För att toppa denna händelserika dag köpte mannen och jag sushi från East West sushi. Och dom kan sina grejer. Jag är ingen sushiexpert. Men skoja min doja vad gott det är!
Det var väl inte för inte som vi förlovade oss på just den restaurangen. Även om jag just vid det tillfället inte hade någon aning om att det var i görningen. Den gången firade vi ett år som lovers och åt på restaurangen, idag beställde vi från sushionline. Smidigt som bara den.
I vanliga fall köper jag nästan bara bitar med avokado och lax, men idag var jag lite mer vågad. Vilket har att göra med att vi beställde från just East West, det är oförskämt gott. Därför hade jag bland annat bitar med räkor i chilimajonnäs och halstrad fjällröding. Som pricken över i:et beställde vi även sjögrässallad. Låter knasigt men är delicious.
Och inte minst all ingefära. Det är en ständig favorit. Jag bestämde att jag skulle äta upp allt för att motverka min förkylning. Ja, jag ska sluta tjata om den snart. Men nu är det som så att jag tror att ingefära har en snabbverkande effekt, för det sticker i öronen, precis som om det lättar på trycket i huvudet.
Äsch. Gott som bara den var det i alla fall.
Foto: Emma Sandström
Först nu har solen letat sig fram mellan molnen, innan har regnet smattrat mot fönsterblecket och nästan vaggat mig till sömns. I dag har jag en OnePiece söndag. Vi kom in till stan runt lunch. Slängde mig i sängen och drog nästan upp dragkedjan helt på min sparkdräkt. Slumrade till i takt med regnet och kattens spinnande.
Nu har jag gått igenom alla underbara och roliga bröllopskort och valt ett gäng som fantastiska fotografen Emma ska redigera en aning. Kände för ett ögonblick att jag blev ivrig och vill ha alla på en gång. Men jag fick ovanstående. Det är lite så jag känner mig idag, visserligen inte alls lika tjusig, men glad och trött, lite nersjunken och seg.
Och så fort jag får resten av bilderna så lovar jag att visa er några till.
Foto: Victoria Lindberg
För en månad sen blev jag gift. Då var det som bekant en hejdundrande fest på Med havet intill, så det är inte bara campa, äta och aktivera sig som går bra på camping. Det går även alldels utmärkt bra att gifta sig här. Jocke och jag är så otroligt nöjda och glada att vi valde att gifta oss på campingen, kan låta tokigt om man inte har varit här, men har man någon gång varit här så tror jag att ni kan förstå.
Dagen till ära firar jag en månad som gift med att studsa runt i repan med mina tjusiga bröllopsskor. Tack Lotta för att jag fick frångå ordningen. Och tänk hur fult det hade vart om jag hade haft vita klackskor. Uschamig. Vill ni förresten se hur de ser ut , samt veta mer om bröllopet, så går det bra att trycka här.
Om jag fick välja skulle jag pussas med min man nu. Men jag får nöja mig med att åka hem till katten. Internettiden och min sammanlagda arbetstid i repan är förbrukad för den här dagen. Jag är fortfarande lite sliten efter gårdagens överdos av avslappning, bäst att pipa hem…
Vi frågade vad det kostade, Jocke bedömde sin Porschebudget och slog till. Jag blev sprallig som ett barn på julafton. Jag skulle få köra Porsche. Cabriolet dessutom. Kissnödigt exalterad försökte jag köra fram bilen till min man när han skrev på pappren, men jag fick inte i backen. Hepp. Men ställa in sätet kunde jag. Och starta. Det där ljudet, giv mig styrka vad härligt!
Jag vet inte riktigt var mitt bilintresse kommer från, men det har väl något att göra med den här ”pojkflickan” som är i mig, eller som så mycket annat så har det väl att göra med pappa Pohlman.
Hur som helst så är det inget dåligt intresse, inte när jag en dag som denna fick köra en Porsche. Jag har lite svårt att beskriva känslan. Men Jocke och jag var Top Gear. Vi morrade fram på södra Ölands krokiga vägar, varvade motorn och flög fram. Fladdrande hår, solsken, gödsellukt och mockaratt. Och grejen är inte att köra fort som fasen hela tiden, grejen är att fort komma upp i en okej hastighet, så att den sticker iväg och det pirrar i magen.
När Jocke började köra och jag inte riktigt var beredd på bilens snabba rörelser fick jag Porschehuvudvärk, men sen när jag förstod grejen och själv fick köra så var det förbannat roligt. När Jocke körde kunde jag inte sluta le, när jag körde var jag så koncentrerad och fokuserad att jag fnittrade till emellanåt. Jag har väl aldrig hållit så hårt i en ratt som idag. Snacka om att KÖRA bil, jag har heller aldrig kört så mycket bil som idag, om ni förstår vad jag menar. Jag var så koncentrerad att jag var helt utmattad när vi lämnade tillbaka bilen. Men som jag gillade det. Och jag hoppas att jag ska få köra Porsche någon mer gång.
Var vi åkte, det berättar jag senare. Men nu ska jag gå och fortsätta jobba med leende på läpparna, för att den här roadtrippen har banne mig varit en av de bästa som gift kvinna. Ha. En äkta man, en Porsche S cab och ett Öland som visar sig från sin bästa sida det är ju så att jag får dåndimpen.
På återseende gott folk!
Nu har jag fått några till fina kort från bästa bröllopsfotografen, sammanlagt blev det exat 844 kort, bra jobbat Emma Sandström. Men eftersom jag befinner mig på en ö och min internetuppkoppling är lite som ett lotteri så får vi nöja oss så, så länge, med dessa sex bilder. Annars skulle nog datorn och hela öns Telianät hamna i upplösningstillstånd. Jag skulle i alla fall göra det…
Om vi säger såhär, under tiden som jag har laddat upp dessa bilder har det blivit mörkt, jag har ätit mat, diskat, hämtat grannarna från Lammet och plockat ordning ute för natten. Det går inte fort som ni förstår.
Kortet på mig och mannen togs precis innan vi skulle viga oss, likaså det på apan i trädet och på mig när jag gullar med fåren. Dessa får alltså, de hade kunnat sjunga på bröllopet, jösses vad de bräkte på i olika toner. Väldigt roligt.
Kortet på mig och Hanna och när de kastar upp mig i luften är efter vigseln. Och det när jag ser förvånad ut är sen jag sköt iväg en av de första korkarna från en av de arton champagneflaskorna. Jag blev så glad och förvånad att jag kunde, vilket mitt uttryck tydligt visar. Det var som att få till en fullträff på brännboll, jag hade hunnit göra en varvning innan någon fångade den där korken.
Resten av korten kanske jag ransonerar ut lite då och då när jag vill dela med mig av dessa sjukt snygga fotografier för att minnas tillbaka till årets höjdpunkt. Men som sagt, då ska jag bara få tillgång till dem först, och det kommer inte ske förrän jag är på fastlandet, men å andra sidan så är det här ingen bröllopsblogg, så, det kanske räcker nu, eller vad tycker ni?
Det var länge så att jag också ville köpa en likadan kostym som Jocke, eller varför inte bara gifta sig i sin sparkdräkt? Eller varför inte bara vara med på länk i morgonrock? Måste jag vara med på bröllopet, kan jag inte bara komma till festen? Så gick mina funderingar, för jag hittade ingen klänning som kändes klockren.
Jocke och jag var inne i brudbutiken i Örebro, men vi fick utslag av allt vitt, alla halvhysteriska damer och donnor som antingen skulle gifta sig om ett år eller gå på bal om några månader. Efter det gick jag inte in i någon mer butik med bröllopsklänningar. Tack men nej tack, inget för mig.
Istället började jag googla på 50-tal och färg. Ovanstående klänning kommer jag inte ihåg var jag hittade, tror att det var på samma sida där jag sedan beställde min. Men den här på bilden var ungefär lika dyr som middagen så den räckte med att titta på ett ögonblick.
Jag hamnade på en sida med massor av klänningar, och så fort jag fick syn på den med paljetter och tyll var knapptrycket för ”buy” inte långt borta. Det som var bra med den här beställningen var att de skickade klänningen till Sverige och att dollarn precis som med skorna stod lågt i kurs. Skorna stod inte lågt i kurs, men ni fattar. Jag skulle minsann inte lägga ut flera tusen på en rackarns klänning!
Det som jag dock bävade för var det här med en axelbandslös klänning, och om den skulle passa med skorna. Som ni vet, blev det en succé. Tuttarna var på samma fest som mig och skorna och klänningen var som gjorda för varandra.
Och ni som vill tro att jag har sytt klänningen själv, kan få tro det, men eftersom jag är en ärlig person så kan jag inte ljuga och säga att jag har sytt den, jag köpte den helt enkelt härifrån.
Våra Converse beställdes också i god tid, strax efter fotografen. När jag designade dem på deras hemsida så hade redan Jocke köpt sin kostym, därav den medvetna matchningen. Hans skor är i mörkblått skinn, med röda detaljer och gult inuti. Mina skor är turkosa på en sidan, gröna på andra, har mörkblå linje längst ner, snorgröna skosnören och fler färger på andra ställen…
Jag hade vid den tidpunkten bara en tanke om vad jag skulle ha för klänning. Då tänkte jag att jag skulle ha en ”vanlig” vit lång bröllopsklänning som jag själv skulle piffa till med färgglada detaljer. Och min tanke var att skorna bara skulle synas när jag lyfte på klänningen. Därför gjorde jag skorna precis så tokiga som jag ville, med alla färger huller om buller. Sen blev det som ni sett en helt annan klänning, men jag kommer till det i ett annat inlägg.
Det roliga med att designa egna skor var att vi kunde skriva dit MARRY ME på Jockes och I DO på mina. Så fräsigt och romantiskt att man får dåndimpen. Kruxet med att köpa egendesignade skor från Converse.com är att man måste ha någon i USA som kan köpa ut dem åt dig, och sedan frakta dem hit. Men har man det så är det sannerligen ett bra köp, inte alls särskilt dyrt och väldigt originellt.
Dessutom skönt att gifta sig i Converse, jag fick minsann inga skavsår, tappade ingen klack och kände mig väldigt finurlig och färgglad. Precis i sin ordning alltså.
Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag har berättat innan om ringarna. Mer än vilka det blev. Jocke tjatade länge på mig att det kanske vore lägligt att bestämma vilken ring jag ville ha. Jag hade bestämt vad jag inte ville ha, inga diamanter och inget guld. Inget sånt tjafs för mig. Tänkte för ett ögonblick att en tatuerad ring inte vore så dumt, den skulle jag inte kunna tappa bort eller ha sönder…
När jag hittade MaNolin så visste jag att det var hon som skulle göra våra ringar, men det var inte förrän jag satt i hennes smedja som jag bestämde mig för hur den skulle bli. Detta var samma gång som jag var i Stockholm med Mitt Avtryck, alltså lite drygt en månad innan bröllopet. Lagom i tid med Eva Hjortsbergs mått mätt.
Jocke har samma ring som innan, bara det att den har fått samma märkning som min. Alltså longitud och latitud till huset här på Öland. Min förlovningsring har jag på högerhanden tillsammans med en svart gummiring för att förlovningsringen har blivit för stor. Gummiringen kommer väl från någon gammal sladd eller nåt. Jaja. I bröllopsringarna står inget, för det kom jag på för sent, men äsch. Jag lär ju komma ihåg när vi gifte oss. Minns att det var förra lördagen, den 18:e juni. Fint som snus.
Som ni ser är det en fet silverring, alltså inga konstigheter. Och så vill jag ha det.
Sminket var lite lika som med frisyren. Först tänkte jag att jag skulle sminka mig själv, men när jag gjorde en liten fältstudie i min omgivning så tyckte de att det vore väl skönt om jag blev sminkad. Jamenvisst. Därför blev jag rekommenderad en tjej som pluggar till stylist, och hon gjorde mig verkligen hållkäftensnygg. Nu börjar jag fatta grejen med underlagskräm. Jag blev som en docka. Kanske kan vara ett bra knep när jag vill vara mitt snyggaste, det fungerade uppenbarligen förra lördagen.
Sen ville jag ha lösögonfransar, och det hade jag tills vi skulle ner på stranden och fotograferas. Det var efter vigseln och i mitten på middagen. Då fick jag ett sandslott i ögat och tog bort fransarna, men då hade jag redan varit snygg tillräckligt länge så det gjorde inget.
Bättre bilder på sminket kommer så fort den grymma fotografen har gett mig dem.
Men här får ni två snygga pinglor så länge, Stina och jag.
Yes asså!
