Herre min get! Ett år på Input och huvudet är fullt med ny kunskap, erfarenheter och finheter. Jag skriver offerter som aldrig förr och avslutar affärer, inreder och utreder. Det går i ett nu kan man säga. Ni som fortfarande kikar in här ibland kanske undrar vad det blir, men jo, i huvudet uppdaterar jag och bloggar men i verkligheten finns inte tiden. Inte just nu. Men den kanske kommer lagom till semestern eller nåt. Men som sagt, är man extra nyfiken så är jag flitig på Instagram, sök bara på Deermountain så är ni välkomna till mitt spretiga flöde.
Som ni vet är ju Jockes och min gemensamma hobby att pimpa huset, pimpa som i att renovera. Och det är förstås inte bara att måla en vägg eller riva ett golv. Just nu är det i vanlig ordning tre projekt i rullning, eller tre och ett halvt kanske man kan säga. Kakelugn i vardagsrummet, vägg i sovrummet, inbyggd veranda och inbyggd farstukvist. De två sista har vi i och för sig ”bara” samlat material till. Men rätt vad det är börjar vi väl men det också.
Kakelugnen är på god väg att bli kakelugn, vi tar förstås hjälp av en snubbe som är en hejare på sånt. Jocke min hjälte åkte till Öland och hämtade en Ölandssten hos min Ölandspappa, en kalksten som Jocke sågade till och slipade, så den ligger på plats och nu vilar kakelugnen mot den. Det blir så bra så. Snubben som bygger har fått ett inplastat rum där i hörnet, där han kan sitta i skräddarställning och nynna samtidigt som han geggar med lera och bygger ihop med precision. Den ska som sagt byggas nu så att det blir lagom att elda när snön ligger tät utanför och vinden viner runt husknuten.
Och så väggen i sovrummet. Den är på plats nu och jag inreder Franks nya rum i huvudet, fantiserar om tapet eller inte tapet, har beställt en grande Stringhylla och vill bara knäppa med fingrarna och få det klart. Ska han få en färsig heltäckningsmatta eller färg på vägg, googlar barnrumsinspo och fantiserar mig yr.
Vårat numera lilla sovrum känns enklare, där vill vi nog ha en modifierad fototapet på Högby fyr, bilden här i blåtoner, det känns fint att vakna upp på stranden varje morgon och låsas att man hör vågorna. Jag tror det blir bra, vad tror ni?
I lördags fick jag vara med på ett otippat äventyr. Min roll på äventyret var att fotografera. Jag visste att jag skulle fota en kubansk konstnär och några andra snubbar, inte mer.
Och vad jag skulle fota sen, håll i hatten. Jag vill tillbaka dit nu. Så mycket fina föremål på en och samma plats. Men nu får ni bara en liten sneakpeak, för fortsättning följer…
Jag hade nämligen förmånen att träffa en konstnär, en konsthallschef, en Chryslerfantast och tillika VD, en säljchef och en entreprenör med fingertoppskänsla för att få saker att hända. Sistnämnda kan vi även kalla Gunnar, han heter det så det är ju lämpligt. Och den här Gunnar är en ny bekantskap och uppenbarligen en bra bekantskap, med tanke på att han ser till att saker händer, så såg han till att jag fick vara med på det här.
”Det här” är lite svårt att beskriva, men det kommer bli bra. Jag känner det. För om vi säger såhär, en makalös konstnär, en jädra massa fina bilar och oändligt massa rör, ni hör ju själva, det kan ju blir precis hur bra som helst. Jag säger bara 28 maj, save the date!
Och vill ni se vad konstnären Juan Andres Milanes Benito har gjort innan så ska ni trycka här. Vill och vill, jag tycker ni ska, för han är minsann makalös.
Så är det med det.
Och ja, det här är en cliffhanger som heter duga!
Som det brukar bli ibland på morgnarna när jag är här på ön, så blev det i morse. Vi bor i lilla huset nu när vi alla är här vilket betyder att det inte finns någon toalett där, därför fick jag liksom syn på solens magiska ljus när jag gick med raska steg över det blöta gräset till stora huset. Och då vet ni ju att jag inte kan låta bli. Så jag utförde mina behov, skuttade i varmare kläder och tog med kameran ut på en liten promenad innan nästa planerade aktivitet.
Så från en magiskt fin morgon till en första frukost för att sedan köra ett pass på gymmet, äta en till frukost och sen ta med mannen, brorsan och Frank till sydligare breddgrader. Jag slängde i hop ett lejon för någon vecka sen och nu har han flyttat till Färjestaden, och han kan nog inte få det bättre, för hans nya djurskötare är nämligen makalöst bra på att laga mat. Vinn, vinn. Lejonhanar älskar god mat. Och för att vi skulle vara på den säkra sidan gjorde vi lite produktkontroll på hamburgare och caesarsallad, det kittlade dödsskönt i kistan. Om en säger så.
Sen brände vi östra sidan hem med nästa stopp vid Kapelluddens fyr. Jag minns inte att jag har varit där innan och tyckte det var konstigt att pappa Pohlman inte visat det stället för oss, men tydligen har vi ränt runt där precis som Frank gjorde idag, men det minns varken brorsan eller jag.
Som ni ser var det fint som bara den. Frank utforskade stranden, snäckorna och vattnet. Tänk att kasta sten i vattnet kan vara så roligt. Minst lika roligt som att stampa med sina stövelfötter i vattnet.
Nåväl. Det blev en händelserik och lång fredag precis som sig bör.
Men nu är jag kind of tired. Sleep tight!
Vi är här nu. Senast vi var här var vi ju inte riktigt här, inte i vårat hus. Senast vi var här var allt annorlunda och sen dess kommer Öland alltid vara annorlunda. Då bodde vi i en fin stuga på Böda, nu bor vi i våran fina stuga två mil söderut. Då var vi här för att ta farväl av min Ölandsmamma och nu är vi här för att hälsa på henne på ett annat ställe och för att välkomna våren. Allt är annorlunda. Fast bra ändå.
Förutom det faktum att hon inte finns längre så är ju nästan allt bra med Öland. I alla fall hos mig. Här finner jag lugn och ro och får brorsans goda mat, Frank lever livet och familjekärleken dukas upp på fat. Det är havsutsikt och några kilo upp i vikt. Vi gör som vi alltid gjort och kryddar med nyheter. Grillar korv från Rosas till lunch och överraskar med långkok över samma eld till middag. Alltså vi åt förstås inte upp elden, men det som låg i grytan. Och tro mig, det smälte i munnen.
Och kanske är det så att jag inte är lika förvånad längre över att min bror har blivit en mästerkock, men varje ny måltid han bjuder på är verkligen awesome! Att få vara här med hela familjen och ta det lilla lugna är så att säga balsam för själen.
Och vet ni, idag tog vi dessutom med Frank till badhuset, det där lilla gulliga badhuset där jag en gång lärde mig att simma och plockade hem paddan, simborgarmärket och diverse andra färdigheter i mindre medaljform. Och Frank älskade det. Han älskade det så mycket att han absolut inte skulle följa med hem. Extra roligt var det nog för att han kunde trippa på botten med sina små russintår utan att behöva flytkuddar på armarna som är så irriterande ivägen för vattenlek.
Nåväl. Vi är här nu och allt är annorlunda fast lika ändå…
Jag flirtade till mig en sprillans ny sparkdräkt från Lindex med abstrakt mönster av min kära man, köpte lite bling-bling på Glitter och stoppade ner fötterna i mina klackigaste skor och begav mig mot Ritz, ovetande om vad kvällen skulle erbjuda. Det jag visste var att jag skulle på något slags Ladies Night, tack gode gud för att det inte var det med lättklädda snubbar på scen och tokiga svettiga tanter i orkesterdiket, det hade jag aldrig följt med på. What so ever.
Men nu mötte jag upp min kollega Martina och min goda vän Vuka för att reka läget på Ritz, Input ställde nämligen upp som sponsor i form av att låna ut möbler till scen, så vi traskade in där innan alla andra, besökte logen där tjusiga ladies piffades och gick ut på taket och tjuvrökte. Haha. Skoja bara, jag röker då rakt inte. Vidrigt är vad det är.
Hur som helst, det blev show, en Carolina med magisk röst tar ton så att håret på armarna reser sig och det går ett sus genom publiken av häpnad. Publiken som består av damer i alla åldrar och som har någon slags anknytning till Pagelle. Sen kommer en snubbe med saxofon och lirar kjolarna av oss och ber oss sittdansa med armkrok. Här säger jag sitt ner i båten och tänker att en inte behöver boka finlandsfärja om man kan få det såhär likvärdigt på Ritz.
Och kvällen rullar vidare, event Gunnar hittar på tokigheter och rätt vad det är blir jag intervjuad och berättar lite kort om Input, sittandes på scen tillsammans med en chef från Nordea, en donna som importerar champagne och självaste miss Pagelle her self, eller åtminstone bossen för de 14 butikerna i Sverige. Fattar jag det som. Men det är snabba vändingar, ge mig en mick och en scen och jag går inte där ifrån. Haha.
Fast det blev modevisning, det var ju lite det som var grejen och det var jag inte med på, då satt jag klappandes i publiken och blev glad av modellernas fina framträdande och tänkte att nu får jag minsann besöka den där butiken, för jösses så mycket fint de hade att erbjuda.
Sen hör jag bara, ni som var uppe på scen här nyss, kom tillbaka ni kommer inte ångra er. Snabb som en vessla spatserar jag upp i rampljuset, haha, de andra damerna ansluter och det visar sig att vi ska få åka med någon storfräsares båt, dricka champagne och förena nytta med nöje. Ge mig en flyväst och sen är jag med.
Jag vet inte riktigt vad det här blev, men jag tog en sväng om på scenen, dansade glatt och drack några glas bubbel off scen innan jag traskade vidare för en drink på Makeriet tillsammans med ovanstående donnor och sen var det väl inte mer med det. Men en sak är säker, secnskräck har jag då rakt inte…
Tack igen för en tokrolig kväll, mycket bra fixat Martina och tack för att du lät mig frilansa lite 😉
Förra helgen var det bryggeri i källaren och svanspaning för Frank och mig. Den här helgen var det bryggeri i källaren igen och vårfix i äppelgården för Frank och mig. Det är ju tur att det ska bryggas öl så att en får komma ut i naturen lite med jämna mellanrum. Även om jag inte riktigt gjort någon nytta på varken svanspan eller vårfix i äppelgåden. Jag håller mig till dokumentationen och fikat.
För när det skulle tittas på svanar var det så förbannat blåsigt så det kändes lite som ett mirakel att svanarna stod kvar på marken, vi gjorde det knappt. Men såhär på bild ser det förstås fint ut. Och det var fint och härligt att höra dem sjunga och snacka skit med gässen. Det bästa var matsäcken som intogs i en lite stuga där man även kunde mumsa i sig nygräddade wienerbröd. Jo, jag tackar ja.
Och Frank tyckte att det var superkul ända till han inte fick gunga mer och var tvungen att åka hem. Då var det nästan som att han skrämde varenda svan och åskådare med sin envishet och avgrundsvrål. Hade inte ljudet blåst bort hade det nog blivit en snackis i NA. Älskade unge till att vara bestämd, man kan säga att han går all in när det gäller tvåårstrosten. Jodå. Så är det.
Hur som helst var det ett fint inslag i förra helgens bravader. Och lagom till alla övriga svanspanare kom till Tysslingen så hade vi redan bökat in oss i bilen och åkt hem igen. Perfekt att beblanda sig med pensionärer på en söndag.
Skrivet den 15 mars 2015 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
Efter gårdagens promenad i skymning så fick jag lite vårkänslor och tog fram en vårjacka och mina rutigaste Converse. Innan jag tittade ut genom fönstret ordentligt. Jag hade nämligen fullt sjå med Frank, min morgonträning har bytts ut mot morgonkamper med den där oerhört bestämda och envisa tvååringen, men det hör tydligen till 😉
Och när jag väl tittade ut genom fönstret och såg att vädret ba’ ha, du kan glömma att det är vår idag, så fanns tiden till förnuftigt ombyte inte. Men det blev bra. Jag jobbar ju som tur är inne på Örebros snyggaste kontor och där passar det bra med gnissliga Converse och en krypande vårkänsla.
Hur som helst så kom solen och räddade upp det hela, lagom till att jag skulle åka hem från jobbet. Jag ville kompensera morgonens kamp och ta en utflykt med familjen innan solen gått ner. Jocke och Frank fixade mackor och filt och var redo när jag kom hem. Och vi hann nästan äta mackorna innan det blev mörkt, men bara nästan. Vi såg två svanar, sex rådjur som käkade middag i skogen vid utfodringsplatsen och så hörde vi gässen säga god natt innan det blev för mörkt.
Fast när vi satt där och åt våra mackor i månljus med mobilens ficklampa för att hitta gurkan i burken och diverse motionärer knastrade förbi i gruset kändes det lite väl ambitiöst med en kompenserad utflykt med kvällsmacka. Haha. Men Frank tyckte det var toppen, jag frös i vanlig ordning om fingrarna men annars var det banne mig ett bra tisdagstok.
Tänk om nån månad, då är det fortfarande ljust när kvällsmackan ska intas utomhus och inte alls så tokigt…
Nu ska vi som sagt inte ropa hej än. Jag har inte riktigt koll på det där med inkubationstid för diverse sjukdomar men jag håller mig till de hyfsat positiva tankarna och hoppas att vi kan friskförklara oss inom en mycket snar framtid. Typ nu.
Frank har inte vomerat (ganska äckligt ord ändå) sen i fredagskväll så prick nu har det gått 48 h sen senaste symptom och han har varit precis som vanligt i helgen, bara något mer hungrig i går, men det kan man ju förstå. Vem skulle inte vara skithungrig efter kräkningar och minimalt intag av vätskeersättning var femte minut?
Jag har återfått ögonvitor istället för ögonrödor (eget ord för röda ögon upphöjt till svullnad) och någon slags vårkänsla har infunnit sig. Vi tror oss vara friska, fåglarna har kvittrat i solen, vi har matat änderna och börjat grunna på nästa renoveringsprojekt. Bara det sista bör ju ses som ett friskhetstecken.
Så nu håller vi tummarna för att Frank sover hela natten, våra immunförsvar har skärpt till sig och att det städade och sanerade hemmet kan få vara i samma skick några dagar till. Det blir bra ,som Frank säger.
Och reportaget i tidningen var banne mig superbra. Tack för det NA! Och inte hade jag extra kroppsdelar heller. High five för det!
Summa summarum, veckans bästa; vi tog en soffselfie och vann ett überfint kuddfodral från Bemz, reportaget i tidningen och att jag tror att vi är friska. Veckans sämsta; sjukdomarna som har haglat tätt. Nu tar vi nya tag för en frisk vecka, jag menar vabrufuckingari är ju ändå slut snart 😉
Skrivet den 22 februari 2015 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
God morgon raringar!
Vi kan väl säga att det går sådär med att vara friska. Jag höll mig som bekant i ”karantän” från familjen i två dygn för att inte smitta dem med ögonfluss, men kom ändå hem igår eftersom det har blivit bättre.
Jocke och jag skulle gå på First Aid Kit igår kväll, biljetter som jag fick i julklapp och en konsert som jag verkligen sett fram emot. Jag var förstås lite bekymrad över att det såg ut som om jag bara hade ett och ett halvt öga men tänkte ändå att man främst ska lyssna och att det inte är jättenoga att se så bra. Alternativet hade varit en piratlapp och låtsas om som att jag skulle på maskerad.
Frank skulle få vara hos farmor och Janne och kvällen skulle bli awesome. Jojo. Jocke och jag går och hämtar Frank på förskolan, han säger att han har ont i magen, vi tänker att han måste bajsa sen blir det bra. Vi går hem, sätter oss i köket. Frank kryper upp i mitt knä och kräks rätt ut. Giv. Mig. Styrka.
Först tänkte vi att det kanske var för att jag hade masserat magen lite med hopp om att det skulle komma ut vanliga vägen, men när han hade kräkts fyra gånger innan konsertens början så förstod vi att det var magsjuka. Vi skulle sannerligen behöva First Aid Kit i dubbel bemärkelse.
Så ja, vabrufuckingari kan dra dit pepparn växer. Nu håller vi tummarna för att vi andra klarar oss även om jag är skeptisk med tanke på min barriär. Och någon konsert blev det förstås inte. Men jag tröstar mig lite med det där bostadsreportaget i NA’s lördagsbilaga PRINT. Är det någon som har sett det?
Okej, nu blir det blåbärssoppa och rostmacka i förebyggande syfte till frukost. Hoppas att ni mår bra och som sagt slipper alla bacillusker. Uschamig! Och ja, i dag är det bättre på bild än i verkligheten…
Jag såg ett program från UR, Kroppsgranskarna, förra veckan när jag låg nerbäddad med den där influensan, programmet handlade om immunförsvaret och hur vi skyddar oss mot bacillusker. Förutom det faktum att vårat immunförsvar är som en barriär som ska stå starkt mot fienden så har våra tankar en viss inverkan eller ganska stor inverkan på hur vi mår. En person med positiva tankar borde således vara friskare än en med negativa tankar.
Jag kan ha uppfattat det fel eftersom allt är lite som i en dimma efter en feberfrossa. Men jag tänkte att nu ska jag minsann bli frisk, nu har jag varit förkyld till och från, mest till, sen i oktober och då är det väl lämpligt att toppa det med 39,6 i feber och sen bli friskförklarad för ett tag framöver. Det var liksom min positiva tanke. Att nu ska jag vara frisk.
Men se det var inte försvaret beredd på, de hade inte hunnit bygga upp sin barriär igen. Det stod minsann inte uppställda bakom tunga sandsäckar av goda bakterier redo för fight. De låg kvar i nån slags skyttegrav utmattade sen förra veckan. Dåligt. Imorse vaknade jag nämligen enögd. Jag kunde inte få upp det ena ögat. Det var så svullet och igenkleggat att hälften vore nog. Ni vill inte se hur jag ser ut, tro mig.
Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, åkte till kontoret, fick en telefontid hos vårdcentralen, hann svara på några mail innan de ringde och gav mig domen. Ögonfluss. Smittar som snuva. Blir det inte lika på anda ögat är det något fel, då får du ringa igen. Jag. Orkar. Inte. Mer. Det var bara till att plocka ihop datorn och fly fältet för att inte smitta någon annan.
Jag har inte varit med om det här tidigare och önskar ingen det. Därför åkte jag till stugan och satte mig själv i karantän. Så nu sitter jag här och försöker ge fan i att klia ut ögonen, tänka positivt och hoppas på att kladdet försvinner fortare än kvickt. Och ja, mycket riktigt, andra ögat är nere för räkning.
Så veckans sjukdom, ögonfluss. Som sagt, inte alls nöjd med min barriär, trots hyfsat positiva tankar. Nu får ni fasen vässa er, hjälp mig här immunförsvaret. Giv mig styrka!
Tänk om det ändå vore lika fridfullt och fint som en kylig morgon. Bara lite suddigt så där som det är precis när man vaknat, inte helt svart med kladd. Tack.
Skrivet den 18 februari 2015 i kategorin
Eva blandar och ger |
Kommentera
Obs. Mina bilder får inte kopieras och användas utan min tillåtelse! ©Eva Hjortsberg
