Foto: Piloten
Att vakna och se det här kortet gör mig glad minsann. Såhär tjusiga var vi på bröllopsfesten. Jag tycker att det är bra att jag kan vara vacker när jag vill och att jag den övriga tiden kan stå för att jag är en typisk fröken med Graningekängor, Kånkenrygga och inte särskilt eleganta kläder som tål filfingrar och banankladd…
Så god morgon snyggingar och hoppas att ni får en tjusig tisdag!
Foto: Emma Sandström
Sitter och sorterar bröllopsbilder och konstaterar att det nog kommer bli ett kombinerat tack- och god julkort, men vad fals, det är ju fiffigt. Blir dock alldeles yr av alla bilder. Bäst att ta på sig sina bästa glasögon och titta ett varv till. Borde dessutom sortera tvätt och oregelbundna pappershögar, men tror att dessa brillor passat bäst för bröllop…
Jag behöver värme. Kalla händer, varmt hjärta, ni vet. Sol i sinne och kyligt inne. Regn på fönsterbläcket och disco på kontoret. Romantiska fotografier och kärlek i luften. En powernap på tur, en eftermiddagslur. En spinnande katt på magen. Somna på två röda och vakna med ett ryck. 18 minuter senare. Discot har tystnat och jag är redo för värme. För att träna och svettas med inspirerande E. Jag är en frusen lyckost som minsann vilat mig i form. Ha. Nu kör vi!
Foto: Emma Sandström
Förut skrev jag att jag skulle återkomma gällande frisyren när jag hade fått bilderna från bröllopet. Egentligen vet jag inte vad jag ville ha sagt med det där med frisyren. När det gäller styling på hår och hud är jag sannerligen ingen att fråga om råd. Att styla ett rum däremot känns mer bekant.
Men hur som helst så tittade jag lite mer noga på korten och såg att tofsen som jag hade under sminkningen är av ett slags flätat armband som en elev gjorde på slöjden förra terminen. Bara en sån sak. En överplanerad brud hade säkert haft en tofs med strass.
Hur som så hade jag ju en förbannat fin frisyr till det att jag föll tillbaka till mina vanor att det är ju bara lite hår och lockarna blev mer raka än prinsessliknande, när det var mer intressant att göra annat än att ens försöka använda hårsprayen som jag fick av frisören Katja.
Och ja, det är mitt riktiga hår. Jag vet att man knappt kan tro det eftersom det för det mesta sitter uppe i någon slags tofs eller flofs, som på nedersta bilden. Men fint var det så länge det varade och frisören är den grymmaste på Öland, bara så ni vet.
Foto: Emma Sandström
Idag fick jag ett efterlängtat kuvert på posten, våra bilder sen bröllopet. Och jag är sprallig som ett barn på julafton. Om vi säger så här, 840 bilder tagna av en grym fotograf, det är lite att titta på.
Så innan jag gör doppresenten så måste jag bara glutta lite, lite. Välja några favoriter och kanske sätta ihop några. Bara några.
Den här får ni till att börja med, från den lekfulla dukningen. Och ska det vara ord i olika konstellationer med diverse glädjande budskap så ska det banne mig vara i lego. Så det så.
Fördelen med att se soluppgången på hösten i stället för på våren är att man inte behöver gå upp så okristligt tidigt. Det räcker med att vara på plats strax innan klockan sju. Mannen och jag tog på oss våra sparkdräkter och begav oss ner till havet. En morgon som om det vore sommar. Vindstilla och behaglig temperatur, inga vantar, mössor eller höstjackor.
Råmande kor och hungriga får, gäss som talar i tungor och en havsörn som flyger förbi. Och så den fantastiska naturen, som jag tjatar om, var eviga gång jag befinner mig på Öland. Men det är svårt att låta bli, svårt att låta bli när det är precis så vackert som det är. Och ingen har gjort sig till för det…
Foto: Emma Sandström
Det här är väl ungefär som att skriva om hur många dagar, veckor eller månader ens barn är. Men jag har inga barn. Jag har en man och är minst lika stolt över det. Och idag har vi varit gifta i tre månader. Så det så.
Efter jobbet så följde jag med Jocke och hans jobbarkompisar till Ervalla. Där skulle det nämligen ridas islandshäst. Och jag har ridit en gång tidigare och det var där. Inte för att jag kände mig trygg på något vis. Men jag tror banne mig att det var samma häst som fick utstå min skräckblandade förtjusning. Fakur hette han, betyder ungefär poeten på isländska.
Det gick så bra. Över förväntan. Kanske hade vädret en stor påverkan. Men första gången jag red, alltså förra gången jag var där, vilket var för en sis så tre år sedan, då så var jag på riktigt rädd och tyckte att det gick skitfort bara hästen rörde på sig. Men nu, jag var lugn som en filbunke. Så länge som poeten och jag bara gick, men sen sa ledaren; galopp.
Jösses, galopp, är hon galen?! Jag trodde på allvar att jag skulle galoppera av poeten. Men jag kom snabbt på hur bromsen fungerade och vi saktade ner. Men nästa gång det var dags, då la vi oss i omkörningsfil och hittade en luka tre hästar längre fram. Finemang. Bra galopperat poeten!
Så nu är jag stolt för att jag trots kramp i foten under galoppen faktiskt vågade galoppera. Och jag kan sannerligen förstå tjusningen med att rida ute i naturen, men jag har redan ont i rumpan och bara för att jag och poeten kom bra överens så betyder det inte att jag ska börja rida. Nej, nej, det räcker med att jag besöker honom var tredje år.
