Som sagt så är det bäst att passa på innan vi ska passa in, passa in som i en familj med tre. Därför kan vi säga att vi firade tulpanens dag, mitt studieuppehåll eller vår blivande familjekonstellation med en trevlig tisdagsmiddag på tu man hand på East West. Stans bästa sushiställe och den bästa sushin jag vet. What so ever.

Bokade bord online i förmiddags, otroligt smidigt, skrev i kommentarsfältet ”Om vi mot förmodan inte dyker upp och inte har hört av oss innan så föder jag barn, annars ses vi sen!”. Och inte har jag fött något barn heller. Ingen brådska på den där gymnasten i magen inte.

Så visst beställde vi in en planka med godsaker, varsin ingefärslemonad och toppade det hela med en dessert. Så rackarns gott att det smälter i munnen. Och så himla trevlig personal.

Vi skulle kunna säga att det var där den här familjekonstellationen började, med en förlovning för nästan precis två och ett halvt år sedan, då jag blev så till mig i mina Karlsson på taket hängselbyxor att lemonaden flög all sin väg, jag grät en skvätt och insåg att jag skulle bli fru.

Och nu är vi snart tre, jag är mätt och belåten som alltid när vi har besökt East West och jag längtar redan efter deras sushi igen. Har ni inte ätit sushi så är det rätt ställe att ge det en chans på, ni kommer inte ångra er. Senast vi var där och åt på tu man hand avslöjade jag min graviditet för personalen, tokigt kanske, men som en kul grej, skrev en berättelse på baksidan av kvittot, vilket senare hamnade på deras facebooksida och blev lite av en gillasuccé.

Jomenvisst. Så är det med det.
Och nu ska jag sova och undra när lillen kommer ut egentligen…
Sov gott godingar!

Vissa har uppesittarkväll med Bingolotto, jag har uppebakarkväll med mitt nya alterego, Bagar-Berta. I morgon får vi se om jag har lyckats. Jag har hur som helst svängt ihop en pepparkakscheesecake med recept hämtat från den här fina bloggen, lät förbenat gott och jag har aldrig tidigare gjort cheesecake eller köpt 1 kg Philadelphiaost heller för den delen. Och med hjälp av min sidekick och tillika äkta man så har även fransk nougat tillverkats och sist men inte minst frilansade jag ihop rocky road med recept från Lelia. I den samsas Dumles julkola, diverse nötter, klippta marshmallows och krossade polkagrisar, vad tror ni om det?

Så här på avstånd när de tre godbitarna står och kyler ner sig så ser det bra ut, och det låter som sagt gott, men än har jag inte provsmakat. Sen hoppas jag nästan att det här med mitt alterego är som gravidcarvings, för det här bageriet kan jag inte hålla på med sen, då kommer graviskilona aldrig försvinna. Men jag erkänner igen att det är roligt att baka och att det inte tycks vara så svårt, jag kan ju läsa och det står ju precis hur man gör i recepten.

Easy peasy alltså. Så, så är det med det. Men nu måste jag nog knoppa. Imorgon är det ju för tusan julafton, den första någonsin i det här huset med min familj, med den barrigaste granen i området och med en stor julkula på magen.

Så från oss alla (Bagar-Berta, knytet i magen och jag) till er alla önskar jag er en fantastisk god jul!

Ja jädrar i min lilla låda vad vi bakade igår igen, mamma och jag. Nu är det så mycket jul som det nästan kan bli. Förutom att ena gaveln till pepparkakshuset har kraschat och jag tappat tålamodet på att ens försöka bygga ihop det. Men äsch, man kan inte få allt. Under tiden som vi bakade och donade i köket styrde pappa Pohlman upp mat till fåglarna, tog in granen och pyntade hemmet så som han tyckte var fint. Sen fick jag förstås göra om lite, men han är inte dum den där Ove. Han är min Ernst. Och mamma är min mästerkock.

Det lättaste som jag någonsin har bakat var ischoklad. Kan man ens kalla det för att baka, smälta 75 gram smör och lägga ner 200 gram mörkchoklad, röra om och hälla upp i formar. Kom igen, kan det vara så enkelt? Jag har i och för sig inte smakat än, men det är ju choklad så det borde vara smaskens. Mamma rörde ihop en god knäck och jag gjorde som sagt nya biscotti. Skulle ge mig på mer avancerat julgodis så som fransk nougat och rocky road, men det hanns inte riktigt med eftersom vi inte började baka i bagartid.

Men än är det ju inte julafton, så jag hinner nog med det också. Har ni bakat något smaskigt?

Men i dag har jag inte målat, i dag har jag bakat med min mamma. Tema saffran. Jädrar vad vi har bakat. Och bakat. Jag gjorde klassiska lussekatter och saffrans biscotti och mamma frilansade loss med mandelmassa på olika sätt, det blev två längder, några knyten och bullar med den där smarriga mandelmassan.

Jag var förstås som en elev på högstadiet som frågade hela tiden hur jag skulle göra med degen, men nu var jag den där snälla och timida flickan som lyssnade på min lärare och inte förstörde stämningen i gruppen (fast jag under den perioden i högstadiet när jag fick etta, ni vet, ansåg att jag var stämningen i gruppen).

Nåväl. Vi hade väldigt roligt, mamma och jag. Jag tyckte att den första lussekatten jag snurrade ihop var så liten att den knappt syntes på plåten, men sen när de kom in i ugnen blev de ju svällande stora. Vi skrattade glatt och fick imma på glasögonen när ugnsluckan öppnades, samma visa varje gång.

Åh vad roligt det var att baka med min kära mor, kanske att jag också kan bli en bullmamma, hittills så ser det ju lovande ut. Och ja, jag är fortfarande förvånad.
På nästa lektion tror jag nog att det blir  julgodigs.
Mumsfillibabba!

Jädrar i min lilla låda vad här har bakats. Jag har för tusan bakat pepparkasksskorpor, hör ni det, skopor. Det är ju helt otroligt. Som sagt, min gamla lärare från lilla bagarskolan skulle till och med bli stolt. Hon skulle se mig nu när jag lägger upp gravidmagen på stenskivan och rör runt med träspaden i smeten så att den nästan går av. Ha. Jag är så sjukt nöjd.

Så vi kan säga att söndagsmiddagen bestod av turkisk yoghurt med bär och müsli till förrätt (som frukost alltså), smulpaj med äpplen och vaniljvisp till huvudrätt och julskorpor till efterrätt. Eller biscotti som det så flott heter på bagarspråk. Receptet är hämtat från arla.se.

Jag skulle i och för sig nöjt mig med att äta smeten till skorporna, helt plötsligt hade jag ju gjort som en pepparkaksdeg vilket jag inte riktigt förstod när jag rörde ihop ingefära, kanel och nejlikor. Livsfarligt god smet. Jag kan ju erkänna att jag tidigare har köpt pepparkaksdeg bara för att äta degen och inte baka, men i år tror jag till och med att jag slår till på att pepparkaksbak. Kanske kan bli ett hus också. Det här är på väg att gå över styr. Haha.

Ja, kanske att Leila kommer att få konkurrens, vem vet. Jag ska i alla fall ta en skorpa till och beundra det nystädade kontoret med roboten i hörnet, och badrummet som mer och mer blir klart…

Och när jag blev så där rätt på foten i mina kängor slängde jag ihop scones till kvällsfika. Som sagt, jag förvånar och gör mannen stolt. Ha. Sen är väl scones bara gott precis när de kommer ut ur ugnen, så imorgon kanske jag inte är lika exalterad över bröna.

Men nygräddade scones med Västerbottenost, smarriga marmelader, Philadelphia Marabou (neje, inte på samma macka) och ett stort glas O’boy gör en tisdagskväll väldigt behaglig. Sådär behaglig så att det nästan blir lite vidrigt perfekt och likt Solsidan. Men det skiter jag i.

För nu ska jag dessutom försöka sova med mina restless legs, så det där perfekta ska höjas med kuddar i fotändan, stödstrumpor och förhoppningsvis jämnas ut till det typiska svenska lagom så att alla är tillfreds. Humor. Ridå.

Tack och god natt.

Oj vilken lördag. Gick precis inte upp på stan, då hade jag inte kommit långt. Jag tog cykeln och höll mig fast i Jockes axel. Ha. Perfekt preggofärdmedel. Cykel alltså, inte Jocke. Vi startade dagen med bästa Moder Tereza och hennes man med frulle på Fröken Brogrens Veranda. Som sagt. Sen tittade vi i barnaffärer och i sportbutiker.

Pep in till Mackan och Matteus på Kaffemästaren och tog varsin kaffe i våra fina KeepCups. Strosade vidare på stan, köpte ett ex av Leva & Bo och mötte upp Jockes kusin och bror för lunch. Smällde i oss varsin pizza på Paolos för att sedan rulla vidare. Jösses vad ansträngande det var att äta en pizza, jag fick svettningar och blev alldeles matt. Men gott som bara den var det. Är fortfarande mätt i matmagen.

Godismagen däremot behövde Ben & Jerry’s och bebismagen står rätt ut. Och nu blir det soffhäng med fötterna i högläge och ”Så mycket bättre”.

Om jag köpte stödstrumpor eller hittade några fotriktiga skor, nej. Jag gjorde några tappra försök till skor och glömde helt bort stödstrumporna, kom på det nu när mitt ben återigen är som en Hedenhösklubba. Lillen i magen blev däremot bortskämd med det ena och det andra. Livsfarligt att titta på barnkläder ju. Härregud.

Om jag bara vill så kan jag ju. Det vet jag. Och det är lika bra att gå ut hårt från början även om Jocke blev lite orolig att jag skulle gå in i väggen direkt. Men jag tycks ha klarat mig. Jag bakade nämligen en kladdkaka och gjorde korvstroganoff med ris. På en och samma kväll. Vilken skräll.

Kladdkakan slängde jag ihop med recept från arla och sen la jag till lite blåbär, chilikrydda och chokladbitar. Den gjordes på kesella istället för smör och stod i ugnen bra länge för att bli någotsånär fast i konsistensen. Och den såg fin ut. Jag bakade den för att jag skulle ta med den till jobbet och fika lite, men hade ingen aning om den blivit bra eller inte. Men den blev godkänd. Och nu är den slut. Jag har alltså varit på jobbet och hälsat på. Trevligt.

Och korvstroganoff med korv från Robertssons kan inte bli annat än god. Så nu har jag tagit mig en portion och känner att jag behöver en stödvila innan jag ska göra klart en skoluppgift för inlämning. Bara så ni vet.

Kram från korv-Eva

Blev typ världsmästare i att fixa snabbaste pastalunchen nu. Och gott blev det. Såhär gör man. Använd Keldas färdiga ostsås, skivad skinka och kräftstjärtar. Och snabbmakaroner, fullkorn.

Värm upp såsen, klipp fyrkanter av skinkan och rör ner i såsen. Saxen är ett grymt bra köksredskap om ni missat det. Samtidigt som såsen blir varm kokar du makaronerna. Efter 3 minuter är det klart att servera, då lägger du upp makaroner, häller över såsen och lägger på kräftstjärtarna. De ska inte värmas då blir de bara konstiga.

Riv över Västerbottenost och ät för glatta livet. Det gjorde jag och nu ska jag vila lite. Och sammanlagt kanske det tog max 7 min att fixa lunchen. Bra grej.

Nu undrar pappa Pohlman varför jag har stavat grilla så konstigt i rubriken. Jo det är ett medvetet val då jag hör replikerna i Hassans sketch ”Grilla”. Och en ständigt återkommande kommentar vid diverse måltider på högstadiet. Såhär i efterhand när man lyssnar på sketchen så är den inte alls särskilt kul, men på högstadiet när de fräsiga killarna sa allt som oftast, ”man kan griiiillaaaaa!” så var det fnittrigt roligt på behagligt avstånd.

Joråsåatt. Jag har grillat. Invigt inflyttningspresenten från nära och kära. Jocke brassade korv häromdagen men då var jag inte med i matchen så idag ville jag prova själv. Korv kändes lite för enkelt för en korvinna så därför blev det foliepaket med diverse innehåll. Men se det måste jag träna lite mer på, jag måste våga krydda. Mer krydda för tusan.

Fast det är klart att det blev gott. Och jädrar vilken snabb grill. Hur bra som helst. Så snart få ni som finansierat den rackaren komma över på grillning.

Under tiden som jag styrde upp paketen så lyssnade jag på Anja Pärsons sommarprogram, jag hörde vissa delar på midsommardagen men nu ville jag lyssna ordentligt. Så samtidigt som jag var husa stod jag och log och blev rörd till tårar av hennes kärleksresa. Vilken grej. Har ni heller inte hört på den grejen innan gör ni det här.

Förresten så har tydligen Jocke kört någon slags byteshandel, kanelbulle blir tomater, eller nåt. För nu står två stora tomatplantor på altanen och glänser i kvällssolen.  Så himla vuxet det här med hus. Ni vet. Ha.