Otippat äventyr

I lördags fick jag vara med på ett otippat äventyr. Min roll på äventyret var att fotografera. Jag visste att jag skulle fota en kubansk konstnär och några andra snubbar, inte mer.

Och vad jag skulle fota sen, håll i hatten. Jag vill tillbaka dit nu. Så mycket fina föremål på en och samma plats. Men nu får ni bara en liten sneakpeak, för fortsättning följer…

Jag hade nämligen förmånen att träffa en konstnär, en konsthallschef, en Chryslerfantast och tillika VD, en säljchef och en entreprenör med fingertoppskänsla för att få saker att hända. Sistnämnda kan vi även kalla Gunnar, han heter det så det är ju lämpligt. Och den här Gunnar är en ny bekantskap och uppenbarligen en bra bekantskap, med tanke på att han ser till att saker händer, så såg han till att jag fick vara med på det här.

”Det här” är lite svårt att beskriva, men det kommer bli bra. Jag känner det. För om vi säger såhär, en makalös konstnär, en jädra massa fina bilar och oändligt massa rör, ni hör ju själva, det kan ju blir precis hur bra som helst. Jag säger bara 28 maj, save the date!

Och vill ni se vad konstnären Juan Andres Milanes Benito har gjort innan så ska ni trycka här. Vill och vill, jag tycker ni ska, för han är minsann makalös.

Så är det med det.
Och ja, det här är en cliffhanger som heter duga!

 

Händelserik långfredag

Som det brukar bli ibland på morgnarna när jag är här på ön, så blev det i morse. Vi bor i lilla huset nu när vi alla är här vilket betyder att det inte finns någon toalett där, därför fick jag liksom syn på solens magiska ljus när jag gick med raska steg över det blöta gräset till stora huset. Och då vet ni ju att jag inte kan låta bli. Så jag utförde mina behov, skuttade i varmare kläder och tog med kameran ut på en liten promenad innan nästa planerade aktivitet.

Så från en magiskt fin morgon till en första frukost för att sedan köra ett pass på gymmet, äta en till frukost och sen ta med mannen, brorsan och Frank till sydligare breddgrader. Jag slängde i hop ett lejon för någon vecka sen och nu har han flyttat till Färjestaden, och han kan nog inte få det bättre, för hans nya djurskötare är nämligen makalöst bra på att laga mat. Vinn, vinn. Lejonhanar älskar god mat. Och för att vi skulle vara på den säkra sidan gjorde vi lite produktkontroll på hamburgare och caesarsallad, det kittlade dödsskönt i kistan. Om en säger så.

Sen brände vi östra sidan hem med nästa stopp vid Kapelluddens fyr. Jag minns inte att jag har varit där innan och tyckte det var konstigt att pappa Pohlman inte visat det stället för oss, men tydligen har vi ränt runt där precis som Frank gjorde idag, men det minns varken brorsan eller jag.

Som ni ser var det fint som bara den. Frank utforskade stranden, snäckorna och vattnet. Tänk att kasta sten i vattnet kan vara så roligt. Minst lika roligt som att stampa med sina stövelfötter i vattnet.

Nåväl. Det blev en händelserik och lång fredag precis som sig bör.
Men nu är jag kind of tired. Sleep tight!

 

Äntligen Öland

Vi är här nu. Senast vi var här var vi ju inte riktigt här, inte i vårat hus. Senast vi var här var allt annorlunda och sen dess kommer Öland alltid vara annorlunda. Då bodde vi i en fin stuga på Böda, nu bor vi i våran fina stuga två mil söderut. Då var vi här för att ta farväl av min Ölandsmamma och nu är vi här för att hälsa på henne på ett annat ställe och för att välkomna våren. Allt är annorlunda. Fast bra ändå.

Förutom det faktum att hon inte finns längre så är ju nästan allt bra med Öland. I alla fall hos mig. Här finner jag lugn och ro och får brorsans goda mat, Frank lever livet och familjekärleken dukas upp på fat. Det är havsutsikt och några kilo upp i vikt. Vi gör som vi alltid gjort och kryddar med nyheter. Grillar korv från Rosas till lunch och överraskar med långkok över samma eld till middag. Alltså vi åt förstås inte upp elden, men det som låg i grytan. Och tro mig, det smälte i munnen.

Och kanske är det så att jag inte är lika förvånad längre över att min bror har blivit en mästerkock, men varje ny måltid han bjuder på är verkligen awesome! Att få vara här med hela familjen och ta det lilla lugna är så att säga balsam för själen.

Och vet ni, idag tog vi dessutom med Frank till badhuset, det där lilla gulliga badhuset där jag en gång lärde mig att simma och plockade hem paddan, simborgarmärket och diverse andra färdigheter i mindre medaljform. Och Frank älskade det. Han älskade det så mycket att han absolut inte skulle följa med hem. Extra roligt var det nog för att han kunde trippa på botten med sina små russintår utan att behöva flytkuddar på armarna som är så irriterande ivägen för vattenlek.

Nåväl. Vi är här nu och allt är annorlunda fast lika ändå…

 

Partaj med Pagelle

 

Jag flirtade till mig en sprillans ny sparkdräkt från Lindex med abstrakt mönster av min kära man, köpte lite bling-bling på Glitter och stoppade ner fötterna i mina klackigaste skor och begav mig mot Ritz, ovetande om vad kvällen skulle erbjuda. Det jag visste var att jag skulle på något slags Ladies Night, tack gode gud för att det inte var det med lättklädda snubbar på scen och tokiga svettiga tanter i orkesterdiket, det hade jag aldrig följt med på. What so ever.

Men nu mötte jag upp min kollega Martina och min goda vän Vuka för att reka läget på Ritz, Input ställde nämligen upp som sponsor i form av att låna ut möbler till scen, så vi traskade in där innan alla andra, besökte logen där tjusiga ladies piffades och gick ut på taket och tjuvrökte. Haha. Skoja bara, jag röker då rakt inte. Vidrigt är vad det är.

Hur som helst, det blev show, en Carolina med magisk röst tar ton så att håret på armarna reser sig och det går ett sus genom publiken av häpnad. Publiken som består av damer i alla åldrar och som har någon slags anknytning till Pagelle. Sen kommer en snubbe med saxofon och lirar kjolarna av oss och ber oss sittdansa med armkrok. Här säger jag sitt ner i båten och tänker att en inte behöver boka finlandsfärja om man kan få det såhär likvärdigt på Ritz.

Och kvällen rullar vidare, event Gunnar hittar på tokigheter och rätt vad det är blir jag intervjuad och berättar lite kort om Input, sittandes på scen tillsammans med en chef från Nordea, en donna som importerar champagne och självaste miss Pagelle her self, eller åtminstone bossen för de 14 butikerna i Sverige. Fattar jag det som. Men det är snabba vändingar, ge mig en mick och en scen och jag går inte där ifrån. Haha.

Fast det blev modevisning, det var ju lite det som var grejen och det var jag inte med på, då satt jag klappandes i publiken och blev glad av modellernas fina framträdande och tänkte att nu får jag minsann besöka den där butiken, för jösses så mycket fint de hade att erbjuda.

Sen hör jag bara, ni som var uppe på scen här nyss, kom tillbaka ni kommer inte ångra er. Snabb som en vessla spatserar jag upp i rampljuset, haha, de andra damerna ansluter och det visar sig att vi ska få åka med någon storfräsares båt, dricka champagne och förena nytta med nöje. Ge mig en flyväst och sen är jag med.

Jag vet inte riktigt vad det här blev, men jag tog en sväng om på scenen, dansade glatt och drack några glas bubbel off scen innan jag traskade vidare för en drink på Makeriet tillsammans med ovanstående donnor och sen var det väl inte mer med det. Men en sak är säker, secnskräck har jag då rakt inte…

Tack igen för en tokrolig kväll, mycket bra fixat Martina och tack för att du lät mig frilansa lite 😉

 

Svanspan

Förra helgen var det bryggeri i källaren och svanspaning för Frank och mig. Den här helgen var det bryggeri i källaren igen och vårfix i äppelgården för Frank och mig. Det är ju tur att det ska bryggas öl så att en får komma ut i naturen lite med jämna mellanrum. Även om jag inte riktigt gjort någon nytta på varken svanspan eller vårfix i äppelgåden. Jag håller mig till dokumentationen och fikat.

För när det skulle tittas på svanar var det så förbannat blåsigt så det kändes lite som ett mirakel att svanarna stod kvar på marken, vi gjorde det knappt. Men såhär på bild ser det förstås fint ut. Och det var fint och härligt att höra dem sjunga och snacka skit med gässen. Det bästa var matsäcken som intogs i en lite stuga där man även kunde mumsa i sig nygräddade wienerbröd. Jo, jag tackar ja.

Och Frank tyckte att det var superkul ända till han inte fick gunga mer och var tvungen att åka hem. Då var det nästan som att han skrämde varenda svan och åskådare med sin envishet och avgrundsvrål. Hade inte ljudet blåst bort hade det nog blivit en snackis i NA. Älskade unge till att vara bestämd, man kan säga att han går all in när det gäller tvåårstrosten. Jodå. Så är det.

Hur som helst var det ett fint inslag i förra helgens bravader. Och lagom till alla övriga svanspanare kom till Tysslingen så hade vi redan bökat in oss i bilen och åkt hem igen. Perfekt att beblanda sig med pensionärer på en söndag.

 

Tisdagstok…

Efter gårdagens promenad i skymning så fick jag lite vårkänslor och tog fram en vårjacka och mina rutigaste Converse. Innan jag tittade ut genom fönstret ordentligt. Jag hade nämligen fullt sjå med Frank, min morgonträning har bytts ut mot morgonkamper med den där oerhört bestämda och envisa tvååringen, men det hör tydligen till 😉

Och när jag väl tittade ut genom fönstret och såg att vädret ba’ ha, du kan glömma att det är vår idag, så fanns tiden till förnuftigt ombyte inte. Men det blev bra. Jag jobbar ju som tur är inne på Örebros snyggaste kontor och där passar det bra med gnissliga Converse och en krypande vårkänsla.

Hur som helst så kom solen och räddade upp det hela, lagom till att jag skulle åka hem från jobbet. Jag ville kompensera morgonens kamp och ta en utflykt med familjen innan solen gått ner. Jocke och Frank fixade mackor och filt och var redo när jag kom hem. Och vi hann nästan äta mackorna innan det blev mörkt, men bara nästan. Vi såg två svanar, sex rådjur som käkade middag i skogen vid utfodringsplatsen och så hörde vi gässen säga god natt innan det blev för mörkt.

Fast när vi satt där och åt våra mackor i månljus med mobilens ficklampa för att hitta gurkan i burken och diverse motionärer knastrade förbi i gruset kändes det lite väl ambitiöst med en kompenserad utflykt med kvällsmacka. Haha. Men Frank tyckte det var toppen, jag frös i vanlig ordning om fingrarna men annars var det banne mig ett bra tisdagstok.

Tänk om nån månad, då är det fortfarande ljust när kvällsmackan ska intas utomhus och inte alls så tokigt…

 

Söndagssummering

Nu ska vi som sagt inte ropa hej än. Jag har inte riktigt koll på det där med inkubationstid för diverse sjukdomar men jag håller mig till de hyfsat positiva tankarna och hoppas att vi kan friskförklara oss inom en mycket snar framtid. Typ nu.

Frank har inte vomerat (ganska äckligt ord ändå) sen i fredagskväll så prick nu har det gått 48 h sen senaste symptom och han har varit precis som vanligt i helgen, bara något mer hungrig i går, men det kan man ju förstå. Vem skulle inte vara skithungrig efter kräkningar och minimalt intag av vätskeersättning var femte minut?

Jag har återfått ögonvitor istället för ögonrödor (eget ord för röda ögon upphöjt till svullnad) och någon slags vårkänsla har infunnit sig. Vi tror oss vara friska, fåglarna har kvittrat i solen, vi har matat änderna och börjat grunna på nästa renoveringsprojekt. Bara det sista bör ju ses som ett friskhetstecken.

Så nu håller vi tummarna för att Frank sover hela natten, våra immunförsvar har skärpt till sig och att det städade och sanerade hemmet kan få vara i samma skick några dagar till. Det blir bra ,som Frank säger.

Och reportaget i tidningen var banne mig superbra. Tack för det NA! Och inte hade jag extra kroppsdelar heller. High five för det!

Summa summarum, veckans bästa; vi tog en soffselfie och vann ett überfint kuddfodral från Bemz, reportaget i tidningen och att jag tror att vi är friska. Veckans sämsta; sjukdomarna som har haglat tätt. Nu tar vi nya tag för en frisk vecka, jag menar vabrufuckingari är ju ändå slut snart 😉

 

Bättre på bild…

God morgon raringar!

Vi kan väl säga att det går sådär med att vara friska. Jag höll mig som bekant i ”karantän” från familjen i två dygn för att inte smitta dem med ögonfluss, men kom ändå hem igår eftersom det har blivit bättre.

Jocke och jag skulle gå på First Aid Kit igår kväll, biljetter som jag fick i julklapp och en konsert som jag verkligen sett fram emot. Jag var förstås lite bekymrad över att det såg ut som om jag bara hade ett och ett halvt öga men tänkte ändå att man främst ska lyssna och att det inte är jättenoga att se så bra. Alternativet hade varit en piratlapp och låtsas om som att jag skulle på maskerad.

Frank skulle få vara hos farmor och Janne och kvällen skulle bli awesome. Jojo. Jocke och jag går och hämtar Frank på förskolan, han säger att han har ont i magen, vi tänker att han måste bajsa sen blir det bra. Vi går hem, sätter oss i köket. Frank kryper upp i mitt knä och kräks rätt ut. Giv. Mig. Styrka.

Först tänkte vi att det kanske var för att jag hade masserat magen lite med hopp om att det skulle komma ut vanliga vägen, men när han hade kräkts fyra gånger innan konsertens början så förstod vi att det var magsjuka. Vi skulle sannerligen behöva First Aid Kit i dubbel bemärkelse.

Så ja, vabrufuckingari kan dra dit pepparn växer. Nu håller vi tummarna för att vi andra klarar oss även om jag är skeptisk med tanke på min barriär. Och någon konsert blev det förstås inte. Men jag tröstar mig lite med det där bostadsreportaget i NA’s lördagsbilaga PRINT. Är det någon som har sett det?

Okej, nu blir det blåbärssoppa och rostmacka i förebyggande syfte till frukost. Hoppas att ni mår bra och som sagt slipper alla bacillusker. Uschamig! Och ja, i dag är det bättre på bild än i verkligheten…

 

Bara lite suddigt. Tack.

Jag såg ett program från UR, Kroppsgranskarna, förra veckan när jag låg nerbäddad med den där influensan, programmet handlade om immunförsvaret och hur vi skyddar oss mot bacillusker. Förutom det faktum att vårat immunförsvar är som en barriär som ska stå starkt mot fienden så har våra tankar en viss inverkan eller ganska stor inverkan på hur vi mår. En person med positiva tankar borde således vara friskare än en med negativa tankar.

Jag kan ha uppfattat det fel eftersom allt är lite som i en dimma efter en feberfrossa. Men jag tänkte att nu ska jag minsann bli frisk, nu har jag varit förkyld till och från, mest till, sen i oktober och då är det väl lämpligt att toppa det med 39,6 i feber och sen bli friskförklarad för ett tag framöver. Det var liksom min positiva tanke. Att nu ska jag vara frisk.

Men se det var inte försvaret beredd på, de hade inte hunnit bygga upp sin barriär igen. Det stod minsann inte uppställda bakom tunga sandsäckar av goda bakterier redo för fight. De låg kvar i nån slags skyttegrav utmattade sen förra veckan. Dåligt. Imorse vaknade jag nämligen enögd. Jag kunde inte få upp det ena ögat. Det var så svullet och igenkleggat att hälften vore nog. Ni vill inte se hur jag ser ut, tro mig.

Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, åkte till kontoret, fick en telefontid hos vårdcentralen, hann svara på några mail innan de ringde och gav mig domen. Ögonfluss. Smittar som snuva. Blir det inte lika på anda ögat är det något fel, då får du ringa igen. Jag. Orkar. Inte. Mer. Det var bara till att plocka ihop datorn och fly fältet för att inte smitta någon annan.

Jag har inte varit med om det här tidigare och önskar ingen det. Därför åkte jag till stugan och satte mig själv i karantän. Så nu sitter jag här och försöker ge fan i att klia ut ögonen, tänka positivt och hoppas på att kladdet försvinner fortare än kvickt. Och ja, mycket riktigt, andra ögat är nere för räkning.

Så veckans sjukdom, ögonfluss. Som sagt, inte alls nöjd med min barriär, trots hyfsat positiva tankar. Nu får ni fasen vässa er, hjälp mig här immunförsvaret. Giv mig styrka!

Tänk om det ändå vore lika fridfullt och fint som en kylig morgon. Bara lite suddigt så där som det är precis när man vaknat, inte helt svart med kladd. Tack.

 

Lägesrapport

På riktigt, vad är problemet med mitt immunförsvar? Jag blir så trött på det här. Nu är jag alltså nere för räkning, knockad av feber och förkylning. Känns inte som en skräll va? I söndags sken jag ikapp med det välstädad hemmet men på kvällen började förkylningen ta över min kropp. En hälsoundersökning i allastjärtansdagpresent kanske inte vore så dumt 😉

Ibland fryser jag som om jag låg naken i en igloo, för att sedan svettas som om jag vore klädd för besök på nordpolen men befann mig vid ekvatorn. Näsan och ögonen tycks ha något slags race om vad som kan rinna mest innan jag hinner dit med näsduken och torkar bort eländet. Ja, ni vet. Ännu en jädra förkylning, inget konstigt egentligen men nog så irriterande ändå. Så jag ligger nerbäddad och doserar med alvedon och hoppas på bättre tider.

Frank den lille rackaren har tydligen också en dos feber men är lika glad som vanligt. Jocke fick hämta honom tidigare på förskolan igår. Och som ni ser med ny fin frilla. Farmor har fixat. Ingen frisörsalong på dagis alltså. Och jag som ville ha en lock. Det hann jag inte få tyvärr, men när jag sa det till Frank gick han och hämtade ett lock i lådan med matlådor. Så det får väl duga. Det är ju bara lite hår. Älskade unge.

Och så ett tröstpris från en tävling som Gymgrossisten hade på Instagtam, så nu får vi bygga ut köket innan vi börjar bygga ut musklerna. Haha. Tack för det och schas febern, schas! Jag vill att vi ska vara friska och krya nu!

Yeah well. En lägesrapport. Nu ska jag sova vidare. Tack kärleken för att Jocke håller ställningarna.
Kram so long!