En liten status bara…

Nu brinner det i knutarna. Det är väl ingen skräll att jag har mycket för mig, men nu har det nästan slagit slint. Jag har ruvat på ett zoo hela hösten och värpte nyligen ut hela högen. Dra mig baklänges, det är liksom inte bra att föda upp ett zoo på mindre än en vecka. Men är man konstnär så är man, då görs banne mig inte saker i god tid, men det görs gott i otid. Kan man väl säga.

Och nu är alla mina tokiga djur samlade i Wadköping, jag bad dem ha lite fest nu när de är samlade, innan de liksom skiljs åt och flyttar ut i landet.

Som ni ser är utställningen nu fram till söndag. Om ni vill besöka mig och djuren är vi där tillsammans fredag-söndag mellan kl 11-16. En närmare beskrivning av dem kommer senare.

Nu är jag slut som artist. Men då vet ni hur läget ligger. Yeseriba!

 

The gästtoa

Arga snickaren på TV och bästa snickaren bredvid mig i soffan. Ni ser ju själva, egentligen behöver jag ju inte säga mer. Jocke är bäst ingen protest. Det blir så förbannat fint. Nu är det ”bara” det tokgula elementet som ska på plats, en vit blandare ska inhandlas och några detaljer sättas upp. Men det är fritt fram för att pinka in sitt revir. Och spola. Bara så ni vet.

Är det någon som är nyfiken på var saker och ting kommer ifrån så kan ni fortsätta läsa. Annars var det inte mycket mer med det. En förbannat fin gästtoa helt enkelt.

Marrakechgolvet är som bekant fyndat från Blocket i olika partier, det vita kaklet har vi fått av våra kära vänner, träpanelen, toaletten och kommoden är nytt. Spegelskåpet är ett gammalt från mamma och pappa som Jocke har sprayat svart. Lampan ovanför skåpet är loppad och likaså glaskupan, men de hörde inte ihop från början. Mhy lampan från Muuto är köpt på en utförsäljning, vi valde den svarta i stället för den gula, den gula får bo någon annanstans sen, och den tjusiga textilsladden införskaffades från byggnadsvårdsbutiken i Karlslund, Ovolin. Handtaget till skåpet under hanfatet tänkte jag göra som ett pärlhalsband med färgglada träkulor, det verkar ju vara modernt. Haha.

Så ja, the gästtoa är fasen nästan klar och det blir så fint att en tur till kakelkontoret känns mer som ett lockande behov än ett pockande behov…

 

Traskande i Trollskogen

Det är ju inte precis lika muntert här som på sommaren om vi säger så. Norra Öland och Böda Sand. Allt har sin charm förstås. Men vi är på riktigt ensamma på hela campingen, det är mörkt som i en säck och havets brus dånar som om det skulle stå en traktor på tomgång utanför fönstret. Hade jag läst Johan Theorins böcker om min älskade ö hade jag säkert varit livrädd nu och hittat på egna spökhistorier i huvudet.

Men det går bra. Vi myser i stugan och äter onyttigt så att tandtrollen har fest i käften och vi gör typ ingenting. Och jag tror att vi behöver det efter gårdagens känslotömning men även som en uppladdning för kommande helger av renovering och tavelproduktion.

Fast de timmar då det var ljust, då traskade vi runt i Trollskogen. Det gick höga vågor på sjön, vilken surfare som helst med kraftig våtdräkt hade varit lycklig, det duggade småspik och vi trodde att vi var ensamma även där. Men så precis när vi kom fram till det gamla vraket som strandade där 1926 så kom glada barn i färgglada regnkläder och inspekterade Swiksen, som båten hette. Men det blev ett gäng bilder ändå som ni ser.

Och det var ena friska och sköna 5 km som vi avverkade bland fornlämningar, försvarshistoria och trollbindande tallar och ekar. Så nog har allt sin charm ändå.

 

Det blir som det blir och det är som det är…

Idag vaknar Jocke och jag upp i en strandbystuga på Böda Sand, vågarnas brus hörs genom väggarna och naturens färger går i gråskala. Det blåser isande vindar och jag tror att vi nästan är helt själva på det här stora semesterparadiset. Konstigt och annorlunda.

Senast vi vaknade upp i en strandbystuga här på Böda, vaknade vi upp som man och fru, nygifta och bakis, innerligt lyckliga och fantastiskt tacksamma för livet och varandra. Det gör vi förstås idag också, minus nygifta och bakis men resten.

Skillnaden då mot nu är att vi idag är på min paradisö för att gå på begravning. Då plockade min Ölandsmamma vår brudbukett med prästkragar och blåklint från hennes marker och idag ger vi henne blommor för att ta farväl av jordelivet. Det är så sorgligt och overkligt konstigt. Ett nödvändigt ont och fuck cancer, sa jag.

Det blir som det blir och det är som det är, men ingenting blir som vanligt när döden kommer emellan…

 

En snuvas bekännelser

Nu har jag varit förkyld i tre veckor nästan, det är väl ingen biggy egentligen men det är fasen inte särskilt upphetsande heller. Och för en gång skull tänkte jag testa att rida ut en förkylning utan nässpray, och tro mig, det tar banne mig på krafterna. Men jag tänker att så länge jag kan andas genom näsan när jag ska sova och slippa vakna med en insjö av dregel på kudden så känns det som en seger. Och hittills har jag klarat mig, även om det har varit en tuff kamp mellan mig och min nästtäppan. Nästäppan försöker skicka fram artilleriet, dvs. nässprayen men lika snabbt är jag där med näsdukarna. Ha, jag låter som en elefant i mitt snorande. Om en kund skulle komma in på kontoret i ett elefantmoment så skulle den säkerligen bli högst förvånad över varför vi har elefanter på kontoret.

Skit samma. Det jag har kommit fram till är att om man blir rädd och är täppt i näsan så skyddar liksom kroppen en. Om man blir skiträdd alltså. Jag blev det förra veckan när jag var på väg till en kund. Täppt i näsan som bara den och pang. Stenskott på rutan. Förutom att jag nästan fick kramp i vaderna, som jag får när jag blir livrädd, så släppte nästäppan för en millisekund och jag kunde andas mig igenom rädslan med alla mina luftvägar. Inte illa eller hur.

Sen skulle jag förstås föredra att alltid vistas i duschen med riktigt hett vatten för att för stunden luras att jag är frisk. Men snart är jag frisk och träningsfrisk. Som jag längtar till gymmet.

Aja, det var väl mest det.

 

Stoppa tiden…

Jag har precis lagt Frank. Oftast fungerar det bara genom att pussa god natt och ge honom vällingen, men vid två tillfällen under de senaste veckorna har han haft andra önskemål, nämligen att jag ska sova bredvid honom.

Och det är förstås lite trångt i spjälsängen, men hur mysigt som helst. Precis då när vällingen är slut och han släpper flaskan över mitt ansikte, rullar över på mage och somnar med ändan upp i vädret, då vill jag stoppa tiden, flytta nappflaskan från ansiktet och låsas att spjälsängen inte alls är för liten, tänka att jag aldrig mer behöver sträcka ut benen för det är inget viktigt. Förtränga vardagens uppgifter och kvällsgöra. Det viktiga är att jag finns där för min älskade son som några minuter innan ropat, ”mamma, sova bredvid” och klappat med handen på madrassen för att visa var jag får plats, mellan honom och Alfons. Precis där ska jag sova och jag skulle vilja göra det jämt.

Stoppa tiden sa jag, bara en liten stund.
Eller åtminstone börja fundera på en större säng…

 

Evas zoo

I sann konstnärsanda sitter jag här med skissade önskedrömmar om kommande utställning, högerhandens sida längs med lillfingret är täckt i blyerts och den största duken har fått en början på vad som förhoppningsvis blir ovanstående konstverk i akryl.

Evas zoo på en målarduk som mäter 100 x 150 cm. Jag är fylld av energi och kreativitet, jag har bestämt att sorgen ska omvandlas till styrka och skapande. Jag vill som vanligt måla hela världen och göra allt på en gång. Den 9-14 december tar jag med mitt zoo till Hantverkarboden i Wadköping och hänger upp djuren på rad, det där lät inte bra, men ni fattar. Min samling av luriga färgglada djurarter kommer spraka av glädje tillsammans med min kompis Sofis lika färgstarka landskapsmotiv. Vi satsar förstås på att sopa banan tillsammans med Lucia och locka julmarknadsbesökare till konst och kultur.

Såhär när klockan precis har slagit midnatt och november har avslutat sin första dag så känns ingenting omöjligt. Det har säkerligen att göra med de chokladöverdragna kaffebönorna jag stoppade i mig för någon timme sen, men ändå. Jag är vid gott mod trots att den där förbenade cancern tog min Ölandsmamma för en vecka sen. Fuck that shit sa jag.

Så nu ska jag måla för henne och som sagt omvandla sorgen till skapande och låta vågorna av tårar komma när de vill men försöka fokusera på det braiga, för det är ju så himla mycket som är bra, det är lätt att glömma ibland. Men när sånt här fruktansvärt händer, då får man sig en käftsmäll och påminns om hur bra en har det.

Det var väl mest det, så kom ihåg, det viktigaste; var rädda om varandra och lyssna på kroppen och det näst viktigaste; välkomna på utställning i Wadköping den 9-14 december 😉

 

Inte alltid fancy…

Den här veckan har varit lite som att åka bergochdalbana eller rumla runt i en tumlare, som tur är har jag inte provat något av det men i förhållande till vad veckan har gett mig känns det som en likvärdig jämförelse. Veckan började med en stadig morgonträning i måndags för att sedan bara gå utför, gammal kvarg till mellis som skapade svordomsdålig stämning i magen vilket resulterade i vomering och hemmajobb på tisdagen. En hyfsad återhämtning och back to business på onsdagen och så en smärre turné i skogen på torsdagen kantad av gråskalor med olika innebörd.

Bra och dåliga. Trevlig lunch och snack om kommande utställning (save the date, 13:e december i Wadköping) och så tillbaka till jobbet igen. En mellanlandning av tårar då tråkiga besked korsade min väg och sen fredag och mjukisbyxor, okammat hår och osminkat vid skrivbordet på jobbet. Och så den lilla detaljen att dagisbacillerna har gett mig halsont och träningsförbud. Fuck that shit och fuck cancer!

Så allt är inte bara fancy, även om skogen är förbannat vacker med porlande bäckar som får mig att stanna mitt i vägen så att en gubbe som försiktigt smyger förbi med sin bil, vevar ner rutan och frågar, Äre nå problem eller? Nej, det är bara så fint svarar jag och han smyger vidare utan att dra på smilbanden. Men just den här veckan känns det som att det bara är skogen som är fin, resten tycks vara grått och tramsigt och alldeles för allvarsamt för att ens försöka liva upp stämningen.

En ljusglimt är väl kanske att man får skruva tillbaka klockan nu och därmed få en timme till på just det här dygnet.
Men jag kryper till kojs istället och tänker att imorgon är en annan dag…

Tack och god natt eller hej och god morgon!

 

24MX international supercross…

Förra helgen var vi alltså i Stockholm men det var på håret att vi kunde komma iväg. Frank blev nämligen intensivt magsjuk i fredags, men som tur var gick det över efter fem kräkningar, lagom med sömn och för mycket blåbärssoppa och rostmacka, så vi kunde komma iväg på lördagen och Frank kunde med glädje vara hos farmor och Janne.

Grejen var den att Jocke hade sett fram emot den 11:e oktober väldigt länge, varför ser ni ju på bilderna. Han följer den amerikanska serien i motorcross, sitter här vid datorn varje söndag och biter på naglarna av nervositet när det körs cross så att leran ofrivilligt gör skulpturer på både motocross och förare. Jag har inte fattat grejen med det där, de kör ju liksom bara runt, visserligen låter det rätt fränt, men nä, inte mitt största intresse.

Men självklart ställer jag upp för laget och speciellt när det vankas hotell med allt vad det innebär. Och särskilt när jag får umgås med min älskade man på tu man hand på en lerig crossbana i Tele2 Arena, det är inte alls så tokigt som det låter. Och nu börjar jag fatta grejen med nagelbitandet. Hujedamig vad det gick. Och de hoppade som ni ser bra högt över marken och bra långt.

För att inte tala om freestyleåkarna, kom igen, hur tokig kan man va? Jag törs ju knappt cykla utan att hålla händerna på styret, men de där galningarna de släppte crossen och dessutom upp och ner. Shit Maj-Britt vilken show! Så nog var det värt att ställa upp för laget allt.

Och trots att det var fränt och att Frank säger att han kör motocross på sin trehjuling så tycker jag att vi kan hålla honom vid den crossen och styra honom mot någon annan slags aktivitet.

Bara så ni vet.

 

Turist javisst!

För en vecka sen vaknade jag upp i ett soligt London och fick ett otroligt sug efter att gå ut och fotografera. Jag frågade om Jocke ville följa med, han rynkade på näsan och tittade lite konstigt på mig, klockan var ju bara sju, sen gick han och la sig igen. Brorsan var lika trött men beställde en taxi via den där fräsiga appen som är baserad på GPS, vet ni vilken jag menar?

Hur som helst så tog jag en taxi en kvart senare med destination Big Ben. Jag menar, jag vill ju ändå se lite typiska turistattraktioner när jag ändå är på plats och dessutom ovetande om att vi skulle få en dag till i världsstaden på grund av missen av flyget. Så jag talade engelska med chauffören som om jag aldrig gjort annat, det visade sig att hans brorsa bodde i Jönköping och skulle hälsa på honom samma dag. What a coincidence.

Men i alla fall. Jag blev avsläppt utanför Big Ben och sen började min fotopromenad längs med Thames tillbaka mot London Bridge. Lite kyligt i skuggan men ack så vackert i solen. Jag mötte joggande Londonbor längs hela promenaden, jag gick ner på ”stranden” och plockade runda stenar till Frank, passerade Shakespeares place och tog en äggmacka på McDonalds. Förvånades över storheten i London Eye och detaljerna i broarna, stötte på historiska byggnader och moderna byggarbetsplatser.

Som ni ser blev det en härlig turistpromenad i en ännu härligare stad förra söndagen. Jag längtar redan tillbaka. Harmoniskt, tryggt och storslaget.

Och idag vaknar jag upp på ett hotell i Stockholm med min älskade man, vi har fortfarande lite kittel (nej inte en sån tung rackare) i magen från gårdagens Supercross på Tele2 Arena, men det kittliga får jag skriva mer om senare, för jädrar i min lilla låda vad det gick! Men nu blir det morgonmotion innan hotellfrukost.

See you later alligator!