Bergochdalbana

Besöksantalet går som en bergochdalbana upp och ner. Av funna pistoler skjuter statistiken i höjden. Av uppehåll kämpar sig en trogen skara med längs dalen i hopp om nya inlägg. En påskledighet gör färskvaran av nyhetens behov i cyberspace påtagligt oanvändbar. En blogg med bilder som för ögonblicket har blivit mer fotogenisk än uppställda tavlor på rad. Penslarna gapar torra i hyllan och kamerans batteri laddas på nytt.  Jag samlar ihop mina tankar och hoppas att de kommer ut som något fint, något som jag kan ta på och som jag kan visa er. På Evavägen lyser flitens lampa men ännu ingenting nytt…

Naturgodis och sommardäck…

Likt rabarberknopparna skjuts mot skyn, trafikeras gatorna med bilister som gömt sig under vinterns snötäckta månader.
De skjuter fram, sträcker på sig och försöker visa att de finns.
Kör om andra växter i landet och smyger förbi med de nya sommardäcken.
Det går sakta men det blir bra.
I landet hos rabarberknopparna blir det bra, det blir naturgodis för ögat.
I trafiken går det för sakta trots nya sommardäck och tvättade bilar.
Var kommer alla rabarber ifrån?

 

Inbrott, utbrott, avbrott

Studsmattorna är framtagna, barnen hoppar så att det gnisslar i konstruktionen.
Det är 14 grader varmt och sädesärlan och hans kompisar flyger förbi, kvittar och leker i luften.
Citronfjäril, påfågelöga och surrande humlor.
En törstig katt som dricker ur handfatet som om hon vore en buffel.
Långklänning, färgglada Converse och solglasögon.
Inbrott, utbrott, avbrott.
Nu börjar jag om med solenergi och flygande kvast.
Efter den här veckan kan ingen knäcka mig, jag är stark som Lotta.
Lotta på bråkmakargatan, för jag kan själv!

 

Årets första solsting…?

Jag vet inte om det är så, men jag är trött, snurrig och varm. Och jag skulle kunna ha ganska bra belägg för det eftersom vi har varit i stugan hela helgen och arbetat och haft det gött i solen. Snart är uterummet helt klart och vi är på god väg med renoveringen av gäststugan. Vi har bytt dörr, satt gips på väggarna och skruvat och åter skruvat.

Jag har dessutom blivit en fena på att backa med släp och känner mig som Lotta på bråkmakargatan, för att jag kan så mycket. Det är en härlig känsla när man kommer på att man kan, att jag kan. Kan saker som ibland kan vara bra att kunna, liksom.

Nu tänkte jag att jag kunde uppdatera bloggen med diverse hittepå och fakta, men just nu kan jag nog bara somna med ett leende på läpparna för att jag kan så mycket. Så god morgon, god middag god kväll på er!

 

Det blir såhär…

Det blir såhär att jag sitter här. Med utsträckta ben under skrivbordet. Fläkten är av någon anledning alltid på. Fläkten på toaletten som såhär på kvällen när allting är så tyst låter som ett flygplan som snart ska lyfta.

Det blir såhär för att jag läser andra bloggar för att få inspiration, motivation. Läser nyheterna för att ta del av världen och vara delaktig i framtida diskussioner. Det blir såhär för att jag sällan tittar på tv.

Det blir såhär för att jag ibland är en nattuggla eller i alla fall en kvällspigg sparv.

Det blir såhär för att jag tömmer tankarna på kvällen, fyller på med nya omedvetna under natten och vaknar med nya upplägg och idéer.

Tömmer, sorterar, analyserar, funderar. Somnar. Nu blir det såhär att jag kryper ner i den nybäddade sängen bredvid min blivande och drömmer sött.

Please do not disturb!
God natt mina vänner, vi ses imorgon!

 

Wilma vs Converse

Vi åt frukost på Java idag. Där är det är gott. Jag skulle dock vilja ha lite fler olika sorter marmelad för att mina briemackor skulle få mer variation, men annars mycket gott. Och jo, riktigt mörkt bröd också, tack. Förutom det, smaskens. Wilma tyckte mest om mina skor. Hon fick leka med dem till frukost. För när vi kom hem från frullen och jag tog av mig skorna så fick jag se något som jag inte tidigare sett. Wilma började åma sig runt skorna som aldrig förr och fann tydligen för stunden en lekkamrat och en flirt. För jösses vad hon höll på med de där skorna. Jocke sa att det var för att jag hade gått i bajs. Jag hade inte gått i bajs. Jag tror att det är så att även Wilma har fått upp ögonen för popkonst…

 

Vide Vind

Inte nog med att rethostan driver mig till vansinne och stormar på precis när jag ska somna, vinden har verkligen friskat i ordentligt här idag. Lugnet före stormen infinner sig oftast på morgonkvisten och ger ett sken av att det kommer bli en lugn och fridfull dag i solen, men nej, nej.

Det är bara falsk marknadsföring för att få oss människor, (läs mig), att behålla hoppet om våren. För sen när jag tar på mig mammas gamla skinnpaj och nöjt beger mig till jobbet med ett konstaterande, att fasen vad fin jag är med röda strumpbyxor och röd skinnjacka med axelvaddar likt en vinge på en bil. Så blåser jag nästan bort. Jag blir som en röd ballong som lyfts upp mot skyn för att samspela med skrattmåsarna och titta ner över alla tillsynes svartklädda invånare.

Och stackars viden. Den pallade inte trycket. Den gav upp och la sig raklång över cykelvägen med sina ludna knoppar. Alldeles stilla, alldeles luden och mjuk. Bara sådär. Därför bestämde jag mig för att några grenar fick följa med hem och snacka skit med den sorgsna tulpanbuketten som ingen annan ville köpa. Lite som den fula ankungen i blomkylen.

Så nu står viden där och känner sig mjuk och skön trots uppbrottet från moderskeppet och jag är glad att axelvaddarna inte tog mig till nya höjder…

 

Ingenting

Ibland är det ingenting. Jag vill massor men det blir ingenting. Idag har det blivit mycket bildlektioner och det är ju bra. Med tanke på att jag är fröken. Men det blev lite trubbel. För förra veckan gjorde vi påskägg av papier-maché och ballonger. I dag spelade vissa elever fotboll med dem. Så det blev ingenting. Inte så många påskägg i alla fall.

I förrgår dammsög jag, idag är det lika dammigt igen. Alltså blev det ingenting med den städningen i förrgår. Frågan är hur det ser ut när det inte är någonting?

Jag har bara åkt förbi skylten till Ingenting, nästa gång får jag göra en utförlig fältstudie. Undra om det blir mer gjort i ingenting eller om det bara blir ingenting…?

 

Tussilago

Man skulle kunna tro att vi bor i en kuststad. Det blåser så att det fladdrar i duschdraperiet. Skrattmåsar och trutar flaxar fram över hustaken och skrattar åt innerstadskajorna. Tussilagon lägger sig platt längs marken för att skydda sig mot vinden. Jag försöker se vårfin ut i mammas gamla skinnpaj och 80-tals solglasögon. Vinden fångar mitt hår och hostan är mina bacillers storm. Och jag äter glass och tycker att tussilagon är fin och tänker, att det blev vår till slut…

 

Kolla in…

… en slags ”sopa-rent-gatan-maskin”. Jag såg dessutom två på min vandring till jobbet idag. Det är återigen ett säkert tecken på att det är vår. Men visst återanvänder de allt grus? För det har verkligen varit högar av grus, hela stan har varit ett grustag. Men var sparar de gruset? Och är de kommunen eller finns det särskilda grusgubbar och grusgummor? Någon som vet?

Jag vet i alla fall att det går alldeles utmärkt bra att göra korv av skenorna från ”sopa-rent-gatan-maskinen”. Frågor på det?

 

Om mig och min blogg

Namn: Eva Hjortsberg
Född: 1981
Bor: Örebro
Civilstatus: Gift
Sysselsättning: Ocertifierad inredare, kulturpedagog och kulturvärd. Mångfacetterad kulturarbetare med studier på halvtid och kreativitet på heltid.
Övrigt: Tvåbarnsmorsa till Frank 9 år och Erling 6år. Har två hus och ett relativt glatt humör. Fantiserar om nya projekt och samlar på inspiration för kommande kreativitet och önskar att det fanns fler timmar på dygnet.

Bloggen: Här finns personliga inlägg från förr om allt från företagsuppdrag till renovering av huset med omnejd, bilder på barnen i synnerhet, samt en gnutta träning och fina foton i allmänhet. Ett fåtal tokiga videoklipp och mer rimmande prosa. Men det är så mitt liv är, kreativitet i olika former.

Så välkommen hit!

Bilderna och orden är mina egna om inget annat anges. Vill du låna – länka och meddela mig.

Viktigt meddelande från min mor

Gå fort och se glad ut, så ordnar sig resten ska du se 🙂

Kategorier