Medans kollegorna åker till sydligare breddgrader tack vare en förbannat bra årsredovisning virrar jag runt som en yr höna bland punkterna på min lista på jobb som jag ska fixa. Jag klättar över kartonger på lagret och svär åt de där med gardiner, tar en kopp kaffe med massor av mjölk för att jag inbillar mig att jag blir pigg och så skriver jag några rader till på ordern i gardinlära. Fräser åt att kaffe smakar illa och försöker få på radion för att lätta upp min ensamma tillvaro. Misslyckas och tar nya tag.
Med tanke på den här trassliga torsdagen så är det inte så konstigt att jag inte flyter runt på en gondol i Venedig. Som att det inte räckte med menssymptomen som ena stunden får en att börja darra på underläppen över småsaker och andra stunden gör ett duckface framför spegeln och skrattar högt åt tramset. Jag behöver inte leka leken hitta nyckeln precis innan avfärden mot dagis, eller sura ihop på att gardinlära borde vara en kurs på universitetet. Jag behöver bara jobba och lära mig mer, bli en fena på gardiner och sluta förvånas över menssymptomen som är ett ständigt återkommande inslag i kvinnans vardag med jämna mellanrum.
Inga konstigheter egentligen. Men just idag blev det en trasslig torsdag. Och visst sjutton hade jag varit med på de där gondolerna om jag också hade dragit in en smärre förmögenhet till företaget, men det har jag ju inte riktigt hunnit än och särskilt inte förra året, men till nästa gång, håll i hatten, då ska jag förtjäna en plats. För snacka om att känna sig priviligerad när en resa kan vara målet. Himla härligt företag jag jobbar på alltså.
Men nu, nu ska jag visa er lite från mitt företag och imorgon ska jag banne mig förvåna mig själv i mitt examensarbete på gardinordrar. Joråsaått. Jag byter helt sonika en trasslig torsdag mot en festlig fredag.
Bra deal!
Skrivet den 18 september 2014 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Om jag är på Öland och ser hur solen är på väg ner bakom träden, hur solens strålar försiktigt smeker trädstammarna och letar sig fram till stenhusets vita fasad och nästan viskar att jag ska komma ut och se, då, då tar jag mig en avstickare. Jag säger att jag ska åka ner till havet och bara titta lite. Och det gör jag.
Men jag åker till andra sidan. Den sidan där Kalmarsund skiljer oss åt, där man kan se Oskarshamns kärnkraftverk i horisonten och den sidan där de rundaste av stenar samlas i vågornas kluckande. Så jag sätter mig i bilen och gasar iväg för att hinna innan solen gömt sig bakom Blåkulla.
Sen balanserar jag på de runda stenarna till tonerna av vågorna under tiden som himlen kör sin show.
Men nu är jag hemma i sängen, i Örebro och lyssnar på kroppen och önskar god natt. Kvällens avstickare blev inte mer romantisk än så…
Skrivet den 17 september 2014 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
På fredagen efter vårat event på jobbet var det Jockes tur att gå på sjön, som man säger om man är sjöman, eller vad vet jag. Jag har åkt Finlandsfärja en gång, aldrig mer, paddlat kanot på högstadiet, ja roligt och rott en vanlig liten båt, så nog har jag varit på sjön allt. Men inte som en sjöman.
Nåväl. Jocke gick på ut på sjön med Räkbåten, värsta skepp och hoj, liksom. Och eftersom risken att jag skulle somna stående efter Design in Town var överhängande bestämde jag att Frank och jag skulle cykla och titta på sjörövaren, menar, sjöräkan och vinka till honom. Frisk luft och fin kväll. Bra idé.
Och vi vinkade. Vi cyklade bredvid båten, över ån, ner mot Oset. Och vi vinkade. Men ingen Jocke vinkade åt oss, han hade fullt fokus på räkorna. Och det är ju okej förstås, en tokig mamma i chockrosa jacka med ett nyfiket barn på cykel som frenetiskt vinkar till Räkbåten kanske inte är så roligt att kännas vid. Haha.
Men det var en fin kväll. Och förutom det så träffade vi en fotograf, fotografen Benny, med en kamera nästan värd att döda för och med berättelser från fototävlingar som jag inte visste fanns. Fascinerande och intressant att prata med främlingar med lika intresse. Och vill ni se några av hans enastående bilder så kolla in hans sida här. För vad sägs om nedanstående fyrverkeri?
Dra mig baklänges ända in i ryggmärgen vilket förbannat härligt hittepå Örebro!
Jag ryser fortfarande när jag tittar på de dånande klippen om och om igen. Nog visste jag att jag älskade bilar men att jag skulle få en sån kick av att se en F1 bil köra förbi så att hela kroppen fick en svängom av ljudvågorna, det var jag inte riktigt beredd på. Jag är ju inte särkilt berest, men en resa till ett riktigt F1-lopp vore ju inte alls så tokigt, snacka om drömresa. Haha. Till dess tittar jag på klippen, lägger ljudet på minnet och tackar min älskade bror och far för att jag får köra sportbil ibland. Det är verkligen en ynnest.
För jag blir alldeles varm och stolt över att Örebro bjuder upp till ett event utan dess like, där öronpropparna nästan ramlar ur av ljudet och där folket sluter upp och trollbinds av motorsporten trots att det svenska gnället måste få ta sin plats. Jag menar, en kan ju inte bara vara nöjd över att det ordnas en gnutta F1 i Sverige, nej, nej, det ska vara felfritt och utan köer. Kom igen. Var glad att det fixas grejer, fatta vilket projekt att ordna allt det här. Att solen skiner och att hjärtat hoppar ett extra slag när ljudet mullrar mot väggarna i Rudbeckstunneln. Stoppa gnället åt sidan och var en stolt Örebroare istället. För sjutton.
Jag är så otroligt nöjd över att jag fick se alla fräsiga bilar, höra ljudet dåna genom kroppen, värma mig i solen och dessutom göra det i min egen stad. Jag finner fasen inte ord.
Och ni som missade när Marcus Ericsson körde live så att rutorna skallrade på Krämaren och så att folket höll för öronen för kung och fosterland, ni har ju en del klipp att titta på. Jag ska titta på mina några gånger till.
Håll till godo!
[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=xispjC1EtFs&list=UU3yghVLg6u-JOgs-qOam43Q[/youtube]
P.S Kolla min instagram för mer ljud och andras insta, sök bara på #örebroraceday eller på Youtube så klart D.S
Skrivet den 14 september 2014 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Okej, den där sköna bönan som jag gjorde tavlan åt bjöd ju upp till fest i hennes fina lägenhet. Hon hade fixat snittar och godsaker och en härlig mix av sprudlande gäster. Vi pratade om tokigheter, snubbar och sex. Tjejsnack alltså.
Vi varvade discodängor med hårdrock och svassade ut på krogen runt midnatt. Jag dansade så att dräkten sprack i sömmen en aning och skjutsade donnor över stan för att vara säker på att de kom hem ordentligt efter klockan slagit två. Fiffigt att vara nykter alltså. Även om jag var som bakis på tröttheten dagen efter.
Hur som helst var det en perfekt afton och som ni ser är det inte för inte som bästa Martina jobbar på Input, hon har ju hur fint som helst!
Skrivet den 9 september 2014 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Det var såhär det började, för ett år sedan. Jag blev inbjuden till Design in Town på Input Interiör, en minimöbelmässa med finheter högt och lågt. Och så fort jag kom in i lokalen kände jag att här vill jag arbeta och började fundera på hur jag skulle göra för att få bli en del av Örebros Input. Jag pratade med en tjej som jag tidigare jobbat med på IKEA, jag fick lite tips, skickade in en spontanansökan och var hyfsat ihärdig.
Och nu, nu var jag en av de tjusiga tjejerna med ett halsband med Inputs logga och därmed en av personalen. Nästan så att jag blir lite rörd. Rätt fränt är det ju ändå. Och jag trivs så otroligt bra och längtar till att lära mig ännu mer, gilla gardinmätningar och bli en fena på leverantörernas produkter.
Och i fredags var det dags för den andra upplagan av Design in Town. Vi fixade och donade hela torsdagen. Det kånkades möbler så vi blev svettiga, vi trollade bort möbler och trollade fram goodiebags. Vi hämtade plockbrickor från Wobbler och somnade nästan i en tjusig soffa. Vaken 18 timmar och helt slut men taggad inför fredagen.
Och jädrar vad lyckat det blev. Vi hade 21 kunniga leverantörer på plats, tre arbetsamma gossar som servade oss med kaffe och plock. Och så Stora Örebro som stod för den fantastiska maten och som hela tiden såg till att det fanns mat och att den var fräsch. Och så alla 150 gäster. Från lugnet till stormen till efterfesten och tomheten när leverantörerna tog sitt pick och pack och lämnade oss med borttrollade godningar.
Det blev en himla bra fredag bland finheter och folk.
Och tack Input för att jag får arbeta hos er, ni är banne mig ena riktiga raringar!
Okej. Har jag sagt att jag kommer lägga min röst i valet på den som lovar att införa fler timmar på dygnet, jag menar det lovas ju åt höger och vänster av alla möjliga slag så en timme till eller två vore inga konstigheter. Kom igen! Var inte blyga nu!
Jag såg någon trailer på SVT om nån familj som behövde fler timmar på dygnet, jag kanske ska kolla in vad det handlade om. Och ja, jag behöver inte pyssla med allt, men jag tycks ju ha någon slags outtalad bokstavskombination så det är väl lika bra att underhålla den. Och bäst gör jag det genom planering.
Så efter en amerikaniserad frukost städades huset, lektes det med Frank, lagades matlådor och sorterades kläder. Jocke målade på garaget och jag avslutade söndagen med att debutera som trappstigare på Kvarntorpshögen. Bra grej.
Men nu är det tack och god natt, söndagens planering kommer förhoppningsvis generera i en bra vecka, och kanske en och annan krydda till de där fiffiga krukorna jag har inhandlat.
Nåväl. Sov gott eller god morgon!
I skrivandes stund är jag pepp som bara den på att åka på party hos min fina kollega. Jumpsuiten som jag hade förra helgen är på, dock lite sliten i sömmarna sen spontandansen, men jag hoppas att den ska hålla för några danssteg till. Annars tänker jag att svart eltejp kan rädda det mesta. Haha.
Hur som helst tar jag ju tillfälle i akt att sprida ut min konst när det vankas födelsedagspartaj. Så jag har målat av ett kort på den sköna bönan som fyller, hon står och blickar ut över havet som ni ser, kanske att det är någon på den där båten som hon längtar efter, kanske inte. Jag har i alla fall döpt tavlan till ”Längtan” och jag hoppas verkligen att födelsedagsbarnet kommer älska den, för jag är nöjd. Och det är ju en bra början.
Extra bra för att jag känner att det här med utställning i Wadköping runt jul kan bli bra, riktigt bra, eller vad tror ni? En torsdagstavla varannan vecka och saken är biff.
Men nu blir det finfest med härliga tjejer.
Lovlely lördag på er godingar!
Och ja, inlägget är tidsinställt för jag vill ju inte att ”Längtan” ska tjuvtittas på innan den överlämnats till ägarinnan.
Hallå, en har väl lite koll.
Nu kan man ju tro att jag har glömt ett c där på rubriken, men om ni frågar Frank så är det precis så där man stavar till cykla och främst uttalar det, ykla. Ikväll yklade vi till kossorna när jag kom hem från jobbet. Jag menar, Britt verkar ju vara här så då får man ju passa på att sällskapa med henne i sensommaren. Och Frank älskar verkligen att cykla. Och jag älskar förstås att kossorna och naturen finns några tramptag bort och att vi tillsammans kan busa på kullen och titta på djuren.
Min älskade lilla cowboy och jag.
Sen cyklade vi hem och plockade tomater, eller pomater som Frank säger och åt för glatta livet.
Ännu en fantastisk kväll till minnesbanken.
Om någon funderar på varför inte Jocke var med så var det för att den hjälten målade garaget så snart kan jag visa er ett helt färdigt garage. Det är banne mig inte illa, såhär ett år efter att grävskopan tog sitt första tag i gräsmattan här utanför…
Det känns inte som om det var allt för längesen som vi gick barfota i gräset på Öland, plockade fästingar från benen, små som omkretsen (det blir roligt om man läser orkester, fatta vilken liten orkester) i en fiberkabel och svor över de små rackarna. Har ni sett en fiberkabel, den är fasen mindre än ett morrhår på en katt, så här snackar vi små fästingar, inte små ben. Som tur är verkar ingen av oss ha blivit drabbad av borrelia eller annan lömsk sjukdom. Men fast blev vi.
För nu har det ju gått några veckor sen veckan på Öland då det mesta var som en fest. Frank badade varje dag, var det inte i havet så var det i den klassiska blå barnbassängen på tomten. Vi gottade oss med smaskig mat och hade sällskap av Benny och brorsan, lyxade på Kalk och drack drinkar i sommarkvällen.
Jag är verkligen fäst vid den där ön och tacksamt nog är jag där väldigt snart igen. Öland mitt Öland, vi ses snart!
