge mig en bra start som inredningssäljare.

Men först lite mer dagisfröken och frisk luft.

 

Showroom schmoroom

Jag har precis hängt ut morgondagens mellanmål i en plastpåse utanför fönstret då någon minikyl på rummet inte existerar. Tydligen. Annat är det på Input Interiörs huvudkontor, där är det minsann inget som hängs ut genom fönstret, möjligtvis ångorna som sipprar ut från överhettade hjärnor i ett rum av ivriga nyanställda och bärbara datorer.

Annars är det som ni ser mest finheter som jag passerar på min väg från utbildningsrummet till fikapausen. Kanhända att jag ska byta ut min ergonomiska kontorsstol imorgon till någon lite mer estetiskt godbit, det kanske skulle råda bot på buggarna i hjärnan när tröttheten av knapptryckningar sätter in. Eller så låter vi det vara på den här nivån att jag i fantasin spelar upp en dramatisk scen från lagret på Input, jag är en superhjälte som behöver fina möbler för att rädda världen, sveper med min cape och får med mig ett och annat brunt paket, spelar Yatzy med Tommy och flyger sen iväg mot Sherwoodsskogen. Ungefär så.

Eller så inser jag bara fakta att innan jag ens kommer i närheten av en affär med fancy möbler så ska jag trycka mig igenom datasystemet så att fingrarna blöder, få musarm och sittsår, behålla tålamodet och bli kompis med en PC. Det blir bra det.

Hur det än är så är det ett tjusigt showroom de har på huvudkontoret, ett riktigt gött schmoroom…